Den borgerliga utbildningspolitiken är reaktionär. En ny gymnasiereform ska sjösättas med en önskan att så snabbt som möjligt skilja ut barn från arbetarhem, sänka kunskapsförväntningarna för dem och minska deras sociala rörlighet. Maud Olofsson talar om ungdomar som är ”bra med händerna” – i given kontrast till dem som är ”bra med huvudet”. Som vore människan antingen huvud eller hand – därtill född till det ena eller andra. Vuxenutbildningen nedmonteras med slägga. Möjligheterna för den som inte går en prydligt utstakad väg från gymnasium till högskola täpps till. Stödet till En bok för alla skärs ned. Skol- och arbetsplatsbibliotek nedmonteras.

Dock. Faktiska skolpolitiska misslyckanden har bäddat för dagens leijonborgerlighet. Även om mycket är bra i den svenska skolan så har resultaten i flera avseenden försämrats på senare år. Och de stolta ambitionerna att minska klyftorna har inte varit klarats så väl efter 70-talet – i den skola som till stor del är en produkt av socialdemokratiska och kulturradikala vänsterströmningar.
Ropen har skallat om att läraren ska ”vara en handledare”. Det har gett – förvisso billigare! – lärarlösa lektioner, och ritualiserat ”eget arbete”. Det gynnar elever som har verktygen med sig från sin uppväxtmiljö. Istället för att få hjälp i tillträdet till de kunskaper som tidigare generationer ackumulerat, antas envar kunna hitta sin egen vrå i liberal välmåga.

I resonemang från vänsterhåll ställs ofta faktakunskaper mot träning i att sätta kunskaper i ett sammanhang. Men den undervisning som viker av från nödvändigheten att till eleverna lära ut sådant som de inte visste förut – som kräver ansträngning – skapar inga kritiskt tänkande individer, utan svårreparerade kunskapsluckor. Analyser sker inte i vakuum – de kräver kognitivt material.
Hur många gånger har vi inte hört/sagt floskeln att undervisningen i historia inte ska gå ut på att ”rabbla årtal och kungar”? Det ska föreställa en marxistisk kritik: historien består inte av händelser utan av processer, bestäms inte av starka mäns viljor utan klassernas kamp. Visst! Men den som inte har en ungefärlig koll på vilka år första och andra världskriget ägde rum, kommer svårligen att kunna relatera mellankrigstiden till vår tids samhällsutveckling. Och man blir inte bättre på att ifrågasätta klassamhället om man inte vet något om Gustav III.
En annan käpphäst är att ”kunskap inte kan mätas”. Det är slött självbedrägeri. Visst är det möjligt att få en bild av barns läsfärdigheter eller kontrollera förmågan att lösa ekvationer. Det ger varken en uttömmande bild av elevers kunskaper, eller motiverar att man ska stämpla minus i pannan på människor under utveckling. Betyg kan försvåra undervisningen, motverka samarbete och hämma kreativitet. Det betyder inte att elever och lärare inte bör utvärderas. En vänster som slår vakt om enhetsskolan borde till exempel kunna sätta värde på nationella prov. Alternativet är att sönderdela och privatisera kunskapsbedömningen.

Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt. Länge har alternativet – vänster kallat – byggt på den olyckliga kombinationen av missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism. Det är en politik som vuxit fram när den organiserade arbetarrörelsen förblött en framtidsvision som inbegriper gemensamt framåtskridande, och därmed värdesätter kunskapstillägnelse och kulturarvserövring. Dags för självrannsakan. Återupptäck den revolutionära kunskapssyn som Brecht ger uttryck för: ”Lär dig ditt ABC, det är inte nog, men lär det! / Ingen får hejda dig, börja nu. / Allting bör du veta! / Du skall ta ledningen och makten!”