Våra föregångare på två ben var samlare, nomader, jägare, även asätare. Först för 10-12 000 år sedan blev några bofasta jordbrukare. Att sticka iväg sitter i våra gener. Men efter uppfinningen av hjulet använder vi benen allt mindre. En gång tänkte jag gå till Kina, vilket skulle ta ett halvår ungefär, men insåg att Sovjets misstänksamma myndigheter aldrig skulle utfärda visum för en sådan vandring.
Från Stockholm är det nära till Nynäshamn. Färjan går 18.00 och angör Gdansk 12.00 nästa dag. Sista biten in till stan plöjer färjan floden Wislas utlopp. På västra sandbanken byggs hamnen ut i stor skala. Polens industrier växer våldsamt och fler kajer behövs för exporten.
I tusen år var stan tysk och hette Danzig. Wisla hette Weichsel. På Hanseförbundets tid, medeltidens gemensamma marknad, blev stan rik och mäktig. De gamla husen längs paradgatan Dluga skäms inte för sig och inte gatan heller med sina kvadratmeterstora gatstenar – bra stål i stenhuggarnas mejslar! Gatan mynnar ut i Dluga Targ, torg, trg på serbo-kroatiska.
Det var här i Gdansk elektrikern Walesa blev ordförande i den illegala fackföreningen Solidaritet, som knäckte det kommunistiska styret i landet och bröt väg för partidemokrati och kapitalismens återkomst i Östeuropa.
På ett förmedlingskontor fick jag ett rum med svankryggig säng hos en tant för 62 zloty, 155 kr. Tanten tog pengarna och försvann och jag travade omkring i stan. Skyltfönstren bågnade av varor. Unga tjejer i korta kjolar gick in till aftonmässan i en kyrka och såg inte precis katolskt fromma ut.

Jag frågade några studenter om inrikespolitiken men de skakade bara uppgivet på huvudet åt de osannolika bröderna Kaczynski som regerar, Jaroslaw är premiärminister och Lech president. Jaroslaw bor vid 57 års ålder fortfarande hemma hos mamma. Det är nog hon som styr landet.
Tåget till Torun tog ett par timmar. Förr hette stan Thorn och var tysk den också. Skjutglada Karl XII-artillerister bombarderade bebyggelsen från maj till oktober 1703 innan motståndet bröts. Emellanåt hade de dock brist på krut och kulor och fick avbryta förstörelsen.
Svenska prinsessan Anna begravdes i Mariakyrkan 1636. Liket fick vänta 11 år på att brorsan, kung Sigismund, skulle få påvens tillstånd att begrava henne. Hon var lutheran nämligen.
Jag fick ett rum till weekendpris på ett mindre hotell i gamla stan. Husen och torgen är sällsynt vackra. Det är nerlusat med kyrkor. En ny och ful av rött tegel har byggts mitt på ett torg och förstört det.
Den del som kallas nya staden började byggas 1264. Det finns förstås en modern stad också utanför den gamla. I Thorn föddes Kopernikus 1473, han som bevisade att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom. Museet fyller ett trevåningshus med astronomiska instrument och hans skrifter på latin.
Istället för tåget söderut lyckades jag kliva på ett norrut som avgick vid samma tid. Medpassagerarna blev väldigt engagerade i min fadäs. Jag vände i Bydgoszcz, fick vänta ett par timmar och kom till Lodz senare än beräknat. Det är en stor industristad. På 1800-talet kallades den Centraleuropas Manchester på grund av alla textilfabriker. Exportvarorna skeppades ut via Odessa.
Lods är de proletära hyreskasernernas stad, men på bakgårdarna står ibland något träd eller försonande gröna buskar. Centrum är fullt av banker och bankomater. Och apotek. Piotrowska är gågata, i mitten lagd med klinker där namn i metall på nazismen offer infogats i klinkerplattorna, 35 namn per meter. Gågatan är flera hundra meter lång.
Jag ville till Radom tio mil österut men dit gick inget tåg annat än via Warszawa vilket blir dubbelt så långt. Dessutom känner jag till Warszawa, det enda ställe där jag varit miljonär. Då, 1990, växlade jag 700 kr och fick 1 120 000 zloty. Och åt en god middag för 24 000, alltså 15 spänn.

Till slut hittade jag en busstation och åkte minibuss till Radom. Vägen var i gott skick, delvis nyasfalterad. Jag pratade med en ung kvinna som var lärare och skulle åka fem timmar till för att besöka sin bror. Ett hotell i Radom med svart glasfasad hette Glass. Där sov jag efter strövtåg kors och tvärs genom långsträckta parker och slingrande gator.
Tåget till Lublin går över odlad jord. Förr såg man arbetshästar på åkrarna, nu upptäckte jag inte en enda på resan genom Polen, bara traktorer. Mina polska tågbiljetter kostade sammanlagt 375 kr.
I utkanten av Lublin ligger koncentrationslägret Majdanek med dystra baracker i det nu gröna gräset bakom taggtråd och vakttorn. Från ett starkt monument i rå betong går en kilometerlång väg till kullen med mausoleet, en rund kupol på låga pelare och i gropen under en väldig hög med aska.
Den fina gamla staden Przemysl ligger i landets sydöstra hörn. Därifrån åkte jag urgammal buss till Lviv i Ukraina. Före andra världskriget var stan polsk och hette Lwow; före första världskriget var den österrikisk och hette Lemberg. Det är en hårt nersliten stad. Hyreshusen verkar inte vara reparerade sedan 1930-talet, om ens då. Gatorna är sönderkörda, spårvagnarna kränger som båtar i blåst. I gengäld kostar en biljett bara 70 öre, en mätare på hur låg levnadsstandarden är.
Västra Ukraina är den fattiga delen av landet. De stora industrierna finns i den östra, mer utvecklade delen. I väster är man orienterad mot Centraleuropa. De troende är katoliker. I öster är man mera befryndad med Ryssland och religionen är ortodox. Många ukrainare arbetar vitt eller svart i Polen där lönerna är betydligt högre. Rörmokaren som spökar för polackerna är ukrainsk.
Från Lviv åkte jag sovvagn till Odessa, 12 timmar för 62,50 grivny, 85 kr. Jag hade hellre åkt på dagen för att se något men då gick inget tåg. I Ternopol klev fyra killar på, en hade biljett till slafen mitt emot min. De andra försvann när konduktören kom. Och återvände sedan. De satte sig på kompisens och min slaf och spelade kort, åt korv och drack vodka.
Det blev sovdags, jag bad dem flytta på sig. De erbjöd mig vodka istället. Jag röt åt dem att försvinna, men icke. Då gick jag till konduktora, en späd ung kvinna som läste lusen av dem. De klättrade upp i de tomma överslafarna. En ramlade ner mitt i natten, slog ryggen i bordskanten så det small och tuppade av bland skorna på golvet.

På morgonen skrattade de åt hans kvidan, han också, som åt ett storartat skämt. När det blev biljettkontroll var tre av dem plötsligt borta.
I Odessa hyrde jag rum i samma slumlägenhet som för fem år sedan. Ludmila, 57, hennes dotter Angela, 38, och hennes dotter Larisa, 16, var i god form men mormorsmor Alla. 79, låg i sängen sedan tre månader i väntan på döden. Hon dog två veckor senare.
Larisa har fått högklackade stövlar, mobil och pojkvän. Det rosslande kylskåpet lever än men dörrhandtaget håller på att falla av. Angela har fått löneförhöjning på musikkonservatoriet till 1000 grivny, 1 370 kr i månaden, men priserna har också höjts. Lite bättre har det dock blivit. Larisas pappa har inte betalt något underhåll sedan Angela och han skildes för elva år sedan. Ludmila säljer te ur stora termosar hon kånkar med sig hemifrån till en stormarknad.
Jag ville prata med journalisten Olga som jag träffade 2002, men hade bara adressen: Generala Petrova 27/4. Frågade mig fram till buss 148 och for genom områden med höga hyreshus. Chauffören lovade att visa var jag skulle av och gjorde det. Men där låg inte gatan, folk pekade åt det håll jag kom från och jag äntrade en annan buss.
Var skulle jag av? Jag frågade en vithårig dam om hon talade engelska. Fantastiskt, hon hade varit lärare i engelska! Och visste var Generala Petrova låg och följde mig dit. Men 27/4 var inte hus- och lägenhetsnumret som jag trott. Sex sjuvåningshus hade nummer 27, med flera uppgångar och massor av lägenheter i varje, 4 var husnumret.
Min guide frågade alla vi mötte. En kvinna hängde tvätt på sin balkong tre trappor upp och hörde. Hon sa att två journalister bodde sju trappor upp, journalister brukar ju vara bekanta, jag kilar upp och frågar. Och otroligt nog hade de till och med mobilnumret till min vän Olga som flyttat för flera år sedan med familjen till en annan stadsdel. Hennes man heter Jurij och de har två söner, 16 och 5 år gamla.
Jurij är ingenjör och entreprenör i byggbranschen. Familjen tillhör vinnarna i det kapitalistiska Ukraina med två bilar och nytt eget trevåningshus på väg. Olga och Jurij säger att politiken är en hopplös soppa. De stora förväntningarna för fem år sedan har övergått i besvikelse och ilska. Åt helvete med hela det politiska byket i Kiev! Så ungefär.
Efter viss möda hittade jag ett rederi med passagerarbåtar till Istanbul. Men biljetter såldes förstås på ett kontor vid en annan gata. På båten delade jag hytt med två ukrainare och en azer. Resan tog ett dygn, kostade 980 kr och rikliga måltider ingick i priset. Svarta havet låg nästan blankt och solen gassade.

Båten stävade in i Bosporen nästa dag. På den asiatiska sidan av inloppet står ruinen av en mäktig borg högt upp på en klippa. Många soldater har stupat i härskarnas strider om kontroll över Bosporen. Landskapet är vackert och det byggs mycket på bägge sidor av sundet. Här börjar Istanbul. När jag var i stan för 30 år sedan hade den cirka 4 miljoner invånare, om jag minns rätt. Nu är det drygt 15 miljoner och stan växer med en halv miljon om året. Istanbul är nu större än London.
Ekonomin verkar gå på högvarv. Nya byggen växer upp överallt. Trafiken dundrar på. Förändringen är påtaglig. Premiärminister Erdogans och utrikesminister Güls parti AKP reformerar Turkiet ungefär som SAP gjorde med Sverige i mitten av 1900-talet. Den omskrivna huvudduk den tilltänkte presidentens fru bär, är sannolikt en symbolisk eftergift till konservatismen ute i byarna. Det är viktigt att få med dem i utvecklingen.
Kemalisterna representerar vad jag förstår den turkiska nomenklaturan, inklusive officerskåren, som slåss för sina ämbeten och privilegier. De gjorde bort sig ordentligt när de saboterade valet i parlamentet av Gül till ny president. Erdogans gest att avstå från att själv bli president har gett honom ett rykte som storsint som han nog inte förtjänar. Slug däremot. I nyvalet till parlamentet 22 juli, resultatet av intrigerna, fick AKP 46 procent av rösterna och 62 procent av mandaten i parlamentet.
Frankrikes president Sarkozy får nog backa från att spärra vägen för Turkiet in i EU. Jag gissar att rädslan för det muslimska Turkiet är ett fikonlöv, som döljer det svårsmälta faktum för somliga, att Turkiet med sina 70 miljoner snart kommer att bli det befolkningsmässigt största landet i EU.