Förmodligen hamnade redaktionen för SR:s Människor och tro lika rätt när de ägnade ett helt program åt Islamister. Året 2006 var ett segerikt år för islamismen. Det inleddes med en gigantisk chock: Hamas valseger i Palestina. Det fortsatte med Hizbollahs framgångsrika försvar mot israelisk invasion. Under hela året har Irans eventuella kärnvapenprogram och antisemitiska konferenser varit i fokus. Och talibanerna vinner mark i Afghanistan. Att året avslutas med Saddam Husseins avrättning, är också ett tecken i tiden. Saddam Hussein, som nu inte sällan förknippas med Al Qaidaliknande terrorgrupper, var en typisk variant på den raka motsatsen – hårdför sekulär arabism. Hans avrättning applåderades inte bara av Bush, utan också av islamister, främst shiiter.
Vilka är islamisterna? Vad har de gemensamt? Och är de här för att stanna? Människor och tro-redaktionen hade samlat en panel som hade ambitionen att göra islamismen begriplig.
Islamismen handlar om att sätta islam i centrum för samhällets politik och juridik. De repressiva dragen är lätta att se: när religion dominerar den politiska scenen innebär det en kraftig begränsning av demokratin: en tillbakagång till ett samhälle där trosidentitet ersätter politisk identitet och där religiösa tolkningar ersätter politiska argument.

I Bushlägret är man mån om att lyfta fram dessa drag – och som alltid, för att få en parallell till nazismen–; islamismen döps till islamisk fascism. Men de flesta jämförelser med den tyska nazismen på 1930-talet missar det enkla faktum att Hitlertyskland var en före detta kolonialmakt som tillhörde den s.k. civiliserade världen, medan dagens islamister slår ur ett tydligt antikolonialt perspektiv. Perspektivet är tydligt i Mattias Gardells Bin Laden i våra hjärtan, en bred översikt över det fenomen vi kallas islamism. Islamismen återföddes i en tid när den s.k. globaliseringen visat sina resultat: när ohämmad storföretagsstyrd plundring, ständiga krig och krigshot malt ned försöken att bygga fungerande arabstater till grus. I en situation när världens herrar bombat muslimska länder tillbaka till stenåldern är det svårt att vara förvånad över att en stenåldersideologi blir dominerande igen. Islamistiska rörelsers hårdföra syn på lag och ordning är attraktiv för människor som hotas av krigsherrar, på samma sätt som organiserad brottslighet skapar krav på hårdare tag i Sverige. Islamismen är också i hög grad en social rörelse. Eller, rättare sagt, det är när den är social som den har förutsättningar att lyckas. Små terrorgrupper förblir marginella, men när islamismen utvecklas till social rörelse, kan stora saker uträttas i dess namn. Inget är bättre exempel på detta än Hizbollah, som med sin hjälp till återuppbyggnad, sin sjukvård och sina solidaritetsnätverk konkurrerat ut den ineffektiva libanesiska staten. Jämförelsen med den tidiga arbetarrörelsen är relevant ur detta perspektiv. Det hade kunnat vara en sekulär socialistisk rörelse som försvarat Libanon, och det viktiga är att förstå varför det nu inte är så.

På många sätt är islamismens framfart också resultatet av en socialismens tragedi. När det kom till kritan betydde med få undantag de socialistiska partiernas tillhörighet i den första, rika världen, mer än internationell solidaritet. Sovjetunionen gick så långt som att invadera Afghanistan. Men också socialdemokratiska partier svek sina arabiska vänner genom att istället alliera sig med de västliga kolonialmakterna. Det skedde redan på 1920-talet.
Socialismen står idag i skuggan av både den västliga liberalismen och den religiösa backlash som islamismen är en del av. Det är inget litet problem direkt.