Kultur 09 augusti, 2006

Prejudikat: Komintern och kriget 1939-1941

När kan terror försvaras? Vilka krig är rättfärdiga? När kan kommunister gå i allians med reaktionärer? Nu reser dagens imperialistiska krig och ockupationer – Irak, Afghanistan och Palestina för att ta några exempel – frågorna också för oss i dag. De är dock inte nya. Utgångspunkten är en utgåva dechiffrerade telegram från Komintern 1939–41. Åtskilligt finns att lära, om man kan se bortom dagens förhärskande historieskrivning om andra världskriget.

Visst bör en ung generation socialister/ kommunister, nu i en ny fas av koloniala och imperialistiska krig, göra som vi i vår tid gjorde på 1930-tal, 1940-tal och 1950-tal: studera hur föregångarna ställde sig under kolonialkrig och frihetsrörelser på 1800-talet (opiumkrig, det brittiska väldet i Indien, det indiska frihetskriget 1857, ställningstagandet till Napoleon III:s politik och tsarismen). Om detta finns mycket att hämta i olika Marx/Engels-utgåvor, såväl samlade eller valda verk som specialeditioner som Marx/Engels om kolonialism, om Indien, om Kina etcetera. Att läsa dessa texter – och hålla de dåtida politiska sammanhangen i minnet – är till hjälp när man själv har att ta ställning i nutidens lika komplicerade strider.
Läs till exempel hur Engels ställde sig i New York Daily Tribune 5 juni 1857 till de i anständig brittisk press som hemskheter omskrivna kinesiska grymheterna i det rättvisa försvarskriget mot de brittiska ockupanterna. Läs och jämför med vad dagens officiella press skriver om talibaner och terrorister!

Det politiskt medvetna urval Eleanor Marx Aveling gav ut 1897 (bland annat omtryckt 1969), om sin fars ställningstagande under Krimkriget på 1850-talet, är en särskilt värdefull sammanställning (The Eastern Question. A reprint of Letters Written 1853–1856 Dealing with the Events of the Crimean War by Karl Marx). När det gällde solidaritetsarbetet mot Förenta staternas angreppskrig i Indokina under sextiotalet som nu i arbetet mot dess angreppskrig mot Irak och Afghanistan, så har det sätt Marx samarbetade med den i och för sig icke-socialistiske, ja reaktionäre, David Urquhart för att medverka till en antiimperialistisk front ”av män från medelklassen och arbetarklassen” varit viktigt. (Se exempelvis hans artikel till New-York Daily Tribune den 10 augusti 1855 om konferensen i Birmingham. Finns att läsa i olika utgåvor.)
De frågor vi ställs inför i dag är både särskilda och typiska. Särskilda då varje situation är ny, och samtidigt typiska i en politisk samtid som inleddes med bourgeoisiens samhälleliga maktövertagande i Västeuropa och Nordamerika under artonhundratalets första tid.
Just nu när en styrd och officiell historierevisionism av eget intresse söker upphäva och förvrida den kommunistiska världsrörelsens politik inför och under andra världskriget, är det särskilt viktigt att gå till källorna och både läsa dokumenten och sätta in dem i sitt historiska sammanhang. I princip finns hos många en övertro på hemliga dokument. Men tillgängliga offentliga handlingar och öppna dokument ger faktiskt en hållbar överblick såväl över Bergets, Robespierres och hans närmaste, politik 1793 som Första Internationalens ställningstaganden till fransk-tyska kriget 1870/71 som Kominterns politik inför och i det andra världskriget.

Det vore dock en såväl politisk som historievetenskaplig uppgift att ge ut en kommenterad samling dokument om hur Kominterns ledning styrde världspartiets politik – och hur de nationella sektionernas ledningar diskuterade och verkställde denna politik.
Särskilt under perioden från den 22 augusti 1939 (icke-angreppspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland) till 14 december 1941 (när Wehrmacht förlorade slaget om Moskva, tvingades till återtåg efter att ha drabbats av sitt första verkliga militära nederlag och kriget i Europa de facto avgjordes).
Fast man bör hålla i minnet det som den officiella ideologin nu inte låtsas om: för mig och min generation organiserade ungkommunister för 60 år sedan var det krig som inletts i Europa hösten 1939 en ny fas av det andra imperialistiska världskrig som inletts med Japans anfall på Kina 1931. Dock dess karaktär var särskild. I Afrika var Abessiniens försvarskrig mot det Mussolinifascistiska Italiens erövring ett rättvist krig (trots Abessiniens feodala samhälle och trots resterna av slavsystem i landet), och i Asien hade kriget sedan 1936 slagit om till folkkrig mot den japanska imperialismen. I Europa – ansåg vi då för sextio och något år sedan – slog det i de ockuperade länderna om från imperialistiskt krig till folkkrig mot den Hitlertyska imperialismen under året mellan sommaren 1940 till sommaren 1941 (alltså inte som det brukar sägas i den nu officiella historieskrivningen, om vårt dåtida ställningstagande, först med det tyska angreppet på Sovjetunionen). I detta sammanhang diskuterade vi naturligtvis också om hur och när det tysk-franska kriget 1870–71 enligt Marx och Första Internationalen slår om och det franska motståndet blir till ett rättvist krig.

Därför kan en volym med chiffrerade telegram från Komintern 1939-1941, som Moscou–Paris–Berlin (red. Bernhard H.Bayerlein m.fl. Paris 2003), vara till viss nytta. Men man bör veta att denna volym inte omfattar världspartiets verksamhet, utan (med något undantag för några telegram rörande Förenta staternas kommunistiska parti och till den jugoslaviska sektionen om italienska frågor) blott de västeuropeiska sektionernas politik. Här återges 319 av de 764 chiffrerade Komintern-telegram åren 1933-1943 vilka bevaras som egen dossier i det ryska arkivet (RGASPI).
Men den dossiern innehåller bara en bråkdel av Kominterns västeuropeiska korrespondens under dessa år. Det framgår till exempel att den franska sektionens dossier omfattar 2 164 dokument, den schweiziska 215 dokument, den brittiska 1 093 dokument. Varken alla de telegram som rör Sverige eller Norge, vilka jag känner till från andra sammanhang finns med, eller de telegram till och från ”Walter” – dvs. Tito – rörande Albanien som jag tidigare rätt utförligt skrivit om. Då därtill de dokument vilka rör Asien och Latinamerika saknas, leds läsaren vilse. Detta klargörs inte i utgivarnas förord.

För såväl Komintern som Sovjetunionen var under perioden 1939-1941 utvecklingen på Balkan liksom i Asien och därmed såväl Balkanstaternas som de asiatiska sektionernas (särskilt Kinas, Japans och Indiens) politik ytterligt viktig. I Asien ställdes frågorna på annat sätt än i Europa. Där gällde huvuduppgifterna för den japanska sektionen ett aktivt bekämpande av den egna militarismen samtidigt med vaktslåendet kring den japansk-sovjetiska icke-angreppspakt som – efter de gränsstrider som pågått sedan 1937 – blivit ett resultat av Sovjetunionens förkrossande militära seger i juli månad 1939.
I Kina stod frågorna på annat sätt. Att stärka den enade fronten i Kinas väpnade försvarskrig mot de japanska erövrarna var huvuduppgiften för den kinesiska sektionen. Även om – vilket blir tydligt för den som läser i Kominterns dåtida presskorrespondens, Inprekorr – Komintern till en början i grund missuppfattat Kinas kommunistiska partis politik under den så kallade Xian-händelsen. Först så småningom fattade Komintern att tillfångatagandet av Chiang Kai-shek inte var en fascistisk kupp utan skapade förutsättningen för enhetsfront med Chiang Kai-shek i folkkriget. ”Partiet har alltid rätt”, hette det i en stark sång från 1949 av Louis Fürnberg; men jag kände ingen kader som tolkade dessa ord som att partiet vore ofelbart såsom påven var för katoliker. Det vore ju kälkborgaridealism. Dock såg vi inte de av oss väl kända misstagen och felen så som motståndarna gjorde och gör – som huvudsidan.
Den oro som uppstod bland de europeiska sektionernas sympatisörer inför den taktiska förändringen hösten 1939 med pakten mellan Berlin och Moskva motsvaras – vilket man i Europa och Amerika ännu tycks ha svårt att förstå – i den indiska och även andra brittiska eller franska koloniers sektioner av en motsvarande oro och lätt förvirring inför den två år senare genomförda taktiska omläggningen med pakten mellan Moskva och London.

Samma från Komintern utfärdade paroll – ”People’s War” – som i Europa bidrog till att de kommunistiska partierna kunde växa till masspartier under åren 1941 till 1945, förde sekteristiskt tolkade i Indien till att kommunistpartiet marginaliserade sig till pro-britter och att den nationella bourgeoisiens kongressparti så tog den politiska ledningen genom ”Quit India”-kampanjen 1942 och den senare masskampen för att säkra frihet åt medlemmarna av Boses Indian National Army (som kämpat på den japanska sidan under kriget). Att Kinas kommunistiska parti (sektion av Kommunistiska Internationalen) under samma tid inte följde Kominterns direktiv slaviskt utan handlade efter egen politisk bedömning, skapade visserligen periodvis mycket stora problem mellan Yenan och Moskva men möjliggjorde – vilket Stalin senare personligen öppet erkände när han sammanträffade med Mao – därmed också den seger som helt uteblev för det inför direktiven mer bokstavstroget följsamma Indiens kommunistiska parti.
Det skrivs ibland som om den kommunistiska världsrörelsen varit organiserad som jesuitorden. Det är rätt men fel. Det är rätt då det fanns en strikt och målinriktad organisation i vilken det ställdes stora krav på skolning och kunnighet. Men fel då disciplinen inte var en till total viljelöshet (såsom ett kadaver) syftande lydnad utan ett av medveten insikt styrt handlande. Lenins uppmaning ”Kämpa! Lär!” gällde inte bara Komsomol. Än mer gällde den Kominterns ledande kadrer inom de olika sektionerna. De måste själva undersöka. Inriktningen var utdiskuterad och given och målet tydligt – även om det som Brecht menade skymtade långt i fjärran – men något facit gavs inte. Världen var ständigt ny.
Den som undrar över omläggningen av Sovjetunionens utrikespolitik i augusti 1939 bör därför läsa in sig på det som dessförinnan skrivits i Kominterns officiella tidskrift (Kommunistische Internationale /L’Internationale Communiste). Gång på gång inskärps där betydelsen av Stalins uttalande på SUKP(b)s artonde kongress, den 10 mars 1939, om att Sovjetunionen inte tänkte krafsa kastanjerna ur elden åt andra. ”England och Frankrike vid skiljevägen” hette därför tidskriftens osignerade ledande artikel i juni 1939. Det var texter jag själv läste och diskuterade som femtonåring vintern 1942-43, när jag ville komma till klarhet om Sovjetunionens politik 1939-1941 innan jag organiserade mig senvåren 1943.

Någon blixt från klar himmel var non-aggressionsavtalet för de kommunistiska partierna alltså inte. I juli månad 1939 genomfördes en häftig politisk strid inom det tyska partiets exilledning i Paris. Anton Ackermann hävdade att den allmänna antifascistiska parollen nu upphävts av den vidareförda brittisk-franska München-politik vilken i realiteten ställde Sovjetunionen inför valet att antingen utsättas för ett militärt angrepp från Tyskland med stöd – direkt eller indirekt – av alla imperialistiska makter eller snabbt nå ett fördrag med Hitlertyskland för att avvärja detta direkta krigshot. Gerhard Eisler och Alexander Abusch, som med honom delade ansvaret för pressfrågor, tycks ha varit överens. För detta hotades Ackermann av Franz Dahlem, ledare för partisekretariatet i Paris, med uteslutning och partirättegång. Ackermann stod dock på sig, analysen av den brittisk-franska politiken gav ett entydigt resultat.
Han uteslöts inte men böjde sig i arbetet för det parisiska utlandssekretariatets partibeslut. (Dahlems handlande spelade dock en viktig roll då Dahlem 1953 utsattes för allvarlig partikritik.) Jag tar här upp det närmast för att påpeka att det hela tiden pågick intensiva debatter om avgörande politiska frågor inom den kommunistiska rörelsen.
Frankrike och England drev dubbelspel under och efter München 1938 och fram genom de från de västallierade medvetet meningslösgjorda förhandlingarna i Moskva sommaren 1939. Det bekräftades för mig och andra dokumentläsande kommunister när vi tog del av de tyska sammanställningarna av dokument som erövrats från de allierade om planerade allierade militäråtgärder i Norden och mot Sovjet (framförallt i Finland och samtidigt i Kaukasus), dokument som 1940–1941 offentliggjorts och spridits från Tredje rikets utrikesdepartement. Jag stavade mig igenom de faksimilerade dokumenten i den tjocka volym som gavs ut i Berlin 1941 (Auswärtiges Amt 1939/41 No.6. Les Documents Secrets de l’Etat-Major Géneral Francais) och insåg att det faktiskt var så att de allierade planerat ett angrepp på Sovjet i samband med vinterkriget. Endast Per Albins sluga motstånd mot den allierade genommarschen till Finland och diplomatiska insats för fred mellan Finland och Sovjetunionen räddade Sverige och räddade Europa från en än värre katastrof än den som inträffade sommaren 1940.

I den franska debatten om denna utgåva av de chiffrerade Kominterntelegrammen har man fäst sig vid att de visar att den franska sektionen gick över till att ta allt hårdare ställning mot ockupanterna redan från den tyska ockupationens första tid – och inte först ett år senare, vid det tyska anfallet mot Sovjetunionen 22 juni 1941.
Detta var dock något vi alla politiskt aktiva på vår kant under andra världskriget, som läste de öppna dokumenten, då kände till. Ja, uppriktigt talat får den som nu intresserar sig för hur kommunister – i Sverige som i andra länder – bedömde situationen 1939-1941 en bättre bild genom att på biblioteket beställa fram en dåtida öppen dokumentsamling som Komintern i kamp mot kriget, vilken gavs ut av Arbetarkultur 1941. Där återges inte bara de dokument till vilka det hänvisas i denna volym; där ges de i sitt sammanhang.
Ty – som framgår just av denna samling chiffrerade telegram – finns ingen politisk klyfta mellan de officiella och de chiffrerade orden. Den 20 juni 1940 telegraferar Nils (Georgi Dimitrov) till Gustav (Arvid Wretling) att Ny Dag måste ge största möjliga spridning åt det franska partiets deklaration. Det gäller att ”ingripa kraftfullt mot våldtäkt av det franska folket, mot förslavande fred.” Den 6 juli 1940 telegraferar Gustav (Arvid Wretling) till Nils (Georgi Dimitrov) att man just erhållit det italienska partiets deklaration och att den publiceras i Ny Dag den 8 juli. Det var en kraftfull antifascistisk deklaration, redigerad av Togliatti och Dimitrov. I april 1941 telegraferar Kominterns sekretariat förslag till sektionerna inför första maj. Dit hör att demaskera den bourgeoisie som tjänar ockupanterna, att bekämpa kriget, stödja det växande motståndet i de ockuperade länderna och de pågående rättvisa försvarskrigen (Jugoslavien, Grekland) och det kinesiska folkets befrielsekrig.
Men finns det då ingenting av värde i denna utgåva? Något nytt? Jo, visst! Det blir med dessa telegram också för den organisationsoskyldige läsaren påtagligt att Komintern – även under de svåraste förhållanden – fungerade så som vi som har erfarenhet från organisationsarbete känner till från alla de organisationer, från akvarieklubbar till revolutionära partier, vi arbetat i. Då som nu – i en biodlarförening i Småland som i ett världsparti – är också kaderfrågor besvärliga. Kräver på en gång principfasthet och fördragsamhet. Vilket inte alltid är lätt.

Det är därför intressant att följa också svåra frågor som den om den gamle och hyllade partiveteranen Marcel Cachin. Han hade förletts (eller rättare sagt i fängelset pressats) att den 17 oktober 1941, när Frankrikes Kommunistiska Parti redan ledde väpnade angrepp på den tyska ockupationsmakten, avge en förklaring i vilken han tog avstånd från attentat som syftade till att döda tyska arméns soldater. Han hade, skrev han, alltid tagit avstånd från individuella attentat och hade alltid avrått kamraterna från sådana. För detta släpptes han ur fängelset.
Denna handskrivna deklaration spreds som faksimil i massupplaga i såväl det ockuperade som det av Vichy direkt administrerade Frankrike. Det var ett av huvudnumren i den propaganda som då drevs av Marcel Gitton för att med hjälp av en rätt stor grupp andra avhoppade (några inskickade agenter, andra anpasslingar) kommunistiska partifunktionärer försöka att med tyskt stöd skapa ett proletärt kollaboratörsparti, ”Parti Ouvrier et Paysan Français”. (Gitton var under utpressningshot värvad av fransk underrättelsetjänst efter att ha avslöjats som homosexuell på en pissoar i början av trettiotalet, sedan trots vissa misstankar dock fram till krigsutbrottet 1939, då han på underrättelsetjänstens order officiellt bröt med partiet, Frankrikes kommunistiska partis organisationssekreterare; på hösten 1941 av motståndsrörelsen för förräderi avrättad) Samtidigt bringade partiet Cachin i säkerhet och skyddade honom kriget ut i illegalitet.

Att bekämpandet av de tyska ockupanterna innebar vad som kallades franktirörkrig, det visste vi ju. Det var rätt att döda tyska ockupanter. Men vad vi inte riktigt var medvetna om – och som jag läst först nu – var den efter Cachinaffären följande debatten om lämpligheten av det som kan kallas individuell terror, vilken fördes både inom den franska sektionen och med Komintern 1941. Intressant är där särskilt telegrammet från Duclos till Dimitrov 9 december 1941. Efter de individuella attentaten mot två tyska officerare i Nantes och Bordeaux 20 och 21 oktober 1941 avrättade de tyska ockupanterna 98 gisslan den 22 och 27 oktober. Men detta blev en lysande seger för motståndet. De till döden dömda gick i döden med sådan segervisshet (23 bland dem undertecknade en gemensam förklaring: ”Leve Frankrikes Kommunistiska Parti och dess ledare Maurice Thorez. Döden skrämmer oss inte. Leve Sovjetunionen! Kamrater, ni som har att fortsätta, var modiga och förtrösta om framtiden”) att till och med den tyske Kreiskommandanten tvangs se dem som segrare. Deras död blev en fana för motståndet. I just denna situation fungerade den individuella terrorn (och de föredömliga hjältarna) som just de tändande gnistor för folkets resning som anarkister och Bakunins folk gentemot marxisterna tidigare hävdat.

Det franska partiets handlande kring möjligheten att i det ockuperade Paris ge ut sin tidning L’Humanité diskuteras av Komintern; det var rätt av partiet att försöka – i Danmark och Norge fortsatte ju till en början utgivningen. Man skall arbeta också legalt så länge det är möjligt. Men det var fel att ta kontakt med den tyske ministern i det ockuperade Paris, Abetz. Viktigt är också Kominterns direktiv till det franska partiet 20 juli 1940 (efter den brittiska flottans angrepp på Mers-el-Kébir som lett till att Vichy brutit de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien) att inte angripa de Gaulle och inte heller Storbritannien för att inte spela Pétain i händerna. Den 26 april 1941 förtydligades detta med att det franska partiet icke finge inta en fientlig hållning mot gaullisterna, samtidigt som partiet lugnt och stilla borde kritisera de reaktionära och kolonialistiska dragen hos de Gaulle. ”Partiet riktar huvudslaget mot kapitulanterna och ockupanternas agenter vilka utgör huvudmotståndet på den väg som för till det franska folkets nationella befrielse.”

Men det var svårt att leda politiken världen över. Det borde i sammanhanget ha påpekats att särskilt Stalin (se t.ex. Dimitrovs nu utgivna dagböcker) ända från början av 1930-talet och nazismens seger allt tydligare talat om Kominterns svaghet, dess fallenhet för sekterism, dess brist på förståelse för de nationella frågorna (Tyskland!) och därmed omöjligheten att i den nya situationen fortsätta som världsparti styrt från ett centrum. I denna volym visas detta också av att Kominterns ledning hösten 1940 till tjugotreårsdagen av oktoberrevolutionen, liksom till första maj 1941, överlät åt sektionerna att själva utforma upprop och paroller i enlighet med de nationella förhållandena (under iakttagande av de allmänna kraven). Det är viktigt att dra fram detta, ty denna tilltagande omöjlighet att leda rörelsen så som den organiserats efter första världskriget var det verkliga och inte – som många kommentatorer fortfarande skriver – blott det officiella skälet till att sektionerna 1943 accepterade att Komintern senare upplöstes. (Diskussionen om världsrörelse återkom sedan i skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal från marxist-leninistiskt håll. Se om detta bl.a. Zhou Enlais utförliga redogörelse år 1970 i mötet med indiska marxist-leninister för skälen till att Mao och KKP ansåg att de historiska erfarenheterna visade att farorna och skadeverkningarna med en sådan världsorganisation vägde över. Därtill vore det principiellt felaktigt och allmänt förkastligt för något annat parti att se KKP som ledande parti och inrätta sig efter dess politik.)

Noterna till denna volym chiffrerade Kominterntelegram är utförliga, namnregistren och personbiografierna omfattande. Men ofta bristfälliga och därmed vilseledande. För den som verkligen vill förstå telegrammen från Komintern till Frankrikes kommunistiska parti 1939/1940 är det nödvändigt att ta hänsyn till hur partiet tvingades agera när det ända sedan krigsutbrottet tvungits arbeta illegalt och utan en spridd officiell press som nådde ut till massorna samtidigt som Gitton först med franska statens och sedan med de tyska ockupanternas stöd sökte organisera sitt ”äkta kommunistiska” mot-parti. Än farligare var dock att Goebbles – med tortyrhot och penningbelöningar – engagerade framstående och erfarna tidigare kommunister såsom den tyska kommunistiska riksdagsfraktionens ordförande fram till 1933, Ernst Torgler, att under perioden fram till det franska sammanbrottet arbeta med svartsändare som ”Radio l‘Humanité”. Där hade han uppgiften att med för lyssnarna igenkännbara traditionellt revolutionära och kommunistiska ord förleda de då från det i Frankrike illegala kommunistiska partiet tillfälligt isolerade sympatisörerna till att direkt mot partiets politik genomföra sabotage i krigsindustrin och samarbeta med vad han kallade de tyska klassbröderna i uniform. Senare under kriget österut arbetade Torgler åt Goebbles i Prag samman med den redan sedan länge avhoppade Karl I. Albrecht och den förre ordföranden för den kommunistiska fraktionen i Preussens lantdag Anders Kaspar, under täckmanteln ”Gamla leninister”, i svartsändarna mot Sovjetunionen och i den tryckta anti-sovjetiska tyska propagandan. Det hävdas att Torgler direkt gått med i SS och arbetade i Heydrichs stab, och efter kriget nekades han därför rätten att återinträda i Tysklands kommunistiska parti och anslöt sig till det socialdemokratiska partiet.

I bibliografien skulle jag tagit upp mer källmaterial (Dimitrovs officiella texter nämns, men inte Stalins; också Kominterns protokoll från VII världskongressen saknas osv.). Här och där kan jag också ställa mig mycket frågande inför de kommentar vilka inleder telegrammen. Detta beror inte bara på att respektive författare är för unga för att ha varit med och ha egen erfarenhet. De är akademiskt intresserade av sitt ämne, kommunismens historia. De kan vara privat välmenande. Men de är inte kommunister, de skriver om de väldiga samhälleliga konflikterna utan eget ställningstagande; det är akademiskt anständigt. Men det innebär också, som i alla sådana fall, att de feltolkar sådant som för var och en som varit med i samhällsförbättrarbråket framstår som självklara motsättningar. Långa stycken förstår de därför inte vad det egentligen rörde sig om.

Men det innebär inte att boken inte skall läsas. Tvärtom! Censur fördummar. Också – i synnerhet – självcensur. Det blir en nyttig bok att läsa om man läser som Marx läste; ställningstagande och med pennan i hand. Stryk för! Anteckna i marginalen detaljer att kontrollera, frågetecken att räta ut!

Inrikes 01 maj, 2025

Röda biffar

Konstnären Maja Fredin började styrke träna som en del i ett konstprojekt. Foto: Pär Fredin. Maja Fredin ”Broiler, We Achieved failure” (ett lyckat misslyckande), 2024.

Gymmen har tagits över av högern – men vissa jobbar för att stoppa det. I Malmö har de startat en egen idrottsförening. Flamman möter den vältränade vänstern – som med hjälp av proteinpulver, gemenskap och tunga lyft växer sig större varje dag.

– Jag hatar den där affischen.

Kalle Söderberg, 30, pekar på en plansch med texten ”en fascist gymmade i dag – gjorde du det?”, innan han greppar den blanka metallstången ovanför huvudet och drar sig själv uppåt.

– Nazister som gymmar är inte läskiga. Det är de små killarna man ska vara rädd för, som tar med ett svärd till skolan.

Fönstret ovanför oss är täckt med ett rött tygskynke. På ena väggen hänger en fana från den kurdiska vänstermilisen YPG, på den andra en palestinsk flagga och en logga med texten Collective Effort. Just den här varianten verkar vara en pastisch på DDR:s statsvapen. Under den runda logotypen vilar två korslagda veteax.

– Det är raps, förtydligar Kalle.

Vi befinner oss på Skånes rödaste gym, i väntan på kvällens thaiboxningspass. Men ännu är det sen eftermiddag, och fortfarande ganska tomt i den stora källarlokalen intill Rosengårds mytomspunna bostadsområde Kinesiska muren.

En kille och en tjej småpratar medan de vilar ut på den röda gummimattan, medan deras tredje kamrat står vid en boxningspåse. Mjuk bossa nova som strömmar ur högtalarna och punkteras av hårda smällar som studsar mellan väggarna.

Collective Effort är långt ifrån först med att starta en idrottsförening för vänstern. Vid 1800-talets slut grundades flera sportföreningar inom den globala arbetarrörelsen. 1921 bildades organisationen Sportintern av en grupp socialistiska länder under ledning av Sovjetunionen. Tio år senare organiserade de en ”Spartakiad” i Berlin – en utmanare till Olympiska spelen, döpt efter den antika slavrebellen Spartakus.

En reproduktion av affischen, där en muskulös man stormar fram över världen och svingar ett järnklot mot ett gäng avsevärt mer korpulenta kapitalister, hänger i dag i Collective Efforts gym.

Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

Något hundratal mil därifrån bor Fabian Grönvik, 26. Han bor i Sundsvall, pluggar på universitetet och tar 150 kilo i bänkpress. Han beskriver sig själv som en kroppsbyggare, även om han inte tävlar. Ursprungligen kommer han från Östersund.

– Många av gymmen i byarna där uppe är föreningsdrivna. Det är riktiga järngym, med den där Arnoldkänslan. Det är inte så estetiskt, en rå källare, men det är en charm i sig. Det är billigt, du kan köpa medlemskap för hela året för en tusenlapp.

Han beskriver sig själv som ”tydligt vänster” i en kapitalistisk träningsvärld där det är ”mycket fokus på att köpa grejer”, från tillbehör och kläder till olika tillskott. Och han har själv sett hur det påverkar möjligheterna att träna.

– På ett ställe där jag bodde fanns det ett kommunalt gym. Man kan ju tycka att offentliga gym är rimligt, något som vi borde ha. Men till sist fick de lägga ned det, efter att de anklagats för ojämlik konkurrens, säger han till Flamman.

– Det var det i och för sig säkert. Men jag ser inte problemet med det

Han går till gymmet sex dagar i veckan, och säger att träningen ger honom rutin och känslan av att arbeta mot ett mål.

Kollektion. I samband med att Flamman besökte gymmet lanserade de en ny tröja, här matchad med benskydd från thaiboxningspasset. Foto: Jacob Lundberg.

– På gymmet jobbar man dessutom bara för sig själv, till skillnad från på ett jobb.

Han berättar att han kom in i träningen via en kompis, men fördjupade sig via Youtube.

– Men jag märker att många där är ganska höger. Vissa ger träningstips men snackar samtidigt om högerpolitik, eller drar rasistiska och sexistiska skämt. Jag försöker hålla mig till dem som inte är så tydligt höger, men det är svårt att helt välja bort dem.

– Jag kan se hur gym- och kroppsbyggarkulturen spelar på högerns planhalva. Det är mycket idéer om att jobba på sig själv, att man har bara sig själv att tacka och att de som misslyckas bara behöver rycka upp sig.

För Fabian har det snarare gjort honom mer motiverad att träna och bli biffig.

– Om det är en identitetsmarkör mot högern att vara stor och krallig så kan man ta tillbaka det och vara en alternativ förebild för yngre. Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

På senare år är det främst konservativa män som dominerat diskussionen om träning. Från den absurda, nynazistiska kroppsbyggarprofilen The Golden One och Andrew Tate – youtubare och hallick – till moderaternas Hanif Bali är det högersnubbar som spänner sina muskler i flödena framför oss.

Morgan Finnsiö (bilden), utredare på Expo, spårar högerns besatthet av träning tillbaka till alternativhögerns framväxt på 2010-talet. Han beskriver hur även svensk borgerlighet runt 2016 började imitera delar av ytterkantens estetik – vid ungefär samma tidpunkt som Hanif Bali och Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Ivar Arpi började posta gymbilder på X. Men även i extremhögern är gymkulturen ett relativt nytt inslag.

– I början av 2010-talet var extremhögerns estetik mer hipster. Man skulle se urban ut, nästan vänstermedelklass. Men hajpen kring hipsterfascismen dog ut efter Charlottesville och ersattes av ett fokus på ultramaskulinitet, där träning ingick , säger Morgan Finnsiö.

Där smälte rörelsen ihop med den så kallade ”manosfären”, med figurer som Andrew Tate.

– Han är ett exempel på hur influerarkultur ofta kommer in på konspirationstankar. Han pratade ganska tidigt om ”The Matrix”, som hjärntvättar och håller tillbaka folk, och står för en idé om att vara en vinnare, en stark alfahanne, snarare än något direkt politiskt och rasideologiskt. Men extremhögern har av olika skäl omfamnat det budskapet, även om de kanske inte alltid gillar Tate personligen.

Varför fokuserar de just på träning?

– De försöker fånga upp något i samtiden som många unga killar är väldigt intresserade av. Utan att vi riktigt vet varför verkar många i dag vara neurotiska kring sin manliga identitet och sitt förhållande till kvinnor.

– Men vi har också ett läge där psykisk ohälsa ökar, världen krisar, det är ekonomiskt jobbigt, och vi har dessutom en ökning av diagnosticeringar av NPF. Och vi har unga män som av alla möjliga skäl känner sig desorienterade, och upplever sig ha tappat kontrollen över tillvaron. Träning blir ett positivt inslag då. Det gör en stor skillnad för hur man mår.

När konstnären Maja Fredin, 33, började träna så var det som ett konstprojekt.

– Jag ställde mig kritisk mot hela wellness- och träningsindustrin, som jag ser som en produkt av nedmonteringen av välfärden. Utan skyddsnätet uppstår en individualism där man måste ta hand om sig själv. Det är mycket skuld om man inte tar hand om sig själv.

– Men jag tycker också det är vanligt som konstnär att man ställer sig utanför det man kritiserar, i stället för att försöka förstå det. Jag ville förstå tjusningen i det och gick in för det väldigt mycket, säger hon till Flamman.

Med tiden insåg hon att hon faktiskt gillade att gå till gymmet. I dag tränar hon 5–6 dagar i veckan.

Stark. Kalle Söderberg är en av det hundratal medlemmar som tränar på Collective Efforts gym i Rosengård i Malmö. Foto: Jacob Lundberg.

– Jag tycker om att ta i, att det går att se och räkna på resultaten. Det finns något med att bygga kroppen på ett sätt, man sliter sönder sig själv och bygger upp sig själv. Jag blir nyfiken på framtiden på ett sätt som jag inte varit innan. Hur kommer jag att se ut om en månad om jag fortsätter?

– Jag trodde inte att det skulle bli så viktigt för mig som det är nu. Det har blivit en rutin för mig att äta mina matlådor och gå till gymmet de speciella tiderna. Jag brukade älska att gå ut och festa, men har ingen lust att ens ta en öl på lördagskvällen. Det fuckar min målbild att ta 135 kilo i marklyft.

Att vara kvinna i den mansdominerade kroppsbyggarvärlden har inte varit friktionsfritt. Hon beskriver hur hon fått kommentarer från såväl nära vänner som familjemedlemmar, som oroat sig över hennes växande armar.

– Mitt mål är att bli så stor som möjligt, inte att bli mer attraktiv. När jag började bli ådrig och få stora biceps så frågade många vad min pojkvän skulle tycka om min kropp. Det hamnade väldigt mycket i fokus.

– Det finns ett värde som kvinna i att sluta se sig som det späda och svaga objekt man förväntas vara. Jag har hållit på med kampsport och kan försvara mig, men det här är något annat. Att estetiskt se stor ut och att veta att man kanske är starkast i rummet.

Hon beskriver sig själv som vänster, men samtidigt som en individualist.

– Jag är rädd att göra andra besvikna på min prestation och vill känna full kontroll över mig själv och se mina egna resultat. Men det är något jag slits med, jag tycker inte om det.

– Det är därför jag har blivit konstnär också.

Sociologen Roland Paulsen växte upp på en bondgård utanför Malung och har gymmat sedan han var 13.

– Pappa hade en bänkpress som stod i pannrummet.

I dag försöker han träna varje dag, men säger att det ”oftast bara blir sex dagar i veckan”.

Kritiker. Sociologen Roland Paulsen tränar sex gånger i veckan – men tror inte att gym skulle existera utanför kapitalismen. Foto: Jacob Lundberg.

– För mig ramar det in arbetsdagen, särskilt när jag jobbar ensam. De faktiska hälsofördelarna avtar dock snabbt. Där skulle det egentligen räcka med två korta helkroppspass i veckan.

Tidigare har uthållighetsträning associerats med medelklassen, medan styrketräning varit arbetarklassens domän. Roland Paulsen säger att träningen i dag blivit både mer klassöverskridande och mer ojämlik.

– Det är delvis en klassmarkör. Kontorsarbetare har i dag generellt bättre hälsa än kroppsarbetare, bland annat eftersom de har tid till återhämtning. Att förvänta sig att en person som arbetat fysiskt hela dagen ska gå till gymmet är orealistiskt.

– De stora teknikbolagens ledare har till exempel alla en fitnessframtoning. Det finns ett muskelideal som i dag blivit både klass- och könsöverskridande.

I boken Tänk om från 2020 skriver han om hur människor, i takt med att det materiella välståndet växt, blivit allt mer oroliga. Jag berättar att flera av de jag pratat med har beskrivit träningen som en möjlighet att ha kontroll över vardagen.

Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

– När allt i livet står och skakar så blir den egna kroppen den sista gränsen att försvara. Om jag har kontroll över min kropp så kan man tänka att jag har lite kontroll i livet. Men det är också ideologi.

Riskerar inte det att leda till en illusion om trygghet?

– Jo, men att må dåligt är sällan produktivt heller. Men så länge som samhället stympar och begränsar livet så spelar det inte jättestor roll vad det gör som individ. För en individ är det möjligen att föredra att vara i form än att inte vara det, men politiskt gör det varken till eller från. Jag skulle tro att få revolutionärer genom historien haft tid för att gymma.

Även om han tillbringar mycket tid på gymmet är han kritisk mot hur träning organiseras i kapitalismen. Han beskriver hur de genomsyras av såväl ”arbetsideologi” som femininitets- och maskulinitetsideal, och speglar samhället snarare än att erbjuda ett avbrott från det.

– Gymmen är i sig ett uttryck för vårt produktionssätt. Det efterliknar taylorismen: man bryter ned rörelser i mekaniska och onaturliga moment. Det är en extrem effektivisering av kroppen som är gjord för att passa i ett fullspäckat arbetsschema.

Han beskriver det som ”en stympad form av rörelse som speglar vårt stympade liv i kapitalismen”.

– I ett socialistiskt samhälle tror jag inte att gym skulle existera. Men det går att tänka sig att mer njutbara former av träning skulle kunna ta mer plats. Träningen som en utopisk sfär, där man får glömma det instrumentella och bara ägna sig åt något för dess egen skull, som bland klättrare och surfare i dag. Men den typen av träning kräver tid och frihet.

Runt halv sju börjar salen på Collective Effort fyllas på, och snart har ett tjugotal personer samlats på mattan under lysrören. Åldrarna är mellan 20 och 50, och de flesta är killar.

Efter en uppvärmning drar jag på mig ett par obligatoriska benskydd och handskar som får mig att se ut som en seriefigur. Sedan hamnar jag mittemot Matilda Renkvist Quisbert, 37.

Jag ställer mig med vänster ben framåt, för att få maximal sträcklängd på högerarmen. Hon håller upp handskarna framför ansiktet. Jag slår rakt emot hennes ansikte, och med en dov puff parerar hon slaget. Jag får hålla mig i tungan för att inte säga ”förlåt” efter varje slag.

Sedan är det min tur att ta emot slag. Jag håller upp handskarna framför ansiktet, och reflexen att rygga tillbaka försvinner snabbt. Vi övar sparkar och slag.

Hopp. Tony, 30, och Notto, 23, tränar hoppsparkar under thaiboxningspasset på Collective Effort. Foto: Jacob Lundberg.

Utöver att sparkas och boxas är Matilda ordförande i föreningen.

– Men det är för att jag är bra på administration, inte på att slåss, säger hon.

Vi slår oss ned på en bänk i korridoren utanför träningssalen.

– 2017 var vi ett gäng från förbundet Allt åt alla som drog runt och letade efter källare på Norra Grängesbergsgatan. Vi slog oss ihop med ett gäng från Lund som redan tränade under namnet Collective effort, så vi har vuxit fram ur olika delar av vänstern, berättar hon.

– Vi snackade mycket då om att bygga mer långsiktiga och konkreta saker. Arbetet under flyktingkrisen var nära inpå, och vi hade även börjat erbjuda läxhjälp. Varför inte jobba in även rekreation i det? Eftersom många höll på med kampsport sedan innan så blev det naturligt.

Föreningen är uttalat socialistisk. Hur påverkar det er verksamhet?

– Vi har pratat mycket om vad som faktiskt utmärker oss, förutom att vi har Palestinaflaggor på väggarna. Vi vill bygga en kultur som är tillåtande, solidarisk och kamratlig. Framför allt i kampsport kan det vara stora skillnader i kulturen mellan olika gym. Vi ser också gärna att lokalen nyttjas för olika politiska ändamål.

– Vi har också en solidaritetsfond som vi delar ut till två gånger om året. Solidariska byggare, ett palestinskt fotbollslag som skulle åka till Gothia Cup och kurdiska Röda stjärnan är några av dem som tagit emot pengar. Man får nominera det som man tycker är bra.

I en kort paus får jag tillfälle att prata med Tony, 30. Han berättar att han inte tränade innan han kom hit. I dag går han på thaiboxning en gång i veckan, på nybörjarnivå.

– Jag gillar gemenskapen. Folk är snälla mot varandra.

Strax därefter ser jag honom öva hoppsparkar mot sin sparringpartner Notto.

Läs mer

Maja Fredin berättar att även hon börjat träna på ett annat gym – en atletklubb, med tydlig vänsterprofil.

– Där håller man på med tyngdlyftning och styrkelyftning, som har en historia i arbetarkulturen, och rynkar på näsan åt kroppsbyggande.

Hon beskriver träningen som en paus från en kaotisk omvärld.

– Det har blivit som en meditation. Jag kan hugga av mitt huvud en stund, och får bara vara kött. Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Kritik när sexualundervisning minskas: ”Trumpfasoner”

I Sverige har sexualundervisningen varit obligatorisk sedan mitten av 1950-talet. Foto: Viktoria Bank/TT.

Undervisning om samtycke och relationer ska i högre grad vila på enskilda lärare, föreslår en ny utredning. Första tecknet på en nedmontering av svensk sexualundervisning, menar Lina Fridén, ordförande för RFSU.

– Vi har haft obligatorisk sexualundervisning sedan 1955 i Sverige, och varje årtionde sedan dess har den stärkts och förbättrats. Det här är första gången vi ser att man börjar ta ett steg tillbaka, säger Lina Fridén, ordförande för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Den drygt 900 sidor långa läroplansutredningen vid namn ”Kunskap för alla” kom tidigare i månaden, och pryds av ett gyllene äpple. Ett av utredningens många förslag är ”att vissa områden utgår eller tonas ned” i den övergripande läroplanen för hela skolan, däribland sexualitet, samtycke och relationer, som man anser lika gärna ”kan framgå i kursplanerna i bland annat biologi, samhällskunskap samt hem- och konsumentkunskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 30 april, 2025

Influerare kan få böta efter smygreklam: ”Konsekvent nonchalanta”

Bianca Ingrosso är en av ett 50-tal influerare som granskas av Konsumentverket. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Konsumentverket sätter ned foten mot dolda och otydliga reklamsamarbeten i sociala medier, och slår till mot ett 50-tal influerares bolag. Jämfört med traditionell marknadsföring är dagens nätreklam ofta ”en viskning snarare än en megafon”, enligt forskaren David Cardell.

”Update på veckans kyl”, skriver Bianca Ingrosso på Snapchat, och lägger upp en bild på sitt kylskåp. Där syns energidrycker, ägg, enorma jordgubbar på en tallrik, och ostar från kändissyskonens matföretag Mino Market – ”av och för personer som kanske tar italienska råvaror på lite för stort allvar”.

Hon är ett av de 50 fall som nu granskas av Konsumentverket och rör kändisar med egna företag, som sömlöst visar upp produkter från dem på sina personliga konton.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 30 april, 2025

Grillen #4: Vem är Sveriges Elon Musk?

I veckans Grillen: Vem vill ta rollen som Sveriges svar på Elon Musk, finns ungdomens källa i Venedig och vilka svenskar hejar på Turkiet nu när Joakim Medin riskerar 27 år i turkiskt fängelse.

Grillen gästas av Roland Paulsen, sociolog och hängiven träningsfantast, för att prata om gym är höger och hur vi skulle kunna träna under socialismen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Roland Paulsen

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Inrikes 30 april, 2025

Kommunister och socialdemokrater firar 1 maj – med ”samma” affisch

De två affischerna, beskurna. Bild: Skärmdump.

Två snarlika, 70-talsdoftande affischer skapar förvirring bland Stockholms 1 maj-firare. Den ena kommer från Kommunistiska partiet – och den andra från Socialdemokraterna. ”Kommunister brukar inte gilla att festa med sossar”, säger Andrea Törnestam (S).

Röda fanor. Människor samlade i gemensam protest, i festliga men stiliserade grundfärger. Och ett ballt typsnitt, som hämtat från en svunnen era av utsvängda jeans och fräsiga muskelbilar.

Den ena affischen berättar om Kommunistiska partiets demonstration under parollen Röd front. Den andra om den efterfest på Slaktkyrkan i Stockholm som anordnas samma kväll av Socialdemokraterna i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Intervju i SD-nära kanal kan fälla Boråsmannen

Riks logotyp samt den åtalade 68-åringen. Foto: Skärmdump / Privat.

Den 68-årige man som körde in i en Palestinademonstration hävdar att han är oskyldig. ”Ska jag göra ett terroristdåd så tar jag väl inte med mig damerna”, säger han i förhöret. Men en intervju med Youtubekanalen Riks talar till mannens nackdel, enligt åklagaren.

I dag väcktes åtal mot den 68-åring som körde in i en Palestinademonstration i Borås förra sommaren. Mannen åtalas för försök till grov misshandel samt hets mot folkgrupp.

– Min bedömning är att han har sett demonstrationståget och avsiktligen kört in i den på grund av att det varit till stöd för Palestina, säger åklagare Carolyn Westeröd till Flamman.

Hon menar att bevisningen mot mannen är god.

– Det är baserat på de uttalanden och inlägg han delat i sociala medier under juli och augusti. Det är både på X och på Facebook, där han delat meddelanden som vi bedömer vara av hatbrottskaraktär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 30 april, 2025

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Personlig assistans kräver ett nära fysiskt samarbete. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT.

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.


I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 29 april, 2025

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Skärmdump.

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 28 april, 2025

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Kulturredaktör Paulina Sokolow, nyhetsredaktör Jacob Lundberg, chefredaktör Leonidas Aretakis och reporter Liz Fällman.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

Krönika 26 april, 2025

Tiktok är en av de främsta nyhetskällorna för unga. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr