COLOMBO. Folket i Mangalikas by, som hade hjälpt hennes man då han var sjuk, blev fientliga mot henne när de fick veta att hon var hiv-positiv. Efter mannens död blev grannarnas ilska mer uttalad och riktad direkt mot henne och hennes två döttrar.
– Folket omkring oss ville att vi skulle försvinna omedelbart. Jag var chockad när jag upptäckte att min mans bror var den som ledde mobben mot oss. Över en natt hade viruset gjort oss till paria i vår egen familjs ögon, berättade Mangalinka.
Hennes hus brändes ned, och i dag förvaltar Mangalinkas svåger marken där det stod. För att få den tillbaka måste hon inleda en rättsprocess mot honom och den övriga familjen.
– Men då skulle jag behöva juridiskt stöd, och vem ska ge mig rådgivning? Vem ska ta sig an mitt fall och skipa rättvisa åt mig?
Mangalinka var en av 20 kvinnor som gav sina vittnesmål inför en fingerad domstol organiserad under ICAAP, som pågår i den lankesiska huvudstaden den 19-23 augusti. Arrangemanget hade organiserats av FN:s utvecklingsprogram UNDP:s regionala hiv- och utvecklingsavdelning, den asiatiska kvinnorättsorganisationen AWHRC, FN:s aidsprogram Unaids samt FN:s kvinnofond Unifem

Fattigdom och hiv
Bland talarna fanns bland andra juristen Anand Grover, verksam vid ett organisationen Lawyers Collective i Indien, som påtalade vikten av att erkänna sambandet mellan fattigdom och kvinnor som lever med hiv. Kränkningar av kvinnors rätt till egendom är vanliga, allvarliga och har stor genomslagskraft i många utvecklingsländer, menade han. Eftersom många kvinnor nekas arvsrätt blir tragedin när en make dör mångdubbel, sa Grover. Kvinnorna förlorar då inte bara sina makar, utan vräks också från sina hem av släktingar och drabbas av fattigdom. – Den här verkligheten kan bara förändras om kvinnor ges mer makt i samhället, sa Grover.
– Kvinnor har rätt till försörjning och uppehälle, men nekas den. De har rätt till bostäder, men kastas ut. De har rätt till trygga hem men utsätts ofta för våld.

Berövandet av kvinnors rättigheter kan ta en mängd olika former och variera från nekad rätt till skydd och egendom, rätt att äta sig mätta och få tillgång till vård och livsuppehållande mediciner. Kvinnorna som vittnade under sessionen talade i flera fall om hur deras svårigheter förvärrades av att de var tvungna att ta hand om hem, män och sjukdomar – och därefter nekades rätten att umgås med sina barn.
I sitt domslut vände sig den imaginära juryn starkt emot institutionell diskriminering, i synnerhet avseende kvinnors rätt till egendom och arv. Åtgärder måste vidtas för att komma tillrätta med de ekonomiska och sociala utmaningar som kvinnor ställs inför, var juryns slutsats.