Att inte se ordentligt är handikappande. Redan en lättare synnedAsättning, som närsynthet, begränsar förmågan att verka fullt ut i samhället, köra bil, läsa, arbeta.
Enligt WHO har mer än 1 miljard människor behov av, men saknar, glasögon. Enligt en beräkning leder det till 75 miljarder dollar årligen i nedsatt global produktionsförmåga.
Den miljard som behöver synkorrigering men inte får det, hör till jordens fattiga. För de allra flesta av dem är synfelen relativt enkla att korrigera. Det behövs inte mer än ett begränsat urval av standardlinser för att täcka in den stora majoriteten av synfel, tillverkade i stora volymer kostar det omkring 15 kronor att tillverka ett par glasögon.

Den amerikanske uppfinnaren Saul Griffith har tagit fram en relativt billig apparat för att göra synundersökningar och även tillverka linser ”på fältet”. På det sättet minimeras testkostnaden och tröskeln sänks.
Men det finns ett strukturfel – eller snarare: en helt normal marknadslogik. Den trygga och lönsamma marknaden i de rika länderna gör att det blir ointressant och riskabelt att tillverka glasögon för befolkningen i tredje världen.
I Sverige har vi en utbildad optiker per 4700 invånare. I Ghana med 15 miljoner invånare finns det totalt 10 utbildade optiker.

Det intressanta är egentligen inte, även om det är spännande, att Saul Griffith gjort en vettig uppfinning, det intressanta är att det inte har skett tidigare.
Ett sådant förbiseende kan bara existera i ett system som är konstruerat så att det bara känner igen marknadsprisatt efterfrågan, inte verkliga behov.