FÖR ÖVRIGT… …slog det mig att jag med stor sannolikhet är arbetslös när jag skriver min nästa ”För övrigt”-spalt. Man ska väl inte måla fan på väggen i onödan, men man måste ju vara realist, och som sådan fäster sig visionen kring torsdag om sex veckor vid en Daniel utan daglig, bestämd, avlönad sysselsättning.
Eftersom jag befinner mig på Flammanvikariat, skrev jag även min förförra opinionsspalt som arbetslöshetsförsäkringsavlönad, men det känns som jag då levde i en annan värld. Jag levde då som en person på vilken visserligen fullt legitima arbetssökarkrav ställdes, men samtidigt i ett liv av värdighet. Någon förnuftsvidrigt ”söka vad som helst”-attityd tvangs jag inte till, och inte heller förekom någon besinningslös klappjakt på mig och mina olyckssyskon. Inte heller var min månatliga avgift något som sänkte mig.
Sedan dess har vi haft val, och Sverige är förändrat. När jag i december åter kränger på mig arbetslöshetskostymen, då står jag inför en massiv betalningsplan, där min tidigare avgift tredubblas. Mina chanser att få en förlängd period ifall jag har oturen att ta slut på mina dagar, tycks eliminerad. Och så, häromdagen, aviserar finansministern att jag riskerar böter på hundratals kronor ifall jag inte bockar och lyder…
Men det är inte ett skit synd om mig. Egentligen. Dem jag lider med är alla dem som verkligen får det tufft. De ensamstående, de som bor där jobb är svåra att finna. De som inte är födda med gripklo och störtkruka. De vars liv inte är lika flexibla som mitt.
Reinfeldt har lovat att vara en ”lyssnande statsminister”. Återstår att se ifall de närmaste veckornas a-kasseprotester bemöts med lyssnande eller dövöra. Kanske kommer man att inse att just den här biten inte var så smart. Men jag är skeptisk.
Man var ofta kritisk mot Ringholm och Nuder, men nu har vi bytt division.
