Inrikes 20 juni, 2007

Böcker för arbetarklassen

Arbetarkultur gav under sina 60 år ut en imponerande katalog av folkbildande skön- och facklitteratur av kända författare som Maksim Gorkij, Moa Martinsson, Peter Weiss, Noam Chomsky, och Dario Fo. När det lades ned 1991 var det på inrådan av en – revisionsbyrå.

Under 1800-talets sista decennier startades rad socialistiska tidningar i Sverige. För att sprida socialismens idéer och främja folkbildningen tillkom snart även bokförlag som Federativs, Axel Holmströms förlag, Tiden och Socialdemokratiska ungdomsförbundets Fram. Utgivningen hade en intern funktion, att skola medlemmar och sympatisörer, men också en extern, att vinna ännu fler människor för socialismen.
Socialdemokratiska arbetarepartiet splittrades på våren 1917. Förlaget Fram togs över av vänsterfalangen, den kallade sig först Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti och från 1921 Sverges Kommunistiska Parti. År 1929 splittrades Sverges Kommunistiska Parti – majoriteten bildade det så kallade Kilbomspartiet och minoriteten det så kallade Sillénpartiet (nedan kallat SKP). I skilsmässan lades det tidigare partiförlaget Fram ner, men Kilbomspartiet fortsatte att sälja Frams böcker in på 1930-talet under namnet Boklagret. SKP stod nu utan förlag och startade 1930 Arbetarkultur, eller Förlags AB Arbetarkultur. Johan Svedjedal skriver i sin Bokens samhälle att förlagsnamnet kom från den kulturpolitiska uppfattningen att ”arbetarklassen borde ha en egen kultur, fronderande både mot reaktionär borgerlig kultur och hållningslös socialdemokratisk”. Namnet för också tankarna till den sovjetiska proletära kulturrörelsen, Proletkult.

Arbetarkultur satsade under 1930- och 1940-talen på utgivning av teoretisk litteratur av bland andra Marx, Engels, Lenin och Stalin. Lenins Valda verk blev, skriver Svedjedal, ”nästan till förlagets förvåning” en försäljningsframgång. Utgivningen bestod också av små politiska pamfletter som avhandlade dagspolitiska frågor. Förlaget satsade även på skönlitterär utgivning, under de första åren främst översättningar av böcker skrivna av radikala författare som Jorge Amado och Howard Fast. Under det tidiga 1950-talet utlyste dåvarande förlagschefen CH Hermansson en romanpristävling och antologier med texter av författare som Carl Jonas Love Almqvist utgavs. Av de mer kända svenska arbetarförfattarna återfinns titlar av Moa Martinson och Josef Kjellgren i förlagets katalog.
Förlaget arbetade med försäljning via abonnemang eller mot avbetalning – man sålde skön- och facklitterära bokserier som ”Arbetarkulturs romanbibliotek” och ”Lilla biblioteket”. Böckerna såldes också av ombud på möten, via bokombud på arbetsplatserna och i hemmen. I början av 1940-talet utgavs också en liten säljtidning kallad ”Arbetarkulturs förlagsblad”. Här publicerades reklam för nya titlar men också intervjuer med förlagets försäljare på olika orter. Enligt CH Hermansson hade förlaget under en period på 1950-talet 10 heltidsanställda säljare.

Vid denna tid försökte förlaget också nå en bredare marknad genom att ge ut billighetsböcker. Man försökte också utveckla kontakterna med bokhandeln men politiska kriser satte käppar i hjulen. Det politiska klimatet på 1950-talet var kompakt antikommunistiskt, vilket knappast underlättade verksamheten. År 1955 firades 25-års jubileum och det konstaterades att bara 3 av 61 egenutgivna titlar var slutsålda. Mot bakgrund av att 38 procent av titlarna fanns kvar i lager började en mer utåtriktad och lättillgänglig utgivning diskuteras. Förhoppningen var att förlusterna skulle kunna inskränkas till den teoretiska litteraturen.
Arbetarkultur startade på slutet av 1950-talet även ett ”imprint”, ett förlag i förlaget, kallat Arena – som inte ska förväxlas med dagens Arena. Målsättningen var antagligen att nå nya kundgrupper och därmed också ökad omsättning. I ett brev framgår att Arena givetvis var ett partiförlag, men att det var registrerat på Sam Johanson och Urban Karlsson, för att utåt sett ”kunna framstå mer självständigt än Arbetarkultur”. Utgivningen skulle inte vara partibetonad eller partibunden.
Arena gav ut titlar som Urtidens djur och Urtidens människa som var anpassade för den svenska grundskole- och gymnasieutbildningen, dessutom hoppades man kunna sälja dem till biblioteken runt om i landet. Att förväntningarna på Urtidens djur var stora framgår av ett brev i Arbetarkulturs arkiv: ”Det innebär att man kan nå utanför vår krets med boken och vända sig till skolor och lärare osv. Men man bör naturligtvis samtidigt för partifolk betona att det är en bok utgiven av ett partiförlag och om möjligt få organisationerna att köpa den för att lotta ut osv”.
En uppmärksammad bok var den algeriske publicisten Henri Allegs Tortyren, som behandlade hur han själv och många andra torterades av fransmännen under befrielsekriget.
Som en av följderna av Chrusjtjovs avstalinisering gav Arena 1963 ut Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Enligt förläggaren Per Gedin skedde utgivningen även i andra länder genom respektive lands kommunistparti. Utgivningen var omstridd. Sam Johanson, förlagschef för Arena, sade i en intervju på slutet av 1970-talet: ”det betraktar ju inte alla som någon merit. Nåja, det var en s.k. tövädersperiod och från sovjetisk sida var man mycket intresserad av att vi skulle ge ut den.”
Arena tycks ha upphört under tidigt 1960-tal.
Under slutet av 1960-talet förändrades det politiska klimatet. SKP hade 1967 bytt namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK. År 1970 kunde Arbetarkulturs förlagschef Sam Johanson rapportera till VPK:s verkställande utskott att mycket teoretisk litteratur var slutsåld, på grund av det ökade intresset för politisk debattlitteratur. På universiteten användes Karl Marx böcker Pris, lön och profit och Lönarbete och kapital, som förlaget givit ut. Vänsterbokhandlarna runtom i Sverige – Oktober i Stockholm, Bokkaféet i Lund och Karl Marx i Uppsala – var nya marknadskanaler för böckerna.
En refusering som Sam Johanson skrev 1972 säger något om den tidens utgivningsstrategi: ”Praktiskt taget all vår skönlitterära utgivning har gått med förlust – även när böckerna som ibland hänt fått hyggliga recensioner. Vi måste dessutom nu först och främst koncentrera oss på att ge ut nödvändig litteratur för det politiska skolnings- och studiearbetet.” Några år senare beskrevs utgivningens fokus vara på teoretisk litteratur som i något avseende speglade arbetarrörelsens utveckling och på skildringar av det samtida arbetslivet.

Vissa av Arbetarkulturs böcker under 1960- och 1970-talen trycktes i Sovjet och DDR. Ett samarbete fanns även med bokförlaget Progress i Moskva, där svenskar arbetade med att översätta bland annat Marx och Engels arbeten till svenska.
– I mitten av 1970-talet inleddes en strävan att avpartipolitisera förlaget. Vi anställda ville ha bort partistämpeln. Exempelvis utvecklade vi kontakter med bokklubbar och bokhandlare. Vi ville bli självständiga och bli ett normalt förlag, berättar Arbetarkulturs siste förlagschef Jan-Erik Olsson.
Arbetarkultur stod länge utanför det litterära etablissemangets organisation Svenska bokförläggareföreningen, men under 1980-talet valdes Jan-Erik Olsson in i styrelsen.
Under 1980-talet blev förlagets ekonomi allt sämre och man försökte gå ihop med andra småförlag för gemensam försäljning till bokhandeln. Förlaget satsade på klassiker och gav bland annat ut en översättning av den spanska romanen Presidentskan av Leopoldo Alas. Under slutet av 1980-talet lanserade förlaget ut ett tiotal skönlitterära titlar i serien A-pocket.
Till VPK:s partikongress 1990 förslog revisionsbyrån att partiet skulle satsa på kärnverksamheten och göra sig av med sina företag. Det blev plötsligt väldigt omodernt för partier att driva förlags- och tidningsverksamhet. Detta var en trend som även ledde till nedläggningen av det socialdemokratiska Tiden, och vid denna tid lades även tidningen Ny Dag ned.
– Tidigare hade partiet större kulturpolitiska ambitioner, något som återspeglades i valaffischer, studieverksamhet, bok- och tidningsutgivning. Dessutom fanns en livlig intern partipolitisk debatt. Det saknar jag oerhört. Förlaget blev ett offer för politiska motsättningar i partiet, vilket var olyckligt. Så uppfattade jag situationen, säger en av Arbetarkulturs medarbetare, Hans Arvidsson.
– Vid årsskiftet 1990–91 fick personal och författare ta över förlagsverksamheten. Bland andra Jan-Erik Olsson och författarna Gunnar Kieri och Hans Erik Engqvist var drivande, berättar Kersti Eriksson som var ansvarig för VPK:s bokföring.
I och med ägarskiftet bytte förlaget namn till Bokförlaget A och drevs sedan privat under 1991 innan de ekonomiska svårigheterna blev för stora.
Jan-Erik Olsson berättar:
– Vi arbetade i motvind, de gamla skulderna växte. Tidpunkten var den sämsta tänkbara, det var omöjligt att låna pengar, detta var ju under fastighetskrisen i början av 1990-talet. Förlaget såldes till Fälths tryckeri som lade verksamheten i malpåse.

Arvtagare till Arbetarkultur kan sägas vara bokförlaget Nixon, startat av Ung vänster 2002. Nixon är en del av Red Planet AB, som säljer de av Arbetarkulturs titlar som fortfarande finns tillgängliga.
Arbetarkultur gav ut kända författare som Maksim Gorkij, Anton Tjechov, Peter Weiss, Noam Chomsky, Martin Andersen Nexø och Dario Fo. Under förlagets över 60-åriga utgivning skapades en imponerande katalog av folkbildande skön- och facklitteratur – böcker för arbetarklassen.
– Förlaget hade trots sin litenhet en rik utgivning och gott anseende, berättar Hans Arvidsson.

Nyheter/Utrikes 11 februari, 2026

Ungersk oppositionsledare hotas med sexfilm: ”Ger inte efter”

Péter Magyar är tidigare medlem i Ungerns regeringsparti Fidesz, men är i dag Orbáns främsta utmanare om makten.

Partiledaren för Ungerns största oppositionsparti, Tisza, skriver på X att Orbán-anhängare hotar att läcka en sexfilm på honom under tisdagen. De har utpressat och hotat med videoinspelningar och förtal under lång tid, skriver han.

– Ja, jag är en 45-årig man, och jag är van vid att ha sex, skriver den ungerska oppositionsledaren Péter Magyar på X.

I inlägget hävdar Magyar, som leder det ungerska oppositionspartiet Tisza, att anhängare av Viktor Orbán under tisdagen kommer offentliggöra en sexfilm på honom och hans tidigare flickvän. Videon är enligt Magyar inspelad med hemlig utrustning, möjligen förfalskad, och har under dagen skickats som länk till flera reportrar, skriver han.

Magyar meddelar att han inte kommer kuva för det ”rysk-liknande draget” eller någon annan utpressning:

– Kära skrämda Fideszanhängare: släpp allt ni har, förfalska det ni vill, jag kommer inte att ge efter för utpressning eller hot. Varken från den ungerska politisk-ekonomiska maffian eller från medlemmar i det internationella nätverk som stödjer dem. Ungern är inte till salu, det finns inget pris för vilket jag skulle svika mina landsmän, skriver Magyar i inlägget.

Utpressningen sker i samband med tvåårsdagen av Magyars intervju i den oberoende mediekanalen Partizán, som satte fyr på hans politiska karriär som ett livskraftigt politiskt alternativ till nuvarande premiärminister Viktor Orbán.

Strax därpå läckte han själv en inspelning av sin exfru, justitieministern Judit Varga, där hon implicerade att regeringen manipulerat bevisen i en korruptionsutredning. Varga svarade med att anklaga Magyar för kvinnomisshandel.

I dag leder Magyars centerkonservativa parti opinionsmätningarna inför valet i april, vilket placerat honom i skottgluggen för utpressning och hot av den nuvarande nationalistiska regeringen som suttit vid makten i 15 år. 

– Jag har tre minderåriga barn, som uppenbarligen ignoreras av denna vidriga ”familjevänliga” regering. Men det är bra för alla att veta att jag aldrig har, och aldrig kommer, att ge efter för någon utpressning.

Orbáns regering har inte kommenterat uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 februari, 2026

Paulina Sokolow: Att skratta med nazister gör inte judar tryggare

Anna Nachmans kontakter med högerextrema är inget att skratta åt. Foto: Wikimedia (montage).

Som begravningsansvarig i Judiska församlingen har Fokusskribenten Anna Nachman ett ansvar att vara inkännande mot alla sorters judar. I stället reserverar hon sin förståelse för nazister och antisemiter.

– Varför låter sig judiska män omskäras?

– Judiska tjejer tar inte i något som inte har minst 20 procent avdrag. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

18-åring döms för att ha kallat trafikinspektör rasist

18-årige ”Adam” ilsknade till när han kuggade uppkörningen – och hamnade i rätten. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När Adam, 18, missade sin uppkörning kallade han förarprövaren rasist. ”Grovt nedsättande”, menar domstolen, som dömer honom för förolämpning mot tjänsteman.

Att kalla en tjänsteman rasist kan numera vara olagligt, enligt en ny dom från Kristianstads tingsrätt. Där dömdes 18-årige ”Adam” nyligen för hot och förolämpning mot tjänsteman. Enligt domen kallade han en förarprövare för rasist och hotade honom dessutom med våld.

Det var i augusti förra året som ”Adam” körde upp tillsammans med den 34-årige trafikinspektören. Försöket att ta körkort var hans tredje i ordningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

LO vill avskaffa 40-timmarsveckan: ”Ska tillhöra historien”

LO:s ordförande Johan Lindholm och avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä på pressträffen i LO-borgen. Foto: Lars Schröder/TT.

Arbetstiden ska sänkas, meddelade LO förra veckan. Dit ska man nå genom förhandlingar med näringslivet, som dock säger tvärt nej. Nu vill Vänsterpartiet öppna för lagstiftning om förhandlingarna kraschar.

– 40-timmarsveckan ska tillhöra historien, säger LO:s ordförande Johan Lindholm vid pressträffen i fackorganisationens ”borg” vid Norra Bantorget i Stockholm.

Där lägger han tillsammans med fem andra fackliga företrädare fram den strategi som ska leda fram till en kortare arbetsvecka. I presentationen pekar man på bland annat grannländerna Danmark och Norge som lagstadgat om 37 respektive 37,5 timmars arbetsvecka.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 februari, 2026

Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?

Den amerikanska vänsterprofessorn Noam Chomsky har lyckats landa fel i ännu en uppenbar fråga. Foto: Hatem Moussa/TT.

Minns du Noam Chomskys storhetstid?

På Sverigeturnén 2002 fick hans samtal på Bokmässan i Göteborg flyttas till sportarenan Scandinavium, där 4 000 personer samlats för hans seminarium ”Världen efter 11 september” – med Stefan Sundström som förband. Hans böcker såldes i massupplagor, och som ung socialist beställde jag hem en hel låda av hans böcker från Ebay.

Hans mest kända begrepp var ”framställt samtycke” (manufacturing consent): tesen om hur kapitalintressen formar vår världsbild via massmedierna.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik.

Nu verkar det som att han i stället hjälpt Jeffrey Epstein att framställa en helt annan sorts samtycke.

Inte för att han betraktade den dömda pedofilen som en ”högt värderad vän och intellektuell samtalspartner”. Det kan mycket väl vara sant, och Noam Chomsky har alltid hållit hårt på att prata med alla.

Redan i slutet av 1970-talet gjorde han sig djupt kontroversiell genom sin iver att nyansera massmord som begåtts av andra makter än USA. I en artikel från 1977 ifrågasatte han rapporteringen om dödslägren i Kambodja, och försvarade samtidigt i flera texter förintelseförnekaren Robert Faurisson, en fransk litteraturprofessor som påstod att gaskamrarna aldrig existerat. Följden var att inga franska förlag ville ge ut hans böcker i decennier. I början av 2000-talet var det dags igen, när han lika nitiskt försvarade författaren Diana Johnstones förnekelse av folkmordet i Srebrenica.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik. Men så länge Chomsky korrekt kritiserat USA:s utrikespolitik har hans fans låtit honom komma undan med att konsekvent ha fel om allt annat.

Med samma välvilja kan hans mejl till Jeffrey Epstein från 2016 om att ses antingen på fastlandet eller på hans privata ö ses som oskyldigt:

”[Chomskys fru] Valeria är alltid sugen på New York. Själv fantiserar jag mest om den karibiska ön.”

Läs mer

Men 2019, när Epstein åtalades för sexhandel med minderåriga, passerade Chomsky en ny gräns. Då gav han Epstein mejlrådgivning om hur han ska hantera mediestormen och beklagade sig över den ”hemska” behandling han utsattes för.

”Det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det”, skrev Chomsky. ”Det gäller särskilt nu, när den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor har nått en punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse betraktas som ett värre brott än mord.”

I decennier kritiserade han eliten för att ljuga för massorna. Men när delar av denna elit visade sig systematiskt ha utnyttjat minderåriga, ställde han sina retoriska färdigheter till denna elits tjänst.

Och än en gång undrar man hur han ens lyckas landa fel.

Diskutera på forumet (1 svar)