Det vilar något epidemiskt över Fremskrittspartiets (Frp) upptåg. Första gången partiets Carl I. Hagen ledde i opinionsundersökningarna var hösten 2000. Jens Stoltenberg från Arbeiderpartiet styrde.

Frp växte och växte. Dagstidningen Verdens Gang tryckte ett reportage med vanliga människor som talade om varför de ville rösta på Frp. Dagbladets fredagsbilaga svarade med att låta 50 modiga debattörer som talade om varför de absolut INTE röstar på Frp.
Janne Rønningen, 31, programledare: ”Att rösta på Frp är ett tecken på avsaknad av intelligens. Jag tycker det är tråkigt att bo i ett samhälle där folk har blivit så rasistiska och självupptagna.” Lars Ramslie, 25, författare: ”Jag ser vilka som röstar på Frp. Och det borde räcka. ” Och redaktör Steinar Hansson skrev ursinnigt i den kultiverade Dagsavisen: ”Vid nästa val borde vi få anledning att välja ett nytt folk. Det vi har är pinsamt att skylta med”.

Offentligheten präglas av ett skikt av debattörer som jag tror uppfattar sig själva som smarta. De skriver. De läser. De vet mycket om världen. Och de ser på Frp-fenomenen som en sjukdom i folksjälen. För dessa smarta bör stödet för Frp framstå lika obegripligt som att den tilltalande John Kerry led nederlag mot chimpansen George W Bush, och det dessutom på grund av röster från arbetarklassen. Det är ingen hemlighet att familjen Bush är väldigt rika och tillhör den politiska eliten. Det är heller ingen hemlighet att medan John Kerry stod i Vietnams gyttja, slogs och fick krigsskador, satt den unge Bush hemma i USA och log med en longdrink i var hand.
Sådana fakta spelar dock ingen roll för gräsrötternas indignerade genomsnittsamerikaner. De vet utmärkt väl var de har ”liberaler” av Kerrys typ – de finns i Washington och använder skattebetalarnas pengar för allsköns ändamål, de finns i Hollywood och gör film om dold homosexualitet i westernmiljö, de stimmar tillsammans på Manhattans vitmålade gallerier med vitvin i glasen för att njuta av ”konst” målade av blinda apor på LSD – och de vet var de har George W. Bush. Han är nere på ranchen och röjer undan några buskar. Med motorsåg.

Pengapartiet i amerikansk politik vet varför de har blivit partiet för vanliga människor. Huvudmetoden är hets mot kultureliten.
En tv-reklam riktades mot den demokratiske kandidaten Howard Dean, tidigare guvernör i Vermont. I reklamfilmen ser vi två tillsynes genomsnittliga amerikaner som är starkt negativa till Dean. De ber honom att ”ta sin skattetyngande, statsexpanderande, lattedrickande, sushiätande, Volvokörande, New York Times-läsande, kroppspiercande, Hollywoodälskande, vänsteristiska freak show tillbaka till Vermont, där den hör hemma.” Ett enkelt och effektivt budskap: det är snobbigt att äta sushi, på samma sätt som det är snobbigt att säga nej till privatisering av pensionssystemet.
Den hårda högerflygeln i USA och Fremskrittspartiet har båda upptäckt två fakta om kultureliten: 1. De är inte så många (som väljare). 2. Även om kultureliten själv tror det, ser de flesta människor (de övriga väljarna) inte upp till dem.

Därmed är det möjligt för högerpopulismen klara sig bra bara genom att locka ut kulturfolket, som den profilerade kulturpolitiken Jan Simonsen gärna gjorde. Han blev känd för att vilja göra om Nationalteatern till diskotek. Det haglade med angrepp från ovan. Simonsen utvecklade sig till en kulturlivets Mike Tyson. Alla angrep honom för att vara vulgär och fördummande. Och han gillade det. Det fanns röster att hämta på sånt.
I mitt arbete med en bok om Frp-koden, har jag gradvis upptäck hur de som tror att de är smarta i Norge, blivit överlistade av galenpannorna i Frp, precis som Kerry blev överlistad av Bush. Varje gång en besserwisser från universitetet offentligt talar om hur dumma Frp:arna är, får de 10 000 nya väljare. Det samma sker när den flinka socialistisk venstreministern Kristin Halvorsen säger att Oljefondens omdöpande till Pensionsfonden är ”en pedagogisk ändring”.

Vad är en pedagog? Ordet kommer av pais (barn) och agogos (förare). Alltså en som för barnen, en uppfostrare.
I en demokrati kan inte samhällets ledare uppfattas som vägledare av en skock barn som måste lära sig att hålla fingrarna borta från pappa Jens Stoltenberg och mamma Kristin Halvorsens oljefat. Ordet demokrati kommer nämligen av demos (folk) och kratos (makt). Carl I. Hagen, Fremskrittspartiets mångårige ledare, har summerat grunden för Frp:s succé: ”Det norska folket är trött på att betraktas nedlåtande. De andra partierna, och speciellt Arbeiderpartiet, visar ett förakt för folket”.
Idag är Frp:s succé större än någonsin. Partiets ungdomsledare gned i Radions P3 nyligen salt i såret på smartingarna. ”Det har varit viktigt för oss att det finns en väldig mängd nyttiga idioter för Fremskrittspartiet”, sa Trond Birkedal, och hänvisade till de nämnda uttalandena i Dagbladet Fredag. Så kom det: ”Jag hoppas att de andra partierna, etablissemanget, förståsigpåarna, de finkulturella, fortsätter med den nedlåtande hållningen mot Fremskrittspartiet, för det betyder bara att de flesta människor ser att vi är ett parti för dem”.

Frp är ingen sjukdom. Överdriven Frp-röstning bland vanligt folk är snarare ett utslag av deras kulturella immunförsvar. Det är de självutmämnda smartingarna som bär på smittan. De har kultursjukan, ett syndrom man pådrar sig på långvarig exponering i de medelhöga sfärerna. Ju mer de kultursjuka kastar sig ut i offentligheten för att kurera den fördärvade folksjälen, ju värre blir det. Kultureliten producerar sina egna antikroppar. Vilket fruktansvärt öde!