Spanskfranske Manu Chao har sedan ett årtionde tillbaka gjort sitt segertåg över världen med sitt unika hopkok av punk, latinobeats och bongobong, spanska, franska, och arabiska, kampglädje, vemod och explosivitet. I fredags gjorde han sin första Sverigespelning, på den så kallade uppstickarfestivalen Way Out West i göteborgska Slottsskogen.
Då Chao-musiken lyckats ta sig in som ett egenartat koncept i de breda folklagren och ändå stanna kvar någotsånär i finsmakarnas medvetande var han festivalens självklara dragplåster. När Lady Sovereign och Primal Scream tystnat på sina vardera scener hade Manu Chao och hans band hela den 16.000 huvuden stora festivalpubliken i sin hand.
För den som lyssnat på liveskivan Radio Bemba Sound System tedde sig spelningen något förutsägbar, med samma uppsättning vederkvickande genrekontraster, tempoväxlingar och omtagningar. Första gången jag lyssnade på liveskivan var på sätt och vis en större euforisk upplevelse än uppträdandet självt.
Men den förtroliga bekantheten spär också på kärleken till denna glädjespridare och uppviglare. Och att den verkar vara ömsesidig är förmodligen en nyckel till att musiken nått fram till så många.
Manu Chao lyckas, trots sin hemvist i punken, med det oumbärliga konststycket att konfrontera världens skit och elände utan bitterhet eller förbrännande ilska. Mycket så klart tack vare de dominanta influenserna från latinamerikansk musik med sin osvikliga tendens att låta livsglädjens grundton genomlysa den allestädes närvarande svärtan.
Mot slutet av konserten drar jag mig bakåt och kan överblicka det böljande folkhavet framför den energiskt studsande lille mannen och hans testosteronstinna band. Jag tänker att är inte detta sinnebilden av folkligt år 2007 så vet jag inte vad. Manu Chao ger en obligatorisk känga åt den amerikanske presidenten och ett jubel drar genom massan. Och så hamrar han nästan mässande in det som känns som konsertens och kanske hela hans karriärs grundläggande budskap, eller kalla det uppmaning: ”Proxima estación: esperanza!”. ”Next station: hope!”.
Jag önskar att alla kunde ta med sig det djupt politiska budskapet hem och ut i världen och omsätta det i handling.
