– Jag visste redan när jag var liten att jag skulle skriva en bok om pappa, säger Åsa Linderborg, författare, debattör och kulturjournalist på Aftonbladet.
– Han var så himla trött om kvällarna, helt utarbetad, låg i soffan och sov. Jag satt ovanpå honom och tänkte, tyckte att han var annorlunda och att det var speciellt att växa upp med sin pappa.
Ingen äger mig heter boken som kommer ut idag 26 april. Det är ett finkänsligt, men osminkat porträtt av Leif Andersson, hennes pappa som i 37 år arbetade som härdare på Asea i Västerås. (Se recension på kultursidorna.) Åsas mamma lämnade familjen när Åsa var fyra år.
– Det var väldigt ovanligt att växa upp med sin pappa på sjuttiotalet. Alla andra bodde hos sin morsa. Varannan vecka-boendet fanns inte, säger hon.
Boken, det vill säga Åsas liv, innehåller mycket av det vi känner igen från Sveriges unika flora av arbetarskildringar: en alkoholiserad pappa, fattigdom, utanförskap och ensamhet. Men den bestående känslan i Åsas bok är kärlek och allvar samt en vibrerade uppriktighet mellan henne och pappa Leif.
– Jag hade kunnat resonera mer om att leva ensam med pappa. Man kan tyckta att han inte tog hand om mig optimalt. Men där fanns ändå så enormt mycket kärlek. Jag for inte illa. Jag har oändligt med minnen av pappa, men har medvetet tagit fram de bilder som kan krossa myter både hos vänstern och högern, säger Åsa.

Till vardags är Åsa en av få vänsterintellektuella som tar och tillåts få plats i samhällsdebatten. Hennes artiklar är kärnfulla, rappa och fulla av självförtroende. Åsa döljer inte sina vänsterståndpunkter för att passa in. Följaktligen har hon kallats för allt från ”kommunisthora” till ”fascistkramare”. I boken känns modet och uppriktigheten igen från Åsas artiklar, men tonen är privat och fri från retorik.
– Det är medvetet jag inte driver några teser i boken. Jag vill berätta mina erfarenheter, sedan får läsaren dra vilka slutsatser den vill.
Det hon varit mest rädd för under arbetet har varit att förenkla.
– Jag har ett jätteansvar för människor som antingen inte är i livet längre eller på grund av klassbakgrund saknar tillgång till den offentliga arenan och alltså inte kan försvara sig. Samtidigt tänker jag att om arbetarlitteraturen alltid tar det ansvaret skulle det inte finnas en sån litteratur.
Om någon dom faller i Mig äger ingen är det över henne själv. Hon skriver, till exempel, om när hon flyttar hem till mamma och hennes Lasse: ”Jag började kalla Lasse för pappa. Den andra människan [pappa] lämnade jag ensam med demoner jag inte ville veta något om.”
– Jag kan tycka att det finns en poäng med att vara privat, att blotta sig. Det finns så många som har idéer om vem jag är. Bara för att jag skriver konfrontativa artiklar så tror de att jag är kompromisslös även privat och en hård typ. Jag vill visa på felsteg privat och felargumentation politiskt när jag var ung. En blindhet vad gäller Sovjetunionen, till exempel. Vardagsrasism inom arbetarklassen. Jag vill dra fram fördomarna.

Men kan inte det vara skadligt när man är en offentlig person, en kontroversiell debattör?
– Den som vill nagla fast mig vid skampålen har godbitar att hämta i den här boken. Samtidigt tror jag att talar man bara sanning och vågar lägga upp strupen så kan man vinna på det. Jag fick ett mail från PM Nilsson som är min största antagonist. Han skrev att han hade läst boken och att han tyckte den var bra. Jag blev glad, men samtidigt vill jag inte att han ska hänsyn till den här boken när polemiserar med mig. Men han kan ha fått en inblick, jag kan ha nyanserat hans bild av arbetarklassen.
Jo, det är en bok om klass Åsa skrivit. Boken startade som en politisk essä om arbetarstaden Västerås, men Åsa insåg att det var om sin pappa hon ville skriva. Boken blev ett slags sorgearbete. Bland annat. För i egenskap av universitetsutbildad historiker hade Åsa saknat det som kallas socialhistoria, en historia bortom kungar, årtal och geniförklarade ståndsmän, en historia som kretsar kring folklivet. Berättelsen om hennes pappa blev samtidigt en berättelse om klass; något annat var oundvikligt.
– Ingen berättar om arbetarklassen för de berättar inte om sig själva. Pappa skulle aldrig ha skrivit en bok om sig själv. Då måste någon annan göra det.
Men det finns ett politiskt ärende i boken också, menar Åsa. Hon tycker sig se hur schablonerna kring arbetarklassen är starka. Hur högern uppfattar arbetarklassen som oborstad, ointelligent och vulgär. Hennes exempel Åsa hört är att författaren Hans Gunnarsson fick negativa recensioner för att arbetarna han skrev om lyssnade på P1. Det gör ju inte arbetarklassen! löd recensenternas (för)dom.
– Arbetarklassen antas vara illitterat, säger Åsa. Den förväntas inte vara intresserad av kultur. Men mammas släkt är en arbetarsläkt med enorma intellektuella ambitioner, och pappa läste mycket böcker och lyssnade bara på P1. Hans syskon däremot har aldrig läst böcker, de har aldrig varit på en teater eller på biblioteket. Man kan inte säga att arbetarklassen gör det ena eller det andra. Med boken vill jag visa att arbetarklassen består av individer som är väldigt sammansatta.

Är bara högern fördomsfull? Ingalunda. Vänstern lider av samma enkelspåriga syn på arbetarklassen, enligt Åsa. Den romantiserar och ser inte arbetarklassens fel och brister. Det gäller i alla fall delar av den marxistiskt influerade vänstern.
– Jag har funderat på vänsterretorikens idé om arbetarklassen som ett revolutionärt avantgarde. Min morfar tittade på min pappa och sa ”Det är arbetarklassen som ska leda mänskligheten in i framtiden”. Som historiker ser jag att de stora revolutionära omvälvningar kommer när medelklassen är missnöjd och allierar sig med arbetarklassen. Jag tror att arbetarklassen väldigt sällan träder fram i eget majestät och tar initiativet till samhällsförändringar.
Här finns en likhet med hennes egen pappa, han som aldrig själv skulle berätta om sitt eget liv. Det krävs att Åsa, som gjort klassresan, fattar pennan. Om Åsa är orädd i det offentliga var hennes pappa raka motsatsen. Hos honom var arbetarklassens skötsamhetsmoral dragen till sin spets. Den största rädslan var att avslöjas som kommunist. Han avskydde alla offentliga ställningstagande från knappar till manifestationer, kallade det för ”demonstrationspolitik”.
– Pappas rädsla var reell. Hans egen pappa hade svartlistats och blivit av med jobbet för att han deltog i metallarbetarstrejken 1945. Och mammas släktingar hade förlorat sina jobb och blivit svartlistade och åsiktsregistrerade för att de var kommunister. Det är något jag tycker att jag lärt mig i arbetet med boken och som jag ser som historiker: Den som har mest att vinna på en samhällelig revolt är också de som har mest att förlora om det går åt helvete. De har enormt mycket att offra av det lilla de har.

Pappa var väldigt arg när Åsa blev medlem i vpk som tolvåring. Demonstrationspolitik! Samtidigt var han bekymrad över att förstamajtågen glesnade. Och trots att han själv aldrig var medlem var han enormt lojal med vpk. Han följde partiets politik när han röstade nej i kärnkraftsomröstningen trots sin egen oro för att förlora jobbet om det gick dåligt för Asea i synnerhet och industrin i allmänhet. Helst ville han att Linje 2, den linje han inte röstat på, skulle vinna.
– Jag har alltid funderat över hur pappa var på jobbet, med sina arbetskamrater. Hemma pratade han politik hela tiden. Men på jobbet vågade han inte det. Man ska ju inte göra bort sig. Jag undrar, hur många av hans jobbarkompisar kände likadant? Hur många tänkte att det är fult att prata om socialismen? Man får gärna kritisera regeringen, oavsett vilken regering som sitter, men man får inte drömma om ett annat samhälle för då går man över gränsen. Så kände pappa hela tiden.
Åsa berättar om en jobbarkompis pappa hade, en kille från Finland som läste Maos lilla röda. På jobbet! Pappa Leif beundrade honom, men var samtidigt förskräckt.
– Jag tror inte att arbetarklassen är revolutionär i den marxistiska meningen, alltså rent objektivt, men samtidigt tror jag att det finns betydligt fler som drömmer om ett annat samhälle men inte vågar prata om det med sina jobbarkompisar, säger Åsa. För mig har det varit viktigt att berätta att det finns drömmar som är levande eller slumrar om en helt annan samhällsordning där man inte är förtryckt eller underordnad eller utsugen eller utarbetad eller vad det nu är man är. Farfar drömde också. Min moster Nina med. Alla har de drömt om något annat.

När samhällsvindarna hade vänt på nittiotalet och Åsas pappa var arbetslös pratade han om att han kanske skulle gå och demonstrera, eller inte att han skulle demonstrera men i alla fall att han skulle gå och titta på förstamajtåget.
– Sådana som han, arbetarklassen, hade upplevt enorma försämringar och han tänkte nog att strategin att knyta näven i fickan, den funkade inte längre.
Men han hade inte lång tid kvar. Omänskligt hårt arbete och alkohol hade tärt på stålhärdare Leif Anderssons kropp. Han dog sextio år gammal. Arton år yngre än genomsnittslängden för ett LO-liv.
– Arbetarklassen har, som jag skriver i boken, i genomsnitt åtta år kortare genomsnittslängd än medlemmar i Saco, som jag själv. Det är heavy shit. Det går inte översätta de åtta åren i en Volvo eller en villa, eller vad man kan köpa för en metallarbetarlön, du kan inte köpa de åtta åren.