Många fruktar med rätta att Sverige efter ett sådant genombrott måste gå samma väg som Danmark och andra europeiska länder, dvs. att det etniska hatet skall få fotfäste i de stora dagstidningarna och bli den huvudsakliga förklaringen till alla samhällets problem.
Efter att tidigare ha satsat på flygbladsutdelning och basarbete har nu Sverigedemokraterna i Dansk Folkepartis efterföljd upptäckt att mediegenomslag är det bästa sättet att nå ut. Mycket av denna kamp kommer alltså att utspelas i medierna, och det ställer krav på kunskaper och mod.

Sd är nämligen inget vanligt parti. Det är ett parti som med breda penseldrag målar bilden av invandrare som kriminella, bidragsfuskare, religiöst fixerade (om de är muslimer) och ett Sverige där honung och guld flyter ned i invandrarnas strupar. Ställd mot detta hamnar journalisten i frontlinjen i en svårlöst situation. Det är orimligt att stå passiv när etniska grupper svartmålas. Men å andra sidan är det otillfredställande att journalisten alltid måste vara ett flyktingpolitiskt skjutjärn.
Ytterligare ett problem är att det finns exempel på att Sd inte behandlats schysst. Just det gör att politiker och journalister sedan kan slå över åt det andra hållet och ge fritt spelrum åt en debatt som förs med lögnaktiga utgångspunkter. Ett praktexempel på hur det kan gå helt åt skogen är Lennart Ekdals försök att vara mysfarbror mot ett parti som ljuger om grundläggande fakta i flyktingdebatten och Mona Sahlins stora miss i samma debatt: att inte lyckas punktera Jimmy Åkessons medvetna lögn om att bara 5 procent av alla som kommer till Sverige är flyktingar. Åkesson vet förstås att det är många fler som har mycket goda skäl att få stanna i Sverige – alltså de som i folkmun kallas flyktingar – men väljer att spela hårt på den i Sverige snäva rättsliga termen flyktingar. Hade detta punkterats skulle debatten sett annorlunda ut.

Sd är inte heller ett vanligt parti i förhållande till medier. Sd spelar hårt på detta dåliga samvete, kräver uppmärksamhet långt utöver partiets betydelse men utgör samtidigt en effektiv lobby mot kritiska tidningar. Var och en som har arbetat journalistiskt med att bevaka extremhögern eller flyktingpolitik vet att det innebär att en stor sannolikhet för att få hot eller i värsta fall trakasserier. Det är förmodligen inte något Sd som parti kan skyllas för i de flesta fall, men Sd stryker hatet medhårs genom att precis som många andra högerpopulistiska partier utmåla journalister som etablissemangets förlängda arm, som arbetar för att vidmakthålla ett åsiktsförtryck.
Ett tydligt exempel är hur de behandlar tidningen Expo, som tveklöst är Sveriges mest seriösa granskare av extremhögern, hatbrott och nazister. Om det nu verkligen är så att Sd ogillar hatbrott och nazister borde de vara glada över att det finns en tidning som tar jobbet att bevaka detta på allvar. Men icke. Expo anklagas ständigt och grundlöst för att vara lierade med AFA, något som de vet kommer rendera hot från nazister. Medan Sd utmålas sig som mediesamhällets stora offer kan de tryggt luta sig mot en flyktingfientlig lobby som gör livet surt för granskade journalister.

Flamman är enligt partiets pressekreterare Mattias Karlsson ”en säkerhetsrisk”. Alla som har minsta kännedom om Flamman kan skratta gott åt anklagelsen, men bland Sverigedemokraternas sympatisörer tas det förmodligen på stort allvar. För att vara ett parti som själv kräver schysst behandling drar sig Sverigedemokraterna inte det minsta för att medvetet ljuga om sina motståndare.
Men Sd:s beslut att inte ge Expo och Flamman tillträde till riksårsmötet har sannolikt att göra med partiets önskan att hålla kritiker borta. Det är en beprövad taktik ute i Europa. När jag inför en intervju med Jean-Marie Le Pen träffade Nonna Meyer, som följt Front National i 14 år och var en av landets mest kända experter på partiet, var hon glad att kunna skicka med några frågor.
– Jag kommer själv aldrig få göra en intervju med Le Pen, förklarade hon.
Det finns inget annat parti i Sverige som vill utmåla Expo som AFA och Flamman som en säkerhetsrisk. Eller socialdemokraterna som ett protonazistiskt parti, vilket Sd gör i sin ”rapport” på hemsidan, ”Socialdemokraternas sanna natur”. Eller medvetet för det svenska folket bakom ljuset i flyktingfrågan. Därför är det inte alls säkert att Sd kommer fortsätta nå framgångar via medierna.

Om Sverigedemokraterna granskas som ett normalt parti skulle det innebära en mycket mer hårdhänt daglig granskning än vad de hittills utsatts för. En fd. socialdemokratisk bostadsministers helt normala bostadsrättsaffär kan bli till ett veckolångt drev. I vänsterpartiet har det under vissa perioder räckt med att inkalla ett extra årsmöte i en av lokalavdelning för att riksmedia skall sända nya inslag om partikris. När sverigedemokrater har hamnat i medierna är det ofta på grund av grova brott eller uttalanden. Ribban ligger HÖGRE – inte lägre – när det gäller sverigedemokrater än andra partiers politiker, till största del därför att partiet är litet.
Paradoxalt nog finns det alltså skäl att tro att en granskning där partiet behandlas som andra skulle visa att det inte är ett vanligt parti. Det är svårt att bemöta en notorisk lögnare som ändå vunnit demokratisk legitimitet. Men det är faktiskt uppgiften.

/Aron Etzler