Tisdagen den 29 augusti klockan 20.00 började direktsändningen av vänsterpartiets vändning. En Lars Ohly i ledig skjorta och grå kostym lyckades med det som partiet misslyckats med under nästan två års tid, att bryta igenom den misstänksamhet som omgivit vänsterpartiet sedan Gudrun Schyman avgick. Ohly svarade lugnt på frågorna om läxläsning och 200 000 offentliga jobb och ilskade till på frågorna om varför dottern går i friskola. Efter att han varit den mest utskällde partiledaren av alla, vreds nu hela bilden 180 grader. ”Han var avspänd och hade glimten i ögat och svarade redigt på frågorna”, sa Aftonbladets Lena Mellin; ”Lars Ohly är som klippt och skuren för den mjukare tonen”, skrev Expressens Anders Jonsson. SVT:s KG Bergström tog för ovanlighetens skull i, och kallade honom ”2000-talets Bengt Westerberg”. Lars Ohly hade gjort succé inför 870 000 tittare.
Dagen därpå var allt ändrat för vänsterpartiet. Uttrycket ”över en natt” skall i de flesta fall tolkas bildligt. Men när det gäller en tv-utfrågning, under de sista skälvande dagarna före ett val, kan det vara bokstavligt . Mejl och telefonsamtal strömmade in till kanslierna. Kira Berg satt i V-direkt, telefonlinjen som upprättats inför valet. Det var bara superlativ, och hennes mamma ringde från Hultsfred. Hon brukade rösta på vänsterpartiet, men har varit tveksam senaste tiden. Nu ringde hon och sa:
– Gud vad han har växt på sig!
Distriktsordföranden i Stockholmsdistriktet, Thomas Magnusson, säger att stämningen ändrats snabbt.
– Folk kommer fram till vår valstuga i Farsta och undrar: När kommer han hit?
Dagen efter utfrågningen besökte Lars Ohly Örebro och Norrköping. I Örebro möttes han av 100-150 personer, och fick något han nästan aldrig får annars, applåder vid ankomsten. Ett enda tv-framträdande hade börjat dra folk till mötena och gett partimedlemmarna självförtroende.
– Det märktes så tydligt på vänsterpartisterna, att de rätade på ryggen. Det spelade ingen roll var vi befann oss. Till och med folk från motståndarpartierna kom fram och gratulerade, säger Matti Kataja, som följde med Lars Ohly ute i landet dagen efter utfrågningen.
En vecka efter utfrågningen publiceras en mätning i SvD, där vänsterpartiet har 7,7 procent.
Kanske är det bara vänsterpartiets valarbetare som kommer ihåg hur det såg ut exakt en vecka före utfrågningen.
Tisdagen den 22 augusti presenterar Dagens Nyheter en mätning från Synnovate/Temo, som visar att vänsterpartiet har rasat under fyraprocentsspärren.
Lars Ohly betraktades nu inte alls som en ny Bengt Westerberg, utan som ett ”sänke”, den ansvarige för vad som såg ut att bli ett katastrofval. Reportrar följde med honom upp på turnén till Dalarna och frågade om han skulle avgå. Kritiker från de partikonflikter som rasat började kritisera den politiska profilen.
När Lars Ohly tänker tillbaka på sina egna och andras reaktioner under dessa veckor säger han att han vänsterpartiet, redan när katastrofmätningen publicerades, var på väg upp. Mätningen i DN utlöste förvirring i vänsterpartiet. Den stämde inte med bilden hos valarbetarna.
– Jag kommer ihåg att Kalle Larsson sa på ett partistyrelsemöte: ”Är det bara jag som tycker det går bra i valrörelsen?”
I medierna spreds bilden av ett dödsmärkt parti, som skulle hanka sig fram med röster från socialdemokrater. Eftersom vänsterpartiet kommit ut mycket i Libanon-frågan, började kommentatorer utifrån och folk inne i partiet ge den högprofilerade utrikespolitiken bar skulden. Det kändes inte rätt, säger Ohly.
– Ja, vi visste väl att våra utrikesutspel inte skulle vinna så många röster, men skulle vi verkligen kunna förlora på dem?
I själva verket hade många observerat att de utrikespolitiska uttalanden, som kanske var magstarka för den del, hade återknutit banden med många människor ur invandrargrupper.
– Ja, jag tror egna erfarenheter kan vara viktiga för hur man uppfattar vår utrikespolitiska profil. Många med bakgrund i Mellanöstern känner av ett misstänkliggörande, och många andra vill naturligtvis inte ha en värld där USA skall avgöra vilken diktator som skall avsättas och vilken som skall stödjas.
Men invandrargrupper har föga inflytande på den mediala agendan. Stämningen började handla om att minimera tappet. Man började leta fel. Det är ju kanske det sämsta man kan göra i den situationen, säger Lars Ohly.
– Men när mätningen kom, då kände jag: Fan! Är det så att folk inte vill ha den här politiken?
Jo, det var nog många som tänkte exakt samma tankar. Få kommer idag ihåg hur det kunde vara för Gudrun Schyman under hennes första period som partiledare.
Tidningarna publicerade bilder på hennes ben och sandaletter, och skrev om ett parti som efter Sovjetunionens fall var på väg ut ur historien.
– Inför valet 1994 publicerades i början av sommaren en mätning som gav oss 3,2 procent eller något sånt, säger Ohly.
– Efter det betraktades vi som uträknade. Men sedan gjorde Mona Sahlin ett uttalande som Gudrun kunde gå ut hårt mot. Sedan kom Gudrun in i debatten.
Och så fick vänsterpartiet ett av sina bästa valresultat dittills, och en med tiden populär partiledare.
Det går mycket fort i politiken idag. Och en del handlar om medialiseringen av politiken.
Det finns många som ifrågasatt opinionsundersökningarna i detta val. Stora växlar dras på resultat med stora felmaginaler. Men om man skall tro på Sifo, Temo och de andra, vandrar sympatierna på vänsterkanten mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna. Kanske var det så enkelt att många ville uttrycka glädje över socialdemokraternas valmanifest (som skälldes ut av medierna) med tandvårdsreformer och höjd a-kassa, och därför inte uppgav vänsterpartiet när Synnovate/Temo gjorde sin mätning. S gick nämligen fram kraftigt, när vänsterpartiet gick tillbaka. Och kanske var det så enkelt att samma människor uppgav vänsterpartiet ganska snart igen.
För medan vänsterpartiet gick upp, gick s ned. Katastrofmätningen var inte bara negativ. Nu fanns det något att slåss för och samlas omkring. Eller så aktiverades ”kamrat fyra procent”. Kanske borde ingen bry sig så helvetiskt om siffrorna. Men en sak är säker: Denna valrörelse ser mycket olika ut i tv och på markplanet.
– I tv är frågor om vänsterpartiets regeringsdeltagande eller fastighetsskatten oerhört viktig. Ute på gator och torg handlar det mer om människors personliga oro, säger Matti Kataja. Folk kommer fram och berättar sin historia och undrar hur deras situation med bostäder och arbete skall ordnas.
Titti Berg, som varit aktiv i parti och ungdomsförbund sedan 1980-talet och följt Lars Ohly som pressekreterare under de senaste två åren, konstaterar att ett lyckat tv-framträdande av partiledaren spelar roll för hur vänsterpartiet behandlas i mötet med människor. Det var extra viktigt, eftersom han är en relativt ny partiledare. En ny partiledare markerar vart ett parti är på väg. Och många har varit oroliga för vart vänsterpartiet varit på väg efter Gudrun Schyman. Så länge som partiledaren utmålades som en svår belastning kunde hela partiets politik avfärdas, säger Titti Berg.
– Men nu fick människor en annan bild av Lars Ohly än den som rått. Jag tror det handlade om att han för en gångs skull fick möjlighet att prata till punkt.
Men samtidigt får vänsterpartiet bara uppmärksamhet i vissa frågor. Och vilka som gäller är upp till medierna. I veckan inbjöd vänsterpartiet till presskonferenser kring två rapporter, en opinionsundersökning om människors inställning till privatiseringar och en om barnfattigdom. Resultat: noll journalister på pressträffarna.
Klockan är 09.45, måndagen den 4 september. Lars Ohly stiger ur en taxi i blårutig skjorta. Han tänder direkt en cigarett, och mottar information från sina pressekreterare, Hediye Güzel och Matti Kataja om debattfrågorna. Lars Ohly skall möta folkpartiets Lars Leijonborg på Thorildsplans gymnasium i Stockholms innerstad. Leijonborg genomlider valrörelsens svettigaste dag. Samtidigt som Ohly anländer i lugn avskildhet, mottas Leijonborg tv-bilar och ett surrande moln av journalister på baksidan av skolan. Folkpartiets spion-skandal har briserat, och partiledaren svarar med nedböjt huvud på frågorna.Leijonkungen är detroniserad. Åtminstone några dagar.
– Han är underskattad som debattör, säger Lars Ohly, medan följet går in i gymnasieaulan.
Och så börjar debatten. Lars Ohly inleder lite tvekande med ett tal han säkert hållit tvåhundra gånger.
– De viktigaste frågorna i valet handlar om arbete, säger han och ser lite seg ut.
Det dröjer bara fem minuter innan han är varm i kläderna.
Leijonborg har, på något mirakulöst sätt, fått upp humöret. Kanske för att han slipper prata om spioner, eller för att han ser ut att gilla situationen att stå framför hundratals elever. Han ler och säger:
– Kul att vi får komma hit. Det talas mycket om att alla partier är så lika, men våra två partier är så olika som de kan bli.
Leijonborg klarar sig generellt bra, ända till han själv tar upp ämnen ”buggning”, då han släpper den för dagen häpnadsväckande kommentaren att hans parti vill att man skall kunna avlyssna högkvarter hos kriminella organisationer. Här, och på frågan om språkkrav, hamnar han i trassel. Efter två-tre frågor kommer den verkliga dödsstöten, som bekräftar att det i en skolaula gäller lite andra regler än annorstädes. En ung tjej reser sig upp och säger:
– Det sägs att du är moderaternas gullegris.
Det är sådant som får en hel aula att skratta. Ohly, i sin tur, gör hyggligt ifrån sig, men det är tveksamt om han vinner den här debatten. Valet 2006 ser ut att bli det första val sedan 1991 där vänstern går tillbaka bland skolelever. Rapporter strömmar in från olika delar av landet som tyder på att det är en högervåg bland de unga. Det är Fredrik Reinfeldt som kammar hem sympatierna, säger Lars Ohly på väg ut ur aulan.
– De tycker att han är cool.
Seluah Alsaati Edmundh, ordförande för Ung vänster Storstockholm, säger att det var mer inne att vara vänster för några år sedan. När Ung vänster kommer ut till skolorna är det ofta högerns argument som utgör frågorna: Är inte skatterna för höga? Lever inte många på bidrag?
Som alltid har det också en koppling till de livsstilar som projiceras. Och nu är det överklasstil som gäller. Men samtidigt är det som förr, säger Seluah Alsaati Edmundh.
– Vi kanske får hårdare motstånd i högerskolor, men vi har kvar vårt stöd i förtorten. När jag är ute i Södertälje märker jag vilket gensvar vi får. De håller med om att alla skall kunna få jobb och bostad. Det är helt annorlunda än i till exempel Vaxholm.
Lars Ohly fortsätter från gymnasiet till Aftonbladets läsarchatt. Sedan blir det TV8 och att åka och hälsa på Amnestys valstuga på Medborgarplatsen. Och redan före skolbesöket var det intervjuer i Rix FM och Lugna favoriter. Ohlys dag började kl. 06.50 med att klockan ringde. Och idag kommer den sluta kl. 16.30.
– En extremt kort dag. Ofta blir det 14 timmar, om man skall räkna med resor.
Det är lättare att orka med efter en sak som förra veckans tv-utfrågning. Aldrig har så många känt igen honom. Folk gör tummen upp på stan. SMS kommer: Nu har morsan bestämt sig!
Men vad tänker Lars Ohly om att ena dagen betraktas som en katastrof, och nästa dag som en hjälte?
– Ja… det är ju märkligt. Jag får nog fundera på det lite djupare när det här valet är över.
Antagligen funderar Lars Leijonborg på samma saker, men ur en annan vinkel.
