Partierna har tappat kontakten med sina gräsrötter. Den klagosången har nog hörts från gamla funktionärsrävar sedan partisystemet var ungt. Men idag gäller det, om inte mer än tidigare, så i alla fall på ett nytt sätt.
Tydligast är det bland de borgerliga partierna. Moderaternas omvandling är väl känd men i sammanhanget den mildaste. Inom moderaterna finns en mer konservativ och en mer liberal linje. Fredrik Reinfeldt försöker tillgodose – eller få med sig – de båda sidorna. Han lyckas inte alltid, men det rör sig åtminstone om någorlunda jämbördiga sidor. Det finns medlemmar som klagar över att ledningen går sin egen väg. Men det är ingenting mot folkpartiet.
Inom folkpartiet känner många medlemmar inte alls igen sig. Det är inte en jämbördig sida, utan ledningen, som drar åt ett eget håll. Och det är inga trevliga förebilder de har – rasistiska Dansk folkeparti, enligt SVT:s Dokument inifrån (7/5 2006), även om Leijonborg & co ogärna vill tillstå detta.
Enligt alla PR-konstens regler har fp-toppen tagit fram budskap och gjort utspel för att få uppmärksamhet och dra till sig nya väljargrupper. Det är vad varje parti måste göra. Men det blir problem när detta är främsta syftet och ett mål i sig. Seriösa partier ska anstränga sig för att genomdriva så mycket som möjligt av den politik som medlemmarna beslutat om. Om det är omöjligt, till exempel på grund av majoritetssituationen i parlamentet, ska det också göras klart vartåt politiken egentligen syftar.

Folkpartiet och centerpartiet gör tvärtom. De försöker ta reda på vad väljarna vill ha, och rätta budskap och idéer därefter.
Resultatet blir ett flertal nästan likadana borgerliga partier. Alla förenade av en önskan att gå näringslivet till mötes. Utvecklingen har stora likheter med den amerikanska elitbaserade och ”lågintensivt demokratiska” modellen.
Centerpartiet övertogs under 1990-talet av Timbrolobbyn, också det enligt SVT:s Dokument inifrån (4/6 2006), som drev igenom stora förändringar i politik och inriktning som egentligen inte stöddes av medlemmarna utan bara av en liten högljudd Stockholmselit, som också frenetiskt ansträngde sig för att i tur och ordning göra sig av med ordförandena Olof Johansson och Lennart Daléus. Nu har centern inte bara sålt sina tidningar utan även de sista resterna av sina hjärtefrågor – kärnkraft och miljö, efter att den stora frågan om Öresundsbron sveks. Tanken är inte att kommunicera med väljare genom att föra fram väl genomarbetade idéer, formade genom medlemsbeslut, utan att byta idéer tills man iklätt sig ytligt tilltalande åsikter.
Det kan nog fungera kortsiktigt, särskilt då centern genom sina tidningsförsäljningar nu förfogar över svindlande PR-miljarder.
Men receptet är inte bara dömt att misslyckas på lång sikt med sina inbyggda trovärdighetsproblem. Det är dessutom ett farligt sätt att använda det parlamentariska systemet.
För verkligt folkligt inflytande krävs att breda massor är engagerade i partier och folkrörelser. De måste veta och uppleva att företrädarna står för idéer som kommer från folkdjupen, även om folkdjupen i denna bemärkelse består av olika klasser med olika intressen. Vårt parlamentariska system med dess rösträtt och de friheter som därtill hör, är inte avsett att vara ett smörgåsbord av åsikter för konsumenter att välja bland.

Vänstern skulle kunna dra nytta av detta feltänkande från borgerligheten. De borgerliga partiernas strikta PR- och lobbyinriktning grundar sig på att etablerade media ger dem vind i ryggen. Sådant kan dock slå fel, som i EMU-folkomröstningen här i Sverige, och folkomröstningarna om EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna. Dagens taktik gör eliten i allmänhet, och i Sverige de borgerliga partierna i synnerhet, oerhört sårbara. Det är en del av den demokratiska risken. Men det kan bli vänsterns övertag.
Vänstern har i större utsträckning behållit sin förankring bland sina medlemmar och närstående rörelser. Vänsterpartiet måste lära av och göra upp med sin ödesdigra taktik under 1990-talet, då förtroendet för medlemmar och rörelser var alltför litet medan förtroendet för etablerade media var alltför stort.

Om vänsterpartiet fortsätter att söka sig tillbaka till sina medlemmar, satsar på sin egen opinionsbildning med egna tidningar i stället för elitens, och lyssnar på radikala rörelser och fack såsom man gjort i Norge – då kan borgarnas felsteg bli vänsterns triumf.