Det som borde ha varit klart före valet, men som försvann i allt struntprat om Göran Perssons allmänna uppsyn, klarnar för fler: Det blir ingen tusenlapp i plånboken, avgiften för a-kassa och för medlemskap i facket chockhöjs. Det kommer förstås mera, och syftet är förstås mycket mer grundläggande än att bara kvitta skattesänkningar till rika med besparingar genom vanligt folk. Men ändå. Det kommer att kännas på en gång. Och visst kommer en del att lämna facket – vilket är huvudsyftet här. Men facken har både en skyldighet och möjlighet att visa varför de finns och är viktiga, i den kommande avtalsrörelsen.

Jag ser att Peter Karlberg formulerar på sin blogg (peter.karlberg.org) riktigt bra paroll som man kan köra om man inte tycker att man kommer ända fram med kravet på lika stora lönelyft som direktörerna (mellan 1999 och 2003 ökade chefslönerna med cirka 70 procent. Ett femårigt avtal som ger en låglönesatsning på ungefär den löneutvecklingen skulle vara välgörande för svensk ekonomi). ”Jag förutsätter dock att fackföreningarna – som åtminstone jag kommer att fortsätta tillhöra – nu kraftfullt driver fram löneökningar som kompenserar för denna reallönesänkning. Alla skall ha minst en tusenlapp extra kvar när regeringens alla nya avgifter är betalda! En bra facklig paroll.”