Ute vid Holmhällar stod raukarna stolt mot Östersjöns blågröna alger. Bortom Killingholms mäktiga alvarmarker smekte havet ömt de vackra sandstensformationerna och Mjölhatte träsk låg spegelblankt i skimrande kvällssol.
I huset som vi hyrt sprang jag runt och försökte stoppa barnen från att lämna alltför handfasta spår efter oss när de gick loss på inredningen med vattenpistoler och ballonger.
Redan efter första veckan var jag totalt slutkörd. Kombinationen av alltför sena kvällar, för mycket av sådana sysslor som annars sköts av dagis, tidiga morgnar och kreativa barn, hade krävt sin tribut.
Almedalen gav heller ingen vila. Efter vänsterpartiets fiskdamm, där vi utrustades med partivimpel, seg fruktkola och reklamtandborste, hamnade jag på stadens bibliotek med de båda grabbarna. Det började bra med högläsning ur Karlsson på taken i myshörnan. När den yngste rev ur en sida i boken fick jag en irriterad blick av bibliotekarien. När godiset sedan klibbade fast på myskuddarna kom han fram och förmanade oss. Tvååringen reste sig morsk upp och hötte med vänsterpartiets tandborste mot honom. Ingen bra reklam för Ohly & kompani tänkte jag och fann det bäst att lämna stället.
Jag satte mig utmattad på en bänk i Almedalens lekpark med förhoppningen om att telningarna skulle klara sig själva några minuter. Jag försjönk omedelbart i ett närmast dvalliknande tillstånd men vaknade till när jag såg en vandrande jättelik gul kondom med texten ”Stå upp för Afrika” passera. På varje sida gick två rågblonda kvinnor och delade ut små paket till förbipasserande.
Dvalan återvände till mig och i nästa stund var jag förflyttad till Harare Garden och där pågick något slags festival. Olika organisationer delade ut flygblad och kända zimbabwiska lekledare från den statliga televisionen agerade moderatorer vid olika paneldebatter. Det var ett gyckelspel utan like. En zimbabwisk organisation, en så kallade NGO, vars verksamhet till 90 procent finansierades av staten, uppmärksammade våldet mot kvinnorna i Sverige. En boxare stod på en vagn som drogs runt i parken och fingerade slag mot en kvinna som hade vit skokräm i ansiktet, svartblå ringar målade runt ögonen och blond peruk.
Kampanjen gick under namnet ”Slå ett slag för kvinnorna i Sverige” och pengar samlades in till de svenska kvinnojourerna, som enligt uppgift inte fick tillräckliga resurser av den svenska staten. Jag väcktes av skriken när ungarna höll på att rappa upp en nyfunnen lekkamrat med vänsterpartiets vimpel.
Uppfordrande föräldrablickar riktades mot mitt håll. Bäst att ge sig av och återigen söka det ständigt undflyende lugnet.
