Stig och Olle bor i samma land
Stig har pengar Olle en fil kand
Stig, försäkringsbolagsdirektör
tjänar mer än hundra Ollar gör

Det råder ännu skriande brist på politisk svensk film. Därför gör det inte så mycket att Claes Eriksson är övertydlig, det är liksom skönt.
Ändå blir det irriterande ibland, eftersom filmen inte innehåller något annat än sitt budskap. Den enskilde medborgaren är inte en så särskilt rolig film. Det gör mig besviken. Galenskaparna och After Shave är vanligtvis briljanta när de använder tokhumor och mycket sång och musik. Denna film är inte det minsta tokig, utan tvärtom ganska vemodig. Det är som om Claes Erikssons bedrövelse över sakernas tillstånd har klibbat sig fast över alltihopa. Och då blir det ingen särskilt tokrolig, eller ens vass, film. Ingen vidare satir helt enkelt.

Stig Roxby är vd för ett stort försäkringsbolag. Han tjänar hundra gånger mer än sin dotters lärare i skolan, Olle Bergström. Ändå tycker han inte att det räcker, utan plockar bort sitt eget bonustak. Temat borde få varje radikal regissör att dregla. Det är en sann historia som ändå är orimlig och fullkomligt dråplig. Karaktärerna skulle kunna göras mångfacetterat mänskliga och ge tänkvärda funderingar och dimensioner. Eller de kunde göras elakt svart/vita och bli upphov till många hejdlösa skratt. Claes Eriksson gör inte riktigt någotdera. Ändå låter han pedagogiskt händelseförloppet kommenteras och förklaras av sin egen karaktär, skolläraren (som märkligt nog har en samlad hop andäktigt lyssnande gymnasieelever framför sig).

Filmen är stjärnspäckad. Örjan Ramberg, Björn Granath, Ra-chel Molin, Birgitta Andersson, Ingvar Hirdwall, Margreth Weivers med flera, alla gör de lysande insatser, vid sidan av de kära Galenskaparna och After Shave. Värd att nämna är också mindre erfarna Sofie Pekkari, som dessutom, tillsammans med den unga delen av ensemblen, gör fina musikaliska insatser. Skådespelarna gör filmen. Ibland hettar det rentav till. Scenen, där den mest nervöse av försäkringscheferna tappar masken och meddelar att han tänker hoppa av och betala tillbaka pengarna, är mäktig. Då vibrerar luften.

Komiken har svårt att tränga igenom filmens vemodiga, tunga svepning, men ibland lyckas den. Musikläraren som försöker lära sig bli analfabet – jag avslöjar inte hur ­– är mycket skojig, liksom golfbiljakten när direktörerna tror sig vara förföljda av en journalist på greenen. Temat med bolagsskylten med bokstäverna ODEN som varieras, känns igen från filmen Leif och humorn när bokstäverna gisslar byggkillarna kanske kan tillskrivas Tatí. Vi serveras överhuvud taget ingenting nytt. Dessutom dras filmen med en enerverande långsamhet som känns omodern. Det finns långsamma filmer som ger mycket, därför att själva känslan ligger i utdragna, andäktiga scener. Denna är inte en sådan.
Filmens svagheter gör det svårt att överse med brister i trovärdigheten. I annat fall skulle jag se bankrånet som en dramatisk knorr, men nu retar jag mig mest på de detaljer som inte känns realistiska. Samma sak är det med relationerna. Visst vore det fint om Lars-Eric Peterssons dotter gick i kommunal skola och skämdes över faderns girighet, men jag tror knappast det ligger till så. Filmen och dess karaktärer vinglar mellan det realistiska och det absurda. Vilket i och för sig även tv-serien Macken gjorde, och vilket i och för sig brukar vara Galenskaparna och After Shaves styrka. Men det är som om Claes Eriksson inte förmår väcka sitt ursinne, släppa loss vreden och ge publiken en befriande film, katharsis. Det är annars vad jag skulle behöva.