Fremskrittspartiet (Frp) är ett högerpopulistiskt parti med främlingsfientliga inslag. Mellan 1978 och 2006 leddes det av Carl I Hagen, sedan dess av Siv Jensen. Mitt under den nya röd-gröna regeringens segertåg – i april 2006- blev Fremskrittspartiet Norges största parti. Fremskrittspartiet var då inget nytt fenomen, det hade existerat i mer än 30 år. Ändå var det först nu som den stora rivalen, socialdemokratiska Arbeiderpartiet började försöka begripa sig på sin konkurrent. Det var nu, efter Da Vinci-kodens enorma genomslag, man började tala om att ”knäcka Frp-koden”. För det var någonting som inte stämde. Ur Arbeiderpartiets och vänsterns synvinkel: hur kunde ett parti som var så extremliberalt attrahera så många traditionella arbetare? Ur perspektiven i den allmänna debatten på tidningarnas kultursidor: hur kunde människor i världens rikaste och mest jämlika land klaga på sin situation?

Magnus E Marsdal tog tjuren vid hornen och gjorde en slags tvärvetenskaplig totalundersökning, inte bara av Frp, utan Norges politiska liv. Den poäng som slog hårdast när boken kom ut och gjorde succé för två veckor sedan var att Frp har kultureliten i Norge att tacka för mycket genom elitens förakt mot Frp. ”Varje gång en besserwisser från universitetet offentligt talar om hur dumma Frp:arna är, får de 10.000 nya väljare”, skrev Marsdal i Flamman 16/11 2006. Men kultureliten gör mer än så: den låtsas som om klassamhället försvunnit – alla har blivit välbeställda individer i medelklassen – samtidigt som den själv för en kulturell klasskamp uppifrån. En ständig ström av förakt öser ned över dansbandsälskare, Gran Canaria-turister, människor som ”klär sig dåligt” och gillar naturmåleri.
– Är det fy, fy med homoförakt och rasism, men topp, topp med arbetarförakt i Norge? Frågar Marsdal. Ja, det ser inte bättre ut.

Kultureliten hade inte varit något problem om dess analyser inte fått så stort genomslag i det politiska livet. Men just nedtoningen av klassperspektivet och föraktet för de där nere, som alltid medföljer finner Marsdal ända in i ledningen för Sosialistisk Venstreparti, Arbeiderpartiet och LO.
Det norska klassamhället inte bara består – det har under två årtionden blivit betydligt hårdare. De ekonomiska klyftorna har vidgats och färre individer från de undre regionerna kan ta sig upp. Om kulturelitens brott består av att den ljuger om denna norska nutid ligger grunden till klassamhällets cementerande förstås på ett annat område, politikens och ekonomins. Men det är ju Arbeiderpartiet som har styrt i Norge?
– Arbetarna har förlorat väldigt mycket under dem, skall du veta. Det är vad Eli Willersrud säger. Hon är gammal socialdemokrat och mor till bokens huvudperson, Frp-aren Hans Erling.
De båda skriver den socialdemokratiska historien omvänt – och den ser plötsligt mer sanningsenlig ut. Arbetarklassen har inte, som i den officiella historieskrivningen, vunnit mycket på grund av Arbeiderpartiet de senaste åren – de har förlorat mycket. Sämre pensioner, snabbare tempo i arbetslivet. Så ser den ut underifrån, den politik som oftast kallas ansvarsfull, realistisk eller nödvändig. Den tredje vägens socialdemokrati.

Frp är förstås inte ett parti som löser konflikten mellan den norska välfärdstaten och den globala kapitalismen. Nej, Frp:s lösning är snarast att hitta en bakdörr ut från problemet. Frp gör inga illusioner om att kunna mildra kapitalismen. Men de är väldigt trovärdiga när de säger sig kunna avskaffa vägtullar och sänka skatten på bensin. Frp-väljarnas skatterevolt påminner om vad den legendariske reportern Ryszard Kapuscinski noterade: Människor revolterar inte på grund av den börda de bär varje dag – bara när någon plötsligt slänger en extra börda på deras rygg.
Det verkar som varje land som får sin variant av Fremskrittspartiet behöver många år på sig för att förstå sin högerpopulistiska variant. I Frankrike har Pierre André Taguieff och Nonna Meyer effektivt dissikerat Le Pen-koden. I USA knäckte journalisten Thomas Frank Bush-koden. Marsdal bygger på detta arbete, men lägger i sin Bourdieuinfluerade analys till helt nya dimensioner.

Marsdal avkodifierar den diffusa politiken – fram träder samhället i skarp bild. Det framstår inte det minsta märkligt att motsatsparet i norsk politik har varit Arbeiderpartiet och Frp, och att det är Arbeiderpartiet som av dem två är elitpartiet. Släkten Stoltenberg, en av Norges finaste familjer sedan århundraden blev socialdemokrater för att det var det naturliga maktpartiet. När sonen Jens blev statsminister 2001 satte han igång en markant högervridning (det är LO, inte Stoltenberg som genomfört partiets rättning vänster valet 2005).
Glasklart är också varför de bortglömda arbetarväljarna inte lägger sin röst på alternativen till vänster i Norge, SV och RV. Marsdal belägger med siffror att ju längre man kommer ut på vänsterkanten, desto mindre är förankringen i den traditionella, privatanställda arbetarklassen. SV är Norges mest lärartäta parti. RV det mest lektorstäta. SV är fortfarande ett parti som efter 30 år med Frp-framgångar inte tar partiet på allvar – knappast något som skulle hänt om de hade konkurrerat om samma väljare. Men det saknas inte bara social identifikation: det råder politiskt främlingsskap mellan SV och arbetarklassväljarna i Frp. De sistnämnda ligger nämligen till vänster om SV i frågor som rör ekonomi och anställdas rättigheter. Inte är det troligt att det ändras i första taget. Frågorna som Frp tar upp – höga elpriser är praktexemplet – och som i andra sammanhang vore klockrena vänsterfrågor – blir kontaminerade genom att tas upp av Frp, stämplade som populism.

Sverige har inget Fremskrittsparti. Den som jämför med Sverigedemokraterna misstar sig – Frp är ett mycket bredare fenomen, med en framgångsrik historia. Men allt som finns i Frp finns också på olika håll i Sverige: underdogretoriken hos moderaterna, den kalkylerande, provocerande hårdheten i det nya folkpartiet, försöken att göra nyliberalismen folklig i centerpartiet, landsbygdens reaktion mot statlig feminism i kristdemokraterna och det underliggande missnöjet mot flyktingpolitiken lite varstans.

Högerpopulismen erövrar land efter land i Europa. Till och med när dess partier går tillbaka röstmässigt är det oftast för att partier närmare mittfåran har tagit dess frågor, som senast i det franska presidentvalet. Istället för en allmän moralisering över fenomenet med högerpopulistiska partier erbjuder Magnus Marsdal en skoningslös kritik av vänsterns brister. Men också en förödande effektiv argumentation mot högerpopulismen. Ett borgerligt parti med arbetarklassidentifikation som Frp må vinna över bleka vänsterpartier, men skulle alltid vara sämre jämfört med ett parti som hade klassidentifikation och tog strid mot kapitalet.

Något svenskt förlag borde ge ut Frp-koden på svenska. Fram till dess, gör dig själv en tjänst och beställ den på manifest.no.
/Aron Etzler