Påståenden om att folk ”drivs från hus och hem” har florerat. Det torde dock finnas få, om några, reellt existerande människor för vilka detta varit fallet. En begränsningsregel gör att ingen betalar mer än högst fyra procent av sin inkomst i fastighetsskatt.

Snarare: De som betalar mycket i fastighetsskatt har gott om pengar och samhällspositioner. För dem som beskattas i norra glesbygden är snittet 3 100 kronor per år. I Stockholm 16 000 per år. Hälften av hushållen betalar mind-re än 500 kronor i månaden. Rikemanshojt i huvudstaden blir medialt påeldad masshysteri.

Sverige var ett av de rika länder i världen där inkomstklyftorna ökade allra mest under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Det nyliberala systemskiftet, krönt av EG-anpassning och ”århundradets skattereform”, gjorde susen. Välfärden ramponerades – de rika blev mycket rikare. Några räntekriser och börsbubblor senare, har denna situation bitit sig fast. De större inkomstklyftorna har överlagrats i förmögenheter, inte minst fastigheter. Över en tredjedel av hushållen hade 2003 en mycket låg eller negativ förmögenhet. Men de tio procenten rikaste ägde 58 procent av den totala nettoförmögenheten; 88 procent av värdet på hyresfastigheterna. SCB konstaterar att värdestegringen på fastigheter, på senare år särskilt bostadsrätter, har spelat stor roll för förmögenhetsutvecklingen. Man kan i sammanhanget särskilt påminna om omvandlingen hyresrätter till borätter i Stockholm.
Om fastighetsskatten avskaffas, är den stora effekten för villa- och bostadsrätts-ägare inte den ytterligare tusenlappen i månaden, utan att försäljningsvärdet på fastigheten dramatiskt ökar. Förlorare är dels de övriga skattebetalare som får täcka 25 miljarder kronor till välfärden, dels alla som tänkt ta steget att införskaffa en bostad, ofta unga människor som bildar familj.

Allt detta blottar en djupare problematik. Ett system som skapar en svårreversibel utveckling – åt ena hållet. Politiska beslut som överför resurser till de rikaste, omvandlas till en uppbyggnad av förmögenheter, som i sin tur blir svåra att ens beskatta lätt. Men att i ett slag beröva resurser från människor som har det svårt, och medvetet trycka ned de lägsta lönerna, finns det inget som hindrar. Så blir det i princip omöjligt att minska de socialt och ekonomiskt destruktiva förmögenhetsklyftorna (någon börskrasch bör man nog av andra skäl inte gå och hoppas på).
Det här går igen på många områden. Utgiftstaken gör det lätt att sänka skatten men svårt att satsa på välfärden. Högern kan skapa ett system med privatskolor, vänstern kan på sin höjd skärpa upp reglerna för bidrag till dem. Högern kan slå sönder allmännyttan, vänstern kan försöka rädda kvar en del.

Det är en problematik som vänstern grundligt behöver diskutera och mota. En bra början är att trycka på för nyanställningar i offentlig sektor. Skillnaderna mellan en genomsnittlig arbetarlön och eliternas löner minskade decennierna efter andra världskriget.
På 1980-talet vände det. Det finns ett direkt samband med den offentliga sektorns tillväxt under den förstnämnda perioden, och stagnationen av denna utveckling i slutet av 1980-talet.

Gemensamt erbjuden service är utjämnande. Alternativet – i en kapitalistisk ekonomi med sitt alltmer otidsenliga och demokratiskt ofräscha fundament, privat ägande av produktionsmedlen – är fortsatt växande förmögenhetsklyftor. Och hätskare uppifrånorganisering för att försvara privilegierna.