Det finns en ny offensiv anda i det tyska facket. Det märks på många sätt: Inom telekombranchen och på tryckerierna strejkar för närvarande tiotusentals anställda. Också byggbranschen står inför en stor konflikt i sommar. Samtidigt ingår facket nya allianser, bygger tvärfackliga och internationella nätverk och börjar målmedvetet organisera de arbetslösa.
För inte särskilt länge sedan, år 1991, hade den tyska landsorganisationen DGB nästan 11,8 miljoner medlemmar. Under 1980-talet hade somliga medlemsförbund hade lyckats förkorta arbetstiden i Västtyskland till 35 timmar i veckan. Nära 90 procent av alla anställda i Tyskland fick i början på 1990-talet kollektivavtalsreglerade löner och sålunda generösa övertids- och semestertillägg, tretton månadslöner per år, arbetsgivarfinansierade tilläggsförsäkringar och ytterligare förmåner, så som betalda raster m.m. I slutet av år 2006 hade DGB’s medlemsantal gått ner till knappt 6,6 miljoner. Knappt 20 procent av de anställda är med i facket, i vissa brancher ligger organiseringsgraden långt under 10 procent. Och sedan mitten av 1990-talet har kollektivavtalen blivit sämre. Realinkomsterna har minskat, tillkämpade förmåner är historia blott, arbetstiden har gått upp, somliga företag vägrar skriva avtal med facket.

Det är framför allt de stora fackförbunden IG Metall och Ver.di, med över 2 miljoner medlemmar var, som nu mobiliserar för en ny facklig offensiv. Förbunden har tröttnat på att kapitalet har missbrukat det faktum att facket på grund av de skyhöga arbetslöshetssiffrorna i Tyskland hållit tillbaka lönekraven och gått med på successiva avtalsförsämringar under de tio senaste åren.
– Måttet är rågat sedan länge, säger Ralf Krämer, nu behövs nya verktyg för att vända den negativa utvecklingen. Krämer jobbar på Ver.dis förbundskansli och reser för närvarande land och rike runt och gör reklam för fackets kampanj för lagstadgade minimilöner.
– Facket har blivit så pass försvagat här i Tyskland att vi behöver lagstiftning. Det är bitter medicin för oss, men vi måste inse det, menar Krämer.
I Tyskland liksom i Sverige har facket tidigare varit emot statlig inbladning i löneavtalsrörelserna. Men enligt Krämer skulle en garanterad minimilön på omkring 72 kronor i timmen innebära ett lönelyft för hundratusentals, kanske miljontals människor i Tyskland.
– Det finns folk här som tjänar mindre än 30 kronor i timmen. Enligt kollektivavtalet!, utropar han.
Men hans publik, fackliga aktivister från hela Tyskland som har samlats i Rostock på fackets ”toppmöte mot G8”, är missnöjda.
– Det är ju ni själva som har skrivit under de här avtalen, ropar en äldre metallarbetare upprört.
– 70 spänn i timmen innebär också att miljontals andra kommer att få mycket mindre betalt, invänder en kemiarbetare.

Problemet ligger i fackets styrkeförhållanden inom olika brancher. Medan industriarbetarförbunden i vissa brancher, till exempel inom bilindustrin kan skryta med organisationssiffror som liknar de nordiska, organiserar facket inom de flesta brancherna bara mellan 6 och 15 procent av samtliga anställda. Tidigare kunde facket förlita sig på att driva fram sina positioner via medbestämmandeorgan såsom företagsnämnder och en förhållandevis stark anställningstrygghetslagstiftning. Men den tyska arbetsmarknaden har förändrats radikalt. Gamla landvinningar har man fått överge och alltfler människor tvingas jobba för svältlöner och under mycket otrygga arbetsförhållanden.
– Vi har reagerat för sent på det här. Våra förtroendevalda har alltför länge trott att de kan stoppa den här utvecklingen genom samförstånd inom företagsnämnderna, kommenterar Ulrich Franz irriterat. Han var under två decennier själv ledamot i en stor kemikoncerns företagsnämnd i västtyska Wuppertal.
– Där gick man mot väggen så fort man sa nåt vettigt. Alla diskussioner handlade om företagets, inte de anställdas bästa.
Franz är en frontfigur för nätverket Basissolidarität (gräsrotsolidaritet), ett försök att organisera den fackliga vänstern inom olika fackförbund.
Werner Sauerborn, ombudsman för Ver.di, håller med Franz. Men han delar inte slutsatsen att hela eländet beror på de fackliga pamparnas bristande intresse för medlemmarnas behov. Heller inte tror han på vänsterns försök att splittra facket.
– Det är alltför enkelt att skylla allt på ”pampväldet”. Våra problem har helt enkelt att göra med det faktum att facket har överraskats av globaliseringen. Vi har försuttit utvecklingen och inte klarat av att internationalisera den fackliga kampen. När det är så lätt att flytta kapitalet över gränserna krävs nya allianser och nya fackliga strategier.
Sauerborn menar att den nya strategin att kämpa för en lagstadgad minimilön helt enkelt är ett sista försök att förhindra det värsta.
– Det är klart att vi länge har klarat oss utan sådana här statliga ingrepp, suckar han. Bara i de länder där facket är för svagt för att tvinga fram bra kollektivavtal behövs sådana redskap. Men tyvärr så är facket i det här landet så pass försvagat att vi får kämpa för usla minimilöner.
Ulla Pingel, arbetslös sedan många år tillbaka och aktiv inom sitt fackförbund Ver.di, suckar också när hon ska kommentera minimilönekravet.
– Om vi kräver 70 kronor i timmen, så blir det slut högst 30, skrattar hon. Det kommer sossarna att se till. Det behövs radikalare krav än så för att få till stånd en bra förändring.
Roland Tremper, distriktssekreterare för Ver.di i Berlin, vill inte direkt kommentera minimilönekampanjen, men håller med om att det tyska facket tvingas att ompröva sina strategier.
– Vi jobbar idag mycket målmedvetet i breda allianser, och försöker aktivera våra medlemmar. Förr i tiden var vi dåliga på det. Och dessutom brukade vi förlita oss på att sossarna skulle hjälpa oss när det väl brann.
Men relationen till socialdemokratin har blivit kyligare.
– Man skulle kunna säga att facket och socialdemokratin är i akut behov av äktenskapsterapi, säger Tremper med ett sarkastiskt leende.
Viktigt för den tyska fackföreningsrörelsens utveckling har under de senare åren varit ett antal tvärfackliga, informella vänsternätverk. Dessa nätverk, med bra förankring inom framför allt IG Metall och Ver.di, har också spelat en viktig roll när en ny vänsterrörelse växte fram i västra Tyskland under år 2004. När slutligen vänsterpartiet ”Valalternativet för social rättvisa” (WASG) bildades inför förbundsdagsvalet 2005 inrättades talande nog det nya partiets första förbundskanli i DGB-fackens hus i bayerska Fürth.

Men få högt uppsatta fackföreningsrepresentanter säger öppet att de skulle lägga sin röst på det nya vänsterpartiet.
– Vi får väl se hur det här partiet utvecklas, menar Tremper, som själv ”fortfarande” är socialdemokrat.
Fackets missnöje med sossarna ökade i rasande fart under åren 1998-2005, då socialdemokraterna och de Gröna bildade Tysklands regering. Framför allt regeringens oförmåga att bekämpa arbetslösheten och dess omfattande nerskärningar gjorde många fackföreningsmedlemmar besvikna.
Till slut var måttet rågat. Året 2004 gick hundratusentals människor ut på gatan och protesterade mot regeringens planer på att försämra villkoren för A-kassan. WASG bildades så småningom. Men ”måndagsdemonstrationerna”, där många arbetslösa hade varit med, ebbade så småningom av, många återvände besviket till sofflocket.
– Det var en sorglig utveckling, menar Ulla Pingel. Det blev mindre och mindre folk, de vänsterradikala sekterna tog alltmer över, och vi orkade inte heller att hålla på med det hela tiden. Vi hann ju liksom inte göra något annat.
Pingel ingår i den styrgrupp som organiserar Ver.dis arbetslösa medlemmar. Men bara ett fåtal är aktiva inom De arbetslösas utskott.
– Det är svårt att aktivera våra arbetslösa kamrater, menar hon. Det är sällan så att folk blir aktiva inom facket bara därför att de har förlorat jobbet. De som är aktiva hos oss har redan varit det innan de förlorade sina jobb.
Michael Blum, organiserad inom IG Metall, nickar bekräftande.
– De flesta kollegor som deltar i vårt utskott för de arbetslösa har varit förtroendevalda på sina gamla arbetsplatser.
– Men det finns också undantag, säger Pingel. När vi håller tempot uppe och visa oss ute på gatorna, då hör också folk av sig till oss. Och somliga går också med i facket tack vare våra aktioner.
– Till skillnad från andra fackförbund tar vi emot alla som stödjer våra stadgar, säger Pingel. Det krävs ingen anställning.
En fördel av att organisera de arbetslösa inom facket är, enligt Blum och Pingel, att samverkan över bransch- och fackgränser stärks.
– Det stärker facket i sin helhet att vi arbetslösa till exempel kan gå in i allianser mot sociala nerskärningar och försämringar av A-kassan och sedan driva våra frågor inom våra förbund. Vårt arbete har drivit fackets positioner framåt.

Jag träffar Ulla Pingel och Michael Blum i den nya Ver.di-förbundscentralen i centrala Berlin. De arbetslösas distriktsutskott disponerar här två trånga rum, fullprackade med materiallådor, datorer och apellmötesutrustning. Fönstret är öppet, på gården utanför spelar ett band öronbedövande musik. Där nere hoppar små barn i en stor hoppborg, det vässnas från folk som äter bratwurst och dricker öl.
– Det är kollegorna från Telekom. De strejkar som du vet, förklarar Ulla Pingel.
Ver.di har precis tagit ut över 15 000 medlemmar i strejk, därför att den forna statsägda telekomkoncernen Deutsche Telekom vill ”outsourca” över 50 000 anställda. Koncernledningen pekar på de skyhöga arbetslöshetssiffrorna i Tyskland och hävdar att de anställdas jobb bara kan räddas om de blir billigare. Sålunda ska de framöver syssla med samma uppgifter som idag, men jobba längre och få sämre betalt. Alternativet, hävdar koncernledningen, är att skära ner på jobben.
– Men den här sortens skitprat vill vi inte längre lyssna på, säger Ulla Pingel och stänger fönstret mot gården.