Katastrofvalet för vänstersidan har förstås redan fått medieapparaten att gå i spinn. Först att anklagas för förlusten är Göran Persson. Och visst har Göran Perssons dumhet, att inte offensivt möta arbetslösheten, spelat stor roll, men det är ju politik vi talar om då. Johan Ehrenbergs analys i ETC är bättre. Regeringspolitiken var så ickeradikal att Persson inte kunde värja sig mot en borgerlighet som kritiserade från ”vänster”.
Varför så många förtidspensionerade? Varför ökar klyftorna? Inga speciellt aptitliga svar hade heller funnits att ge av en snyggare, mindre bufflig statsminister. Ändå är det otillräckligt svar. Det är nämligen medelklassrösterna som gått till Reinfeldt. De som borde vara argast över ökade klyftor har återigen röstat mest på s. De har bara röstat för lite.

Jag läser i morgontidningen om två ställen jag råkat ha bott på. Det är de två områden i Stockholm som röstat mest olika. I södra Ålsten, ett rikt villaområde, var valdeltagandet 93,6 procent, varav 90,2 procent på den borgerliga alliansen. I Spånga 22, alltså Rinkeby, röstade bara 41,7 procent, varav 80,3 procent på de röd-gröna partierna. Och det jävliga är att valdeltagandet i Rinkeby till och med har sjunkit, medan det höjts i Ålsten.
Här är problemet. Partierna till vänster har genom åren börjat tappa sin mobilisering och förankring i låginkomstkategorier. Vad som är hönan och ägget i detta kan diskuteras. Började nyliberalismen med bristen på förankring eller började bristen på förankring med nyliberalismen? Resultatet är detsamma, långsamt, långsamt vittrar socialdemokratin ner. Och vänsterpartiet vill ännu riktigt ta fart.

Socialdemokraterna har en stor och bitvis effektiv organisation, även om medelåldern bland medlemmarna nu börjar bli mycket hög. Problemet här är att styrkan i lokalföreningarna efter 1990-talets organisationsexperiment har minskat drastiskt. Det får direkt politiska konsekvenser: Utan starka lokalorganisationer har lyhördheten försvunnit. Förtvivlade valarbetare märkte i år att huvudstrategin – ”jobben kommer” – inte alls fungerade i samtal med väljare. Istället för stabila lokalföreningar fick s lita till specialinsatser, som att använda demokratiambassadörer. Trots detta fungerade strategin med att knacka dörr där den praktiserades. I det område där jag själv gjorde reportage om dörrknackningen, Stenhagen-Herrängen gick valdeltagandet upp med 2,3 procent.

För vänsterpartiets del finns bra saker att bygga vidare på från denna valrörelse: en massa människor har kämpat hårt och återvunnit en känsla av att vänsterpartiet är ett parti. Lars Ohly har gjort bra ifrån sig, och startat oppositionen med helt rätt attityd. Men vänsterpartiet måste ta itu med det faktum att det är ett av Sveriges minsta partier med sina lite mer än 10 000 medlemmar, ett parti med en mycket svag organisation.
En av valarbetarna sade rent ut på valnatten: ”Vår organisation håller inte för en valrörelse. Men de som har jobbat, har jobbat desto mer. De har lyckats täcka över en katastrof”. Det är inte bara fråga om kvantitet: vänsterpartiets problem är helt enkelt att de på många ställen arbetar fel för att nå ut till folk som inte redan är politiskt intresserade. Det är ett parti som är bra på att hålla appelltal centralt i städerna, men i allt för liten grad är närvarande i bostadsområdena. Vänsterpartiet är svagt på att arbeta utåtriktat mellan valrörelserna och det saknas medveten strategi för att hålla kontakten med väljarna mellan valen. Det har också saknats ett långsiktigt opinionsarbete – något som gjort att frågor där v har stöd i mycket breda befolkningslager ändå nästan aldrig diskuteras i den politiska debatten.

Det finns förstås de som anser att vänsterpartiet har haft en alldeles för radikal profil i denna valrörelse. Jag tillhör inte dem. Men helt oavsett vad som är en riktig politisk linje eller inte – det är ju en sak som alltid ska diskuteras – borde alla vänsterpartister ha ett gemensamt intresse av att skapa ett effektivt parti.
Risken för motsättningar är större när det grundläggande arbetet att organisera och entusiasmera människor inte i sig känns framgångsrikt eller roligt. Jag är lika övertygad om att motsättningarna i vänsterpartiet har vuxit på grund av uteblivna framgångar, som att en process där organisationen sätts i fokus har potential att läka ihop vänsterpartiet.

Valet 2006 var ett val i raden av val då de lågavlönade och lågutbildade generellt minskade sin andel av rösterna. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna måste inse att det viktigaste arbetet för att mobilisera fler inte är ett arbete primärt för de fyra sista veckorna, utan under de fyra åren mellan valen.
Utan det blir det svårt att vinna nästa val och omöjligt att ändra maktförhållandena i Sverige.