Jag brukar inte avge nyårslöften. Tror inte på nyårsönskningar heller.
Men finge jag en allmän nyårsönskning vore det ett brännande krismedvetande åt den breda vänstern.
Vi lever i onda tider. Visst händer sådant som tyder på att USA:s hegemoni spricker i fogarna. Men under tiden upprätthålls ett nykolonialt våldregemente till vilket Sverige bidrar politiskt – och militärt.
Vi lever i ett land vars regering nyss skickat människor till tortyr. Om de godtyckliga terrorlistor som berövar svenska medborgare rättsligt skydd säger den nye statsministern att systemet visserligen inte är ”rättsligt perfekt” men att ”vi har accepterat en sådan ordning”.

Vi är med i en union där eliter söker göra de ingående nationerna till delstater. Försök att begränsa kapitalets makt hindras i EU-maskineriet, medan samma mekanismer angriper varje värn mot marknadsintrång. Snart kommer den avvisade konstitutionen tillbaka.
Övervakningssamhället vidgas i en takt som är nästan omöjlig att ta till sig. Samtalsinformation från mobiltelefoner lagras redan. I USA ska människor tilldelas hemliga ”suspekthetspoäng” vid inresa. Bland EU-länderna är Sverige det övervakningsintensivaste efter Blairs Storbritannien.

Politisk aktivitet misstänkliggörs och försvåras ständigt. Politiska ungdomsförbund hindras från att ha verksamhet på skolorna, samtidigt som en statlig historieskrivningsmyndighet ska bedriva aktivare tankekampanjer. En stursk borgerlighet kan, till exempel i den pågående grundlagsutredningen, komma att servera urholkad parlamentarism: institutioner som överprövar politiska beslut, mer personval, kanske majoritetsval i enmansvalkretsar – steg mot ett tvåpartisystem.

Den borgerliga dominansen över pressen är total – mer än 85 procent av upplagan. Vänstern saknar helt en daglig röst. Public Service är räddhågsnare än på länge, med nedbantningshot och kortad avtalsperiod.
I arbetarrörelsen finns en beröringsskräck för debatt om medierna. Och framförallt finns det så vitt det går att bedöma, inga seriösa ansatser till att komma vidare från ”det vore bra”-stadiet. Snart kan förresten presstödet ryka tack vare ingripande från EU.

Borgerligheten tänker varken mycket eller skarpt, men det den tänker, ser den till att systematisera och mångfaldiga. Organ som Timbro ideologiproducerar och öppnar debatter med böcker, tidskrifter och sajter. Samtidigt tvingas LO avveckla ägandet i sina kursgårdar. Ordfront är på väg att gå i konkurs.
Kanske kan man tycka att det inte är så illa ändå. Opinionsmätningar visar ju att högerpartierna tappat stöd! Men det är att lura sig själv. Naturligtvis fanns det inte någon majoritet för högerpolitik före valet heller. Ändå är det vad vi får. Till nästa val är inte förutsättningarna bättre.
Vänstern behöver en mental och organisatorisk övergång till stridsformering. Vi kommer att misslyckas fatalt, om vi inte begriper vilken spelplan vi befinner oss på. Det är mycket, mycket mer än några miljarder i statsbudgeten, eller valet 2010, som står på spel – det är omfattande civilisatoriska framsteg.

Jag önskar mig alltså ett krismedvetande – en gemensam känsla av nödvändighet som kan få var och en som upplever sig stå till vänster att ta det personliga ansvaret att göra lite mer, där man för tillfället kommer åt. Att kämpa är trots allt något utöver det vanliga lunket.
”Vårt läge är värre än du anar / Ty så är det / att om vi inte kan åstadkomma / det omöjliga är vi förlorade”, skrev Brecht en gång. Det är plågsamt aktuella rader. Om jag nu hade avgett något nyårslöfte, hade det varit att anstränga mig lite mer i år. För ”Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss / går vi under”.