I februari lade FN:s utredare Martti Ahtisaari fram sitt förslag om den serbiska provinsen Kosovos framtid. Enligt Ahtisaari, som i vackra ordalag siar om en mångetnisk demokrati i Kosovo, ska området bli helt självstyrande. I hans slutrapport nämns inte ordet självständighet öppet, men heller inte är det tal om att Kosovo ska förbli en del av republiken Serbien. Kosovo ska bli de facto självständig – enligt planen ska ”Kosova” få en egen flagga, nationalsång, författning, regering och parlament – men utan att det nya landet för den skull får kalla sig oberoende och stat under den första tiden.
Ahtisaaris planer för Kosovo bekräftar i stort sett bara dagens status quo. I åtta år, allt sedan Natos bombningar tvingade Serbiens statsmakt att lämna Kosovo, har området stått under FN:s administration. Sedan Nato hävdat att ett ”pågående folkmord” på den kosovoalbanska befolkningen skulle stoppas, har Kosovo varit på väg att bli suveränt. FN-administrationen har inte kunnat förhindra att den serbiska, bosniakiska och inte minst romska minoritetsbefolkningen flytt området eller tvingats leva i etniska enklaver som skyddas av FN-styrkor. Trots närvaron av ungefär 16.000 utländska soldater och poliser hör övergrepp och attacker mot de etniska minoriteterna till dagordningen. Dagens Kosovo präglas av massarbetslöshet, etniskt våld, korruption och organiserad brottslighet.
Inte att undra på att alla berörda parter vill komma ur denna hopplösa situation. Men alla försök att få Serbien att acceptera Kosovos oberoende vid förhandlingsbordet har hittills misslyckats. Inte ens moroten EU-medlemskapet har bitit på den borgerliga serbiska regeringen, vars utrikesminister Vuk Draskovics uttalade mål är just ett serbiskt Nato- och EU-medlemskap.
Ahtisaaris förslag ska egentligen fungera som ett underlag för de förhandlingar mellan den kosovalbanska provinsregeringen och Serbien som pågått i Wien sedan fjolåret, men det uppfattas i Serbien just som ett försök att etablera ett oberoende Kosovo och sålunda som antiserbiskt. Reaktionerna i Belgrad var sålunda inte nådiga. Serbiens president Boris Tadic betecknade Ahtisaaris förslag som ”oacceptabelt”, och avgående statsministern Vojislav Kostunica hotade med att Serbien skulle avbryta alla diplomatiska förbindelser med de länder som erkänner ett självständigt Kosovo. Också på gatan uttrycktes ilska mot Ahtisaariförslaget. Den 27 februari demonstrerade tiotusentals människor utanför USA:s ambassad i Belgrad. Det var den största demonstrationen i staden sedan förre presidenten Slobodan Milosevic störtades år 2000. Socialisterna vill samla in minst en miljon underskrifter mot Kosovos oberoende.
I Kosovo var reaktionerna blandade. Medan Kosovos president Fatmir Sejdiu välkomnade planen som ”ett klartecken för självständighet”, organiserade de radikala nationalisterna våldsamma protestdemonstrationer. Två personer dödades när FN-poliserna öppnade eld. Några dagar senare förstördes flera FN-fordon i en granatattack mot en FN-förläggning. Bakom protesterna står den nationalistiska rörelsen Vetevendosje (Oberoende) och den återuppståndna forna gerillan UCK. FN-missionen Unmik reagerade på utvecklingen genom att kalla fler utländska trupper till Kosovo. Bland de inkallade förstärkningarna finns drygt 100 svenskar som hör till det nya snabbinsatskompaniet IA 06.
Om inte Ryssland, som uttalat tydlig kritik mot Ahtisaaris förslag, kommer att lägga sitt veto när FN:s säkerhetsråd diskuterar Ahtisaaris förslag, är vägen till självständighet snart öppen för ”Kosova”. Enligt plan ska denna väg ”övervakas” eller snarare tryggas av en militär FN-styrka. EU:s utrikespolitiska talman Javier Solana jobbar för närvarande för att EU ska få detta ”fredsbevarande” mandat.
På så sätt skulle Kosovo kunna bli ett testfall för EU:s militära kapacitet och en viktig bricka i planen att förvandla EU till en politisk och ekonomisk stormakt med militära muskler.
