Biafra står nog än idag som en symbol för svälten i Afrika. Vi som är tillräckligt gamla att minnas Biafrakriget ser framför oss svältande barn med uppsvällda magar, de nigerianska soldaternas övergrepp, och de ständigt flinande överstarna Gowon och Ojukwu. Och så klart greve von Rosens insats. Med vad hände och vad handlade kriget om egentligen?
Nu har Biafrakriget fått sin litterära skildring. Det är en gammaldags episk tegelsten på närmare 700 sidor, skriven av en ung nigerianska född ett tiotal år efter kriget slut. Vi får följa några personers öden i två tidsplan, dels början av 60-talet när pusselbitarna till konfliktens orsaker sakta börja falla på plats, dels slutet av decenniet när krigsslutets snara obönhörligen dras åt.
Persongalleriet består av den politiskt engagerade akademikern Odenigbo, hans fru den vackra rikemansdottern Olanna och hennes tvillingsyster Kainene, deras tjänstepojke Ugwu, och den genomsympatiske engelsmannen Richard. Historien berättas av de olika personerna. Perspektiven är förvisso olika, men det är aldrig någon tvekan om att vi har att göra med en ny afrikansk överklass. Också tjänstepojkens berättelse står i nära relation till hans förhållande till husbondens familj.
Romanens motor är en dialektisk växelverkan mellan det afrikanska och det koloniala. Överklassen svärmar för det ”autentiska” trots sin uppenbara förankring i den koloniala kulturen, medan folket, vilket innebär huvudsakligen människorna ute i byarna eller de av dem som har flyttat in till staden som tjänare, föraktar det egna kulturarvet, och koketterar gärna med sin nyförvärvade engelska ”bildning”.
Här finns ett stort problem – nämligen att postkolonial verklighet skildras av människor som är med stora delar av sin personlighet fast i det koloniala, och dessutom på kolonisatörernas språk. Problemet är närvarande också hos författare av större rang än Ngozi Adichie, inte minst hos det svarta Afrikas förste Nobelpristagare Wole Soyinka. Han var för övrigt inblandad i medling i Biafrakonflikten innan kriget började, vilket renderade honom flera år i fängelse för ”förräderi”.
Adichies historieskrivning är mycket enkel, och hon ser kolonialismen som upphovet till det mesta av problemen. De afrikanska länderna, Nigeria bland dem, var koloniala skapelser, styrda av korrupta postkoloniala eliter, där gamla stammotsättningar, underblåsta, om inte rent av skapade av kolonialmakterna, gjorde sig fortfarande gällande. Officerare från norr genomför en statskupp, avskaffar det regionala självstyret, och rubbar därmed den etniska balansen. Våldsamheter och utrensningar på etniska och religiösa grunder, leder till etnisk rensning och massakrer och igbo-folket, som har inget annat val än att utropa en egen självständig stat, som därefter går under, under dramatiska former, på grund av stormakternas cyniska inblandning och omvärldens likgiltighet.
Adichie nämner visserligen oljan som en faktor i motsättningarna mellan norr och söder, men det är för mig ingen tvekan om att de då nyligen gjorda oljefyndigheterna i landets södra delar spelade en avgörande roll i beslutet att bryta sig ut ur federationen, liksom för den reaktionen som följde och stormakternas agerande.
En annan brist är enligt min mening att det inte räcker att bara hänvisa till det koloniala arvet för att förklara intensiteten i det hat som bryter ut. En skönlitterär skildring hade lämpat sig väl att kunna tränga bakom de intrikata orsakerna till ondskan och grymheten.
Och det är en mer allmän invändning man kan rikta mot romanen, den målar brett men går inte på djupet. Försöken att levandegöra berättelsen med ett triangeldrama – egentligen rektangeldrama – och tjänstepojkens Ugwus kärleksbekymmer kommer farligt nära en snyfthistoria.
Vill man vara snäll kan man säga att romanen är en episk krönika i postkolonial miljö under en dramatisk tid. Ska man vara mindre snäll är det en Jackie Collins-roman för progreSven och progreSiv.
