Varje analys av valresultatet måste börja i det enkla konstaterandet att det nu blir för jävligt.

Borgerligheten är väl förberedd för att precisionsbomba återstoderna av den svenska modellen. Att skadskjuta fackföreningarna är den stora skalp som eftersuktas. Allt under milt leende försäkringar om motsatsen.

Högern vann inte bara valet och därmed större möjligheter att uppnå segrar som går djupare än parti- och personbyten i Rosenbad. Redan valdebattens utformning blev en framgång för högerkrafterna. Varje existerande samhällsproblem kunde i valrörelsen kopplas, inte till någon särskild politik, utan till själva det faktum att socialdemokraten suttit i regeringsställning samtidigt som problemet: ”Här har ni styrt i tolv år och ändå finns det arbetslöshet / ökar löneklyftorna / tjänar män mer än kvinnor / förekommer bostadsbrist / etc.”
Som om vi inte levde i ett kapitalistiskt samhälle, som om djupgående samhällsstrukturer kunde upplösas genom kommunala åtgärder, som om det är riksdagens debatter och beslut som driver samhällsutvecklingen.
Så undveks diskussioner om politiskt innehåll, och därmed om att högerns förslag undantagslöst leder till att de uppradade problemen fördjupas och majoriteten står som förlorare. Och viktigare: den världsbild som på så sätt befästs avleder blicken från det grundläggande faktum att de viktigaste beslutsfattarna aldrig ställer upp i val. Samt att innehållet i beslut fattade i parlamenten alltid avgörs av maktförhållandena utanför dessa fora. När borgerliga förståsigpåare i olika roller upprepat mantrat om vikten av ”maktskifte” för sakens skull, är den verkliga betydelsen den rakt motsatta: det som efterlyses är vaktskifte framför en stabil politik som låter kapitalet exploatera i fred.

Socialdemokratin har inbjudit till framgångarna, genom att i så hög utsträckning ersätta reformpolitik med förvaltning och därför misslyckas med jobb och utjämning; därtill genom att i en valrörelse påstå att vi lever ”bra nära den bästa av världar”.

Och valnederlaget befästs när så gott som all diskussion – med start från Perssons avskedstal på s-valvakan – kommer att handla om hur valet 2010 ska vinnas. Missförstå mig inte nu. Reinfeldts stora mål är att vinna nästa val. Det måste vara ett viktigt mål för arbetarrörelsen att stoppa honom.
Men oppositionspolitik kan inte handla om att blott förbereda sig för nästa val. Historiens gång låses inte med mandatfördelningen.
De borgerliga regeringarna på 1970-talet satte inte särskilt djupgående spår – samhällsklimatet var ännu annorlunda. Å andra sidan har vi sett det i början av 1990-talet befästa nyliberala systemskiftet få ett eko också i partier på vänsterkanten.

Nu har vi en regering som vill genomföra en politik som doldes i valrörelsen. Striderna behöver då stå i avtalsrörelsen där de enorma övervinsterna ska fördelas; i kultursektorn som en nyliberal extremist till minister önskar slaktad och genomkommersialiserad; om feministiska framsteg som ska rullas tillbaka med såväl nedmonterad offentlig sektor som nykonservativ familjepolitisk ideologi.

På socialdemokratin kan man inte hoppas i första taget. När regeringsmakten blev allt och samhällskritiken intet grundlades också valförlusten. I yrvaken opposition fortsätter likställandet av samhällelig förändringskraft med regeringspositioner.
Det socialdemokratiska ”skuggkabinettet” riskerar att förbli en skugga. Andra måste kliva fram i ljuset och leda en verklig vänsteropposition med vänsterpolitik. Droppas det närsynta tjatet om 2010 nu, växer möjligheterna att presentera ett politiskt meningsfullt och stridsprövat alternativ när det är dags.