– Frank får tjugo kronor i veckan. – Men det kan inte jag leva på… – Nästa!
Morfar berättar anekdoter från sitt långa arbetsliv. Efter sexårig folkskola följde jobb som springpojke, skogsarbetare och så småningom taxichaufför. Hans stora händer gestikulerar med illa dold bitterhet över bordet.
Vi sitter på mina föräldrars balkong, den långa balkongen som löper längs med hela den vita mexitegelvilla som de köpte i slutet av 1990-talet. Det skiljer sextio år mellan min morfar och mig, men i ekonomiska och sociala förutsättningar är klyftan mellan oss oöverskådlig. Det är tack vara klassresan, min mammas klassresa som gjorde mig till första generationen medelklass.

Min mammas kärlek till litteratur fick henne att i fyrtioårsåldern omskola sig från sekreterare till svensklärare, och präglas av en slags otyglad läshunger. Den som visar mamma en bokhylla gör det på egen risk. Men det finns inget av pretentiös finkultur i hennes förhållningssätt. Jag är förundrad över min egen medelklassighet, det finns något tillskansat över den. Jag måste ha lärt mig det på universitetet, eller av ett olämpligt umgänge i tonåren…
För många år sedan var jag på en fest med företrädesvis unga socialdemokrater. Framåt småtimmarna föreslog någon att vi skulle leka en lek, men egentligen var det på blodigt allvar. Genom att redogöra för sina mor-, far- och föräldrars yrken skulle vi bedöma vem av oss som var mest arbetarklass. Jag tyckte det hela var fruktansvärt pinsamt, ett slags konkret klassförakt, men kom överlägset tvåa. Mina föräldrar är varken journalister, partiveteraner eller kulturarbetare. Min mormors mormor såldes på auktion. Jag tror att det var det senare som genererade silverplatsen.
Medelklassen är en konstig klass. Är vi vänstermänniskor vill vi gärna sola oss i den forna glansen av förfäders arbetarbakgrund, för att ge mer tyngd åt de vi är idag. Vi strävar uppåt, kryper nära tullarna i Stockholm och lär oss referera till storheter som Frankfurtskolan och Bourdieu. Vi smyger runt i korridorerna på kulturinstitutioner och partikanslier. Och ibland träffas vi, tydligen, och tävlar om vem som har mest arbetarbakgrund. Skjut oss i bokstavsordning, vill jag skrika i ett slags martyrens självförakt. För jag hör hemma i allt det här – och ändå absolut inte.