För två år sedan inledde palestinierna en demokratisk process som visar att man är redo för en palestinsk statsbildning. Enligt Carl Bildt som var observatör både vid presidentvalet och parlamentsvalet skedde detta ”trots att palestinierna har varken fred eller frihet”.
Ända sedan valet 2005 har palestinierna varit utsatta för en diplomatisk och ekonomisk bojkott, som motiveras med en lista krav. EU, USA, Ryssland och FN – den s.k. kvartetten – ställde ett ultimatum till palestinierna: antingen erkänner ni Israels rätt att existera, avstår från våld och erkänna ingångna avtal, eller så kommer regeringen att bojkottas och biståndet dras in. Problemet är att kraven är helt inkonsekventa.
Krav 1: Israels rätt att existera
Omvärlden måste tydligt förklara vad som menas med ”Israels rätt att existera”. Ett dilemma är att Israel aldrig definierat sina gränser – de expanderar hela tiden. Israel är det är enda land i världen som inte har några fasta gränser. Och kommer erkännandet att inkludera Israels illegala annektering av palestinska områden på Västbanken och Jerusalem?
Palestiniernas president Yasser Arafat erkände Israel, men fick inte något i gengäld utan blev förnedrad och fängslad.
Hamas högsta ledning med Maashal i spetsen har öppet deklarerat att de vill upprätta en palestinsk stat på de områden som ockuperades av Israel 1967, vilket de facto innebär ett erkännande av Israel.
Kvartetten har dock aldrig ställt samma krav på Israel. Ingen israelisk politiker eller har någonsin erkänt palestiniernas rätt till en egen stat på de ockuperade områdena med Östra Jerusalem som huvudstad.
Många länder har dessutom politiska kontakter utan ett erkännande. Sverige har till exempel inte erkänt den palestinska staten, men ändå hade man diplomatiska kontakter med den förra regeringen. Ett annat exempel är när Sverige dröjde med att erkänna staten Israel i protest mot mordet på FN-sändebudet Folke Bernadotte. Inte ens Jordanien eller Egypten erkände den israeliska staten innan de undertecknade sina fredsavtal. Ett erkännande är alltså inte ett måste. Att kvartetten kräver detta av palestinierna är obegripligt.
Krav 2: Avstå från våld
Enligt Haagkonventionen från 1907 har varje ockuperat folk rätt att göra militärt motstånd. Detta bekräftades också i FN-resolutionen 3236 (november 1974) som fastslog ”det palestinska folkets rätt att återvinna sina rättigheter med alla medel i enlighet med FN:s stadgas syfte och principer”. Därför strider kvartettens krav mot folkrätten och internationella konventioner.
Även när Hamas utlyste en ensidig vapenvila, fortsatte den israeliska armén med sitt dagliga dödande, sårande och fängslande av palestinier.
Enligt en ny rapport från Rädda Barnen ”Children and Violence in Gaza Strip” har Israel från september 2005 till december 2006 skjutit mer än 15.000 kanonprojektiler mot civila palestinier, samtidigt som mål i Gaza utsattes för mer än 513 flygräder. Rapporten fastslår också att sedan januari 2006 har mer än 666 palestinier dödats, 106 av dem är barn.
Mer än 40 palestinska parlamentariker och ministrar, inklusive talmannen, sitter i israeliska fängelser. Detta sker samtidigt med israeliska invasioner av palestinska städer och byar på Västbanken – i genomsnitt fyra dagligen.
Trots detta kräver alltså kvartetten att offret, palestinierna, nästan skall vara pacifister gentemot en brutal militärmakt.
Krav 3: Att respektera
de ingångna avtalen
Den palestinska samlingsregeringen har tydligt förklarat att den respekterar alla ingångna avtal som PLO undertecknade med Israel.
En granskning av Israels respekt för den internationella rätten är på plats.
Enligt Oslo-avtalet skulle palestinierna leva i ett fritt land idag. Än så länge har ingen flykting tillåtits att återvända och Israel fortsätter med sin ockupation.
Nyligen slog den internationella domstolen fast att Israel måste riva ner den del av sin apartheidmur som byggs på konfiskerad palestinsk mark. Ingen Israelisk respons. Israel håller palestiniernas skattepengar i strid mot ingångna avtal. Kvartetten och omvärlden duckar även här.
Sverige bör omedelbart upphäva den ekonomiska och diplomatiska blockaden av den palestinska regeringen – som Norge har gjort – samt agera alla internationella fora för upprättandet av en palestinsk stat på de områden som ockuperades av Israel 1967.
Utrikesminister Carl Bildts trovärdighet står på spel. Han lovordade valet och skrev under ett internationellt upprop som krävde en dialog med den palestinska regeringen. Varför är han så tyst nu?
