Eroderingen av den allmänna värnplikten – som den svenska vänstern i sitt envetna stöd till trupp- och förbandsminskningar i hög grad har medverkat till – måste förr eller senare leda tanken på ett yrkesförsvar. Den har hängt i luften under åtskillig tid, tills den slutligen fick en urladdning med den borgerliga alliansens oförbehållsamma propå att folkförsvaret skrotas också på papperet. Man ska inte längre kunna inkallas, eller ”utskrivas” som det hette då soldatrekryteringen var en del av skatteuppbörden, man ska värvas för fast eller visstidsanställning. (SvD Brännpunkt 11/7 2006.)

Detta är inte väsentligen en anpassning till den vapenteknologiska utvecklingen, som det ofta heter i den nya säkerhetspolitiska retoriken.
Varken såtillvida att de nya vapnen kräver högre teknisk kompetens för handhavandet än äldre modeller: De kräver i själva verket lägre kompetens, eftersom de har så mycket av den erforderliga tekniken inbyggd i sig.
Eller såtillvida att utvecklingen av nya vapensystem slukar alltmer av tillgängliga budgetresurser – så är det förvisso i praktiken, med statliga beställningar av avancerade flygplan, men detta är följden av ett medvetet val, att satsa på stormaktsspets istället för småstatsbredd.

Ingen determinism tvingar fram yrkesförsvaret, men mångårig räddhåga att stå upp för folkförsvarsidén – och vänsterns benägenhet att se försvarsmaktens dimensionering i fredstid som en huvudsakligen arbetsmarknads- eller regionalpolitisk fråga – har onekligen bäddat för en pågående omsvängning. Övergången från invasionsförsvar till insatsförsvar, mycket litet diskuterad inom befolkningen, lockar fram ”okonventionella” lösningar, och det är sannolikt lättare att få värvat manskap, med vanliga anställningsförmåner, att våga sina liv i främmande land än att förlita sig på fredssinnade bassar och värnpliktigt underbefäl.

Systemet som sådant kan säkert bli smidigare på så vis, men kommer detta också att vara en samhällelig vinst?
Soldateskens återkomst har vida implikationer. Vad säger att blott svenska officerare och meniga ska ha plats i en av Sveriges rustad yrkeshär? När krigarkungarna förde sina arméer från det ena europeiska slagfältet till det andra, hade de alltid en försvarlig mängd utländska legoknektar i sitt följe. Detta var inte utan sitt pris medan kriget pågick, men också avdankningen kostade på. ”Moderniseringen” av krigsmakten för oss till ett närmast medeltida tillstånd, där staten kan förfoga fritt med sina trupper. Att de skulle värna vår demokratiska samhällsordning kommer numera inte på fråga; däremot ska de kunna inskrida i ordningsmaktens ställe, en gendarmisering av samhället.

Yrkesarméns etablering har även andra nackdelar. Genom själva sin rekryteringsbas utesluter den expertis och förmågor från andra yrkesområden, som kan vara avgörande i en faktisk krigssituation. Men framför allt är erfarenheten av värvade soldater den, att en stor del av dem – ”gardister” kallades de ibland nedsättande – är socialt belastade på ena eller andra sättet, kommer från kriminella hemmiljöer, är mindre begåvade än genomsnittet, dras till våldet som en karriärväg när andra har stängts, är skjutglada i alldeles fel lägen. Vissa av den amerikanska militärens vansinnesdåd i Afghanistan och Irak bör kunna ses i det ljuset.

För en liten stat som Sverige betyder krympningen av pliktförsvaret och en följande övergång till legoarmé betydande säkerhetsrisker, exempelvis för oförutsedd vedergällning. Förenta staternas krigsmakt är förhållandevis väl rustad för att möta dessa. Sverige däremot är ett land i snabb avväpning, också i jämförelse med de närmaste grannarna Finland och Norge. Ändå deltar Sverige äventyrligt nog i ”kriget mot terrorn”.

Den svenska vänsterns försvarsnegativism har inget litet ansvar för den uppkomna belägenheten.