Det är 1983. I Storbritannien härskar Torypartiet under ledning av Margaret Thatcher. Brittiska soldater dödar och stupar på Falklandsöarna. Hemma på de brittiska öarna, långt från beslöjade London, lever Shaun. Han är elva år och hans liv kunde vara roligare. Falklandskriget har tagit hans far från honom och hans utsvängda 70-talsbyxor gör honom till ett vandrande skämt. Han svarar med knytnävar.
Shauns räddning blir ett lokalt skinheadgäng. Han blir upptagen som gängets maskot. De rakar hans hår, köper honom en Fred Perry-skjorta.
Här behövs en förklaring, en invigning i skinheadkulturens historia. I dag förknippas skinnskallar med rasism, rent av nazism, men den brittiska skinnskallekulturen var i sin linda en opolitisk stil för arbetarklassens ungdomar. Musiken man lyssnade på var jamaicansk. Det fanns, liksom i filmen, svarta skinnskallar, barn till immigranter från forna brittiska kolonier.

Men allt förändras när Combo – en psykiskt havererad alfahanne – kommer ut från fängelse och återvänder till gänget. Med Combo kommer rasismen och vi får ett exempel på hur det kan ha sett ut när skinnskallekulturen bytte hyllandet av den egna klassen mot den egna nationen, senare idén om den egna rasen.
This is England är en haussad film. En ganska traditionell ”son söker fadersgestalt”-historia förläggs i en okonventionell miljö och kryddas med referenser till 80-talets brittiska populärkultur och politik. Addera fantastiska karaktärer, känsla för vardagens humor ömsom bråddjup, samt intensiv närvaro hos skådespelarna och du har en publik- och kritikersuccé. Med all rätt. Regissören tillika manusförfattaren Shane Meadows har skapat en mindre klassiker.

Berättelsen om 80-talet som högerpolitisk, nationalistisk e­pok är filmens enda svaghet. Meadows filmer rör sig i slutna sammanhang, små mikrokosmos, och fokuserar så stenhårt på dess individer att det är lätt att glömma att det pågår ett samhälle runtomkring. Skildrandet av Combo, National Front och den rasistiska skinheadkulturen är följaktligen beskuren sin samhälleliga dimension; våldsamheten och chauvinismen kokar ner till personliga, psykologiska trauman. Kopplingen till de inklippta bilderna på flaggviftande flickvänner till hemvända Falklandssoldater blir därav diffus. Ja, det haltar när en film om arbetarklasskultur dräneras på sin klassdimension och simplifieras till en fråga om nationalism eller inte.

Men strunta i det. Du har inga som helst giltiga skäl att inte se This is England. Det är en filmpärla, ett mästerverk i litet format som i varje bildruta, i varje replik eller minspel lever upp till Bo Widerbergs filmdevis: Liv till varje pris. Och trettonåriga Thomas Turgoose som trumpne Shaun är kanske den mest kongeniala huvudkaraktären sedan Ingemar (Anton Glanzelius) gläfste runt i boxningsringen i Mitt liv som hund.