Börsen har trendmässigt stigit rejält under senare år. Utvecklingen på aktiemarknaden är i sig en indikation på förändringar i maktförhållandena i den reala ekonomin. Det är inte bara de publikt noterade bolagen på börsen som har gett sina aktieägare goda förtjänster. Avkastningen för svenska riskkapitalfonder, som arbetar med att utan offentlig exponering köpa och sälja stora företag och i kraft av sina finansiella muskler driva igenom exempelvis uppsägningar, har varit hela 27,2 procent per år i genomsnitt 1995-2005.
De senaste åren har produktiviteten i Sverige ökat mycket kraftigt. Ändå har reallöneökningarna varit, inte obetydliga, men små. Arbetskraften pressas för att producera stora profiter i företagen och investerarna räknar med att detta kommer att fortsätta.
Under det senaste decenniet har det också etablerats en tydlig ordning, att börserna ofta går ned vid siffror om ökad sysselsättning. Sådant förväntas leda till att centralbankerna höjer räntan, vilket gör det mindre lönsamt att äga aktier. Men i botten finns samtidigt insikten om att lägre arbetslöshet kan leda till starkare ställning för de arbetande och därmed större löneanspråk, vilket ”hotar” övervinsterna i företagen.
Den exceptionella börsutvecklingen kan förutom växande vinstandelar också förklaras av det faktum att det finns stora mängder ansamlat kapital som ”söker” mer eller mindre kortsiktiga investeringar. En del människor har helt enkelt fått ohyggligt gott om stålar. De investerar, förutom i bostäder och lyxbåtar, i aktier. Och de gynnas av stigande aktievärden.
Allt detta ger bland annat ett tryck på att förhållandena på arbetsmarknaden ska anpassas till de framväxande klyftorna. En starkt ojämlik inkomst- och förmögenhetsstruktur i samhället pockar på en ännu skarpare tudelning av arbetsmarknaden; lågkvalificerade tjänster med små utvecklingsmöjligheter, och lågavlönad personal med osäkra anställningar efterfrågas av penningstarka grupper, som själva har en stabil position på arbetsmarknaden.
På bolånemarknaden i USA har finansinstitut följt en inneboende kapitalistisk logik och konkurrerat om att mjölka fattiga amerikaner med riskabla bostadslån. Några av instituten spricker nu. Priset betalas av redan utsatta låntagare. Högdjuren sitter tills vidare i 50-miljonerslägenheter på Manhattan och rörs inte i ryggen.
Det är inte otänkbart med fler konvulsioner i den krigsdopade amerikanska ekonomin. Då kommer det också att hända saker i Europa. Men vem som i slutändan betalar är inte på förhand givet.
När svenska börshajar hade haft sitt roliga på 80-talet och lekt bort ofattbara summor på fastighetsaffärer i London och Bryssel, fick kostnaderna betalas under hela 90-talet av vanligt folk. Maktförhållandena var sådana. Istället för att köpa upp krisande storbanker, klämma åt spekulationsmöjligheter och satsa på full sysselsättning, fick vi nedskärningar och överhetspropagerat ”krismedvetande”.
Vi är politiskt illa rustade för en kris även denna gång. Men det är inte för sent. Det går att göra upp med den marknadsfundamentalism som blivit överideologi i den ekonomiska debatten. Arbeta konsekvent för konkreta och kännbara social reformförslag som ger framtidshopp och dra upp konfliktlinjer. Se de växande inkomstklyftorna som ett problem och presentera en sammanhållen politik för att minska dem. Förutsättningarna finns där, för en verksam allians mellan ängsligt bostadsrättsägande mellanskikt och frustrerat hyresrättssökande visstidsanställda. Men då måste budskapet vara förändring. Uppbrott från den ordning vars budskap till folkflertalet ständigt blir ett ”krona så vinner jag, klave så förlorar du”.
