När valet till den palestinska myndighetens parlamentet gav Hamas-medlemmar majoritetsställning och det blev uppenbart att ett pris till följd av denna seger skulle bli internationella sanktioner, ledda av USA, tog jag kontakt med ett stort antal intellektuella och författare i Palestina, mest sådana som ofta framställer sig som tillhöriga den palestinska vänstern. Jag bad dem att ställa sig bakom det palestinska folkets gemensamma val och att till varje pris skydda den palestinska demokratin. Detta var min reaktion på situationen sådan jag ursprungligen tolkade den, nämligen att Hamas höll på att förlora kampen på mediefronten av den enkla anledningen att de varken hade den erfarenhet eller opartiska plattform som behövdes för att nå ut till internationella medier och uttrycka sin uppfattning på ett övertygande sätt.

Eftersom jag visste detta, och därtill var medveten om den politiska polariseringen i Palestina, fruktade jag att striden om problemformuleringen skulle utgå från temat Hamas mot Fatah eller islamiskt styre mot sekularism. Så visade det sig också verkligen bli. Debatten handlade för mig om en verklig demokrati som hotades av att genast upphävas till följd av ett synnerligen hotfullt samarbete mellan många av världens regeringar, staten Israel och korrupta palestinier. Ändå var deras upprörda reaktion förståelig. Palestiniernas val var en kollektiv handling med historiska proportioner, som så gott som omedelbart utplånade Bush-administrationens bedrägliga nya demokratiseringsprojekt för Mellanöstern, en utlöpare av det gamla nya Mellanösternprojektet från slutet av 1990-talet. USA:s regering utformade ett specifikt projekt som skulle inbegripa en skendemokrati med uppgift att tjäna dess långsiktiga intressen i regionen och göra det själv till folkviljans skyddsvakt för många år framåt, när nu dess uttalade målsättning i Irak höll på att fullständigt misslyckas. Bland palestinierna själva – som i sex årtionden har terroriserats av Israels armé, och på senare år även av olika av Israel understödda palestinska ”säkerhetsstyrkor” och deras krigsherreliknande ledare – betydde valet också att de fortfarande ägde styrkan att stå emot och hävda sin rätt att trotsa det rådande läget. Det var en av de kraftfullaste fredliga segrar som palestinierna har uppnått, jämförbar endast med deras första intifada 1987.

Efter valet stod ledningen för Hamas fast vid att använda sin makt i enlighet med demokratiska och civilsamhälleliga normer, och uppmanade strax alla palestinska grupper att gå med i en samlingsregering. Fatah vägrade, vilket inte var förvånande. Men varför vägrade den palestinska så kallade vänstern – trots att den saknar någon större popularitet bland palestinierna – också att delta i regeringen, vilket skulle ha kunnat vara till nytta för den palestinska demokratin på mer än ett sätt?

Under de första veckorna och månaderna efter att Hamas ensamt kom till makten i mars 2006 kunde vi se hur respekterade palestinska intellektuella började göra en del oroande uttalanden till medierna när de, praktiskt sett, försvarade de internationella sanktionerna genom att angripa Hamas som om organisationen vore en främmande kropp som Teheran skickat över. Jag hade då och då stolt stått vid samma podium som många av dessa personer vid internationella sam­mankomster. En del av dem kallade sig till och med socialister och talade med eftertryck om den gemensamma kampen mot den internationella imperialismen och om behovet av att ta civilisamhället i bruk i kampen mot orättvisorna, och så vidare. Segern för Hamas hade verkligen avslöjat klyftan mellan ord och handlingar, mellan det för folket avgörande och den ideologiska och till och med personliga stelbentheten och begränsningarna. När Hamas inledde upprepade samtal med palestinska ”socialistiska” grupper var jag helt övertygad om att dessa grupper skulle förstå alllvaret i utmaningen och delta i en samlingsregering även om det strider mot deras övergripande principer att förena sig med en religiös gruppering. Jag tänkte att situationen är alltför allvarlig för att ytliga ställningstaganden och partiprogram ska stå i vägen. Jag hade fel. Efter det väpnade motståndet i Gaza på 1970-talet, som delvis leddes av olika socialistiska grupper, har det inte funnits någon verkligt folklig vänster som i någon större utsträckning har attraherat palestiniernas folkliga förhoppningar.

Trots att en del av dessa grupper stod fast vid verkligt principiella ståndpunkter, till exempel som motståndare till Oslo-processen, höll de sig nästan uteslutande på universiteten eller kunde ses i storstadsområdena som konstnärer, akademiker och intellektuella i medel- eller ibland överklassen. Den egenartade överraskningen är att Hamas, praktiskt sett, står mycket närmare socialistiska principer än storstädernas intellektuella ”socialister”.

Jag har knappast känt att jag har avvikit från mina egna principer genom att försvara Hamas och palestiniernas demokratiska val. Mitt brev till den palestinska vänstern fick knappt några svar – mina kontakter med progressiva västerlänningar gav upphov till betydligt större entusiasm. När nu splittringen mellan Hamas och Fatah närmast har upphöjts till en även geografisk splittring, vilket är ett fullständigt avsteg från palestiniernas nationella mål, upprepar många inom vänstern fortfarande gamla mantran, slåss fortfarande om betydelselösa framträdanden på BBC, ställer krav på Hamas och använder sådana uttryck som “en kupp mot den palestinska demokratin”. Det fanns knappt någon vänster i Palestina till att börja med. De förlorade den enda möjlighet som kunde ha gjort dem relevanta. Och nu fortsätter de att vika sig för det rådande läget, men framställer sig ändå som de kloka i ett hav av enfaldiga massor – själva definitionen på intellektuell elitism.