Ett stenkast från Riddarhuset i Stockholm ligger Arbetsdomstolen, specialdomstolen som sedan 1929 prövat arbetsrättsliga mål. I mars vädjade den lilla rättsinstansen till regeringen om att få 6,6 miljoner kronor extra till hösten, då nuvarande anslag inte räckte till. 

I stället får man nu bara 4,1 miljoner – och grundanslaget har i sig sänkts med två miljoner, utan någon mer motivering från regeringen än ”allmänna prioriteringar”. Samtidigt höjer Statens Fastighetsverk, myndigheten som förvaltar det pampiga Ryningska palatset som domstolen kallar sitt hem, hyran med 700 000 kr.

– Den ekonomiska situationen för 2026 och framåt ser dyster ut, säger Arbetsdomstolens ordförande Lars Dirke (bilden) till Flamman.

– Det är därför vi gör en så drastisk åtgärd som att ställa in förhandlingar nu, för att vi redan nu ser att vi kommer få ta med oss ett underskott in i nästa år. Någonting måste bort.

Nu meddelar man att alla förhandlingar, som inte är särskilt brådskande, kommer att ställas in under hela november, december och januari. 

Bland instansens flitigare klienter är SAC-syndikatet Solidariska byggare, vars stämningar mot arbetsgivare inom byggbranschen som utnyttjar migrantarbetare (och sällan dyker upp i rätten, vilket ofta resulterar i så kallade tredskodomar) uppskattas stå för en relativt stor del av domstolens 368 ärenden om året.

– Vi är de som lämnar in flest mål av alla till Arbetsdomstolen, så för oss har den stor betydelse. Oftast stämmer vi för förhandlingsvägran, där bolag inte ens kommit till förhandling, berättar Pelle Sunvisson, förhandlare på Solidariska byggare.

– Det är inte som att hela verksamheten faller med det här, men det är väldigt dåligt. Vi är beroende av att vi har en arbetsdomstol som fungerar.

Han säger att många av bolagen även används för arbetskriminella upplägg, bland annat till penningtvätt. I ett stort mål om penningtvätt nyligen var över trettio av de inblandade bolagen sådana som Solidariska byggare tidigare tagit till Arbetsdomstolen.

Jag har svårt att se att det handlar om något annat än att förskjuta makten ytterligare till arbetsköparnas fördel.

– Den skatt man förlorar på att bolagen kan fortsätta verka är antagligen mycket mer än de här futtiga miljonerna man sparar in. Det är en besparing att hålla den så aktiv som möjligt. Vill man på allvar komma till rätta med problemen borde man snarare fördubbla resurserna, så att det går snabbare.

Pelle Sunvisson säger att han inte kommer på något exempel där man stängt ned domstolar på liknande sätt.

– I USA har man en federal nedstängning, men till och med där har domstolarna fortsatt fungera. Folk får gärna rätta mig om jag har fel.

Han säger att Arbetsdomstolen är långt ifrån perfekt, men att det finns tydliga incitament för Tidöpartierna att motarbeta den. Nyligen föreslog tankesmedjorna Timbro och Oikos att domstolen skulle läggas ned permanent.

– Jag har svårt att se att det handlar om något annat än att förskjuta makten ytterligare till arbetsköparnas fördel.

– Om det blir permanent får vi hitta andra lösningar. Det är inte som att vi står och faller med arbetsdomstolen, men just nu är vi måna om att arbetsdomstolen ska fungera väl, för att den fungerar som en metod att utkräva rättigheter. Nu förlorar vi ett effektivt medel, och man gör skurkföretagen en tjänst.

Något som ökat parallellt med de sänkta anslagen är kostnaderna för domstolens helt nya it-system, som i sig kommer ha kostat fyra miljoner vid årsslutet, plus en ”hög anslutningskostnad”. Systemet ska tas i bruk om några veckor, och avtalet skrevs i somras – med Försäkringskassan, vars it-avdelning ”har i uppdrag av regeringen att erbjuda andra myndigheter samordnad och säker it‑drift”.

– Vi har haft ett ganska primitivt privat it-system som fungerat ganska knackigt i många år, och som är på väg att fasas ut. Det blir dyrare än det vi haft, men i praktiken är vi tvungna att byta, och inget tyder på att det skulle bli billigare eller bättre att upphandla något eget, berättar Lars Dirke.

– De stora kostnadsposterna för oss är ju inom staten, till Fastighetsverket och Försäkringskassan. Det som finns kvar är ju personalkostnader, och där kan vi inte göra oss av med mycket på kort sikt. Vi har också blivit tvungna att anställa en it-samordnare för att klara av den här förändringen.

Tidigare i höst var Flamman på plats utanför Ryningskas portar när Hamnarbetarförbundet krävde arbetsgivaren Göteborg Roro Terminals på 1,7 miljoner i skadestånd, efter att fackets vice ordförande Erik Helgeson sparkats och anklagats för att vara ett hot mot rikets säkerhet.

– Vi har inte fått någon information om att det här ska påverka oss, mer än att det ska komma en ”mellandom” innan jul, säger Erik Helgeson till Flamman. 

Han har inte hört mycket mer om domstolens ekonomiska läge, och frågar:

– Är det något it-system som blivit mycket dyrare, eller?

Erik Helgesons mål är ett som ”enligt lag måste avgöras skyndsamt”, bekräftar Lars Dirke – en uppsägning som förklarats olaglig, samt utöver det ett ärende som kan avgöra lagligheten i fackliga stridsåtgärder. Därför bör hans process inte påverkas av budgetkrisen.

Ett aktuellt exempel på den sortens ”prejudikatbildande verksamhet” som däremot kommer att sina framöver är den dom som nyligen föll, som ger den som förbjudits att arbeta inom offentlig sektor under sin graviditet rätt till mer ersättning för förlorad inkomst än tidigare.

– En sådan förhandling skulle vi ha behövt ställa in i dag, säger ordförande Lars Dirke.

– Jag beklagar att det blir så här. Men vi har inte sett någon annan utväg.

Flamman har sökt Finansdepartementet och arbetsmarknadsminister Johan Britz.

Kostymbyxor och kavaj och till det en jacquardstickad, rutig slipover i mörkgrönt och vinrött. Välklädd är han som vanligt, Tobias Hübinette. Han smälter också in fint i den internationella atmosfären på Grand Hôtels veranda denna grå förmiddag. Rummet är inbäddat i ett sömnigt sorl. En blond dam serverar oss te och kaffe och det är inget konstigt med att vi som utbyter artigheter med henne är mörka och ser utomeuropeiska ut. I den här miljön kunde vi vara ett välbeställt gift par på weekendresa eller affärskollegor.

Att se sig själv utifrån i termer av ras och klass ligger nära till hands i sällskap med Tobias Hübinette. Ingen i Sverige har grävt sig djupare ned i dessa lager, åtminstone inte med en sådan glöd – och till samma pris.

Var köper du dina kläder?

– Mest i Japan. Där finns fler butiker som säljer den här typen av kläder än i Sverige. Svensk modestil är mest bara tröja och byxor.

Sin propra stil till trots har han sin bakgrund i betydligt ruffigare miljöer. På 1990-talet var han aktiv i de antifascistiska miljöerna, först som anarkist i uppväxtorten Motala och sedan i Uppsalas studentliv. Sedan dess har allt han tagit i skapat debatt: internationella adoptioner, överklassens historiska naziböjelser, rasfrågan och mångkulturen.

Ställningstaganden som gjort honom till högerextremisters måltavla, hela vägen från skinheadsåren i mitten av 80-talet till regeringsmakten 2022. Genom åren har han ihärdigt bloggat och postat samkörningar mellan svensk nazisthistoria med adelskalendern och han var tidigt ute med att hänga ut högerextrema personer. Samtidigt har han inte dragit sig för att rota runt i klassiska vänstersår, som förekomsten av obearbetad antisemitism. I sin mediala framtoning framstår han som orädd, eller snarare dumdristig. I verkliga livet är han timid och på sin vakt.

Jag håller mig kvar vid modesnacket för att försöka locka ut honom ur hans akademiska bekvämlighetszon. Det ska visa sig vara svårt.

Men även de högerextrema börjar bli ganska propra?

– Mattias Karlsson (chefsideolog på tankesmedjan Oikos och riksdagsledamot för Sverigedemokraterna) har satt standarden för de nya högerextremisternas klädstil, han är deras modeikon nu. Det är tredelat som gäller. Men utan några detaljer som sticker ut, utan mer uniformt.

Kvällen innan vi ses har tidningen Expo blivit dubbelprisade vid Tidskriftsgalan. ”En vardagsnära granskning som med långsiktig bevakning blottlägger hur extremismen sträckt sig in i maktens familjeliv.” Juryns motivering säger det inte rätt ut, men alla vet att det handlar om migrationsministern Johan Forsell och hans sons involvering i den ungnazistiska grupperingen Aktivklubb. Metoden – att avslöja högerextrema böjelser i makteliten – är typisk för tidskriften som fyller 30 i år och högst välbekant för Tobias Hübinette. Han var med att grunda den.

– Jag är jätteglad över vad Expo har blivit och att de fortfarande finns. Det är inte självklart i dessa tider och de är viktigare än någonsin. Deras syfte är folkbildande och det är kanske det mest verksamma vi har i dag.

Vid starten, minns Tobias Hübinette, drogs tidningen med en vänsterstämpel. Grundarna kom från vänstern, han själv inte minst.

– Det var ju trotskister, vänsterpartister som delvis kanske hade gått med när partiet fortfarande hette VPK. Men i dag är det en högst respekterad tidskrift.

Expo har behållit fokus på den vita högerextremismen, men har utelämnat islamismen, som den ju har mycket gemensamt med. Ett tomrum som på senare år intagits av stiftelsen Doku.

– Doku har en stark högerstämpel, vilket inte är konstigt mot bakgrund av vilka som var med vid uppstarten. Alla var i praktiken höger utom Anna-Lena Lodenius som kommer från socialdemokratin.

Borde inte Expo ha tagit det området också?

– Jo, visst, men det finns kanske ingen där som har den kompetensen, med språket. Man bör ju kunna åtminstone arabiska. Men jo, Expos undertitel är ”demokratisk tidskrift”, så därmed är det absolut motiverat att ha fokus även på radikalislamism.

Har du själv haft koll på aktivklubbarna?

– Inte på personnivå, men jag har märkt att den här miljön har växt. Och att det hade börjat komma in personer med en annan klassbakgrund.

En ung, muslimsk socialist född i Afrika – 34-åriga Zohran Mamdani har allt som behövs för att skrämma skiten ur New Yorks borgerlighet. Inte minst som han står som favorit när staden väljer sin nya borgmästare den 4 november.

Långt bakom sig har han tidigare demokratiska delstatsguvernören Andrew Cuomo, som deltar som oberoende, och republikanen Curtis Sliwa. Nu undrar många hur den radikala nykomlingen kunnat gå från två procent i början av primärvalen, till att spöa tungviktare som miljardärerna kastar pengar över.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.