Teknikföretagen lanserar idén enligt tysk modell. Under rubriken ”Öppningsklausuler, anställnings- och konkurrenspakter i tyska företag – en modell för Sverige?”, lanserade arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen idén under Almedalsveckan i Visby om att i praktiken ersätta kollektivavtalen med företagsvisa avtal.
Facket är starkt oroat och tror att det vore dödsstöten för fackets existens.
– Vi säger NEJ! var Metalls avtalssekreterare Anders Tidermans korta men kärnfulla svar.
Han menar att det inte håller att hänvisa till den tyska arbetsmarknaden där det mesta är reglerat in i minsta detalj och där Arbetsdomstolen ett år hade 400 000 fall att behandla.
Men det är det tyska exemplet som arbetsgivarna nu för fram. Teknikföretagens företrädare i Visby, Anders Weije, menade att företagsavtalen med de centrala fackens välsignelse är en nödvändighet om vi vill behålla jobben och ”stärka företagens konkurrenskraft”.
– Sedan år 2000 har antalet anställda i teknikföretag i Sverige minskat med 40 000 personer. Samtidigt har man i Tyskland lyckats rädda kvar 90.000 jobb i verkstadsindustrin genom så kallade öppningsklausuler i kollektivavtalen, sa Weije.
IG-Metall slår tillbaka
– Teknikföretagen är övertygat om att det även i Sverige kommer att ske en decentralisering av förhandlingssystemet. Det senaste treåriga löneavtalet har inneburit löneökningar på tre procent i Sverige, medan man i Tyskland lyckats bromsa utvecklingen till 1,6 procent. Något som alltså gjort det möjligt att rädda kvar 90 000 jobb i landet, sa Weije.
Men han undvek att kommentera att IG Metall under årets avtalsrörelse tvingades hota med generalstrejk, efter tolv veckors förhandlingar med arbetsgivarna.
Både inom verkstads- som stålindustrin fick förbunden i april i genom avtalshöjningar som slutade på 3,5 procent för en trettonmånadersperiod, ett resultat som visserligen inte var de fem procent som förbundet krävde men som låg skyhögt över de senaste årens magra avtal, både centrala som framför allt de företagsvisa avtalen, som just är en konsekvens av ”Öppningsklausulens” genomslag.
Arbete och kapital
Varför gick IG Metall ut och krävde löneförhöjningar som uppfattades som skyhöga? Orsaken är enkel och det är företagens starkt ökade vinster. Och egentligen diskuterar varken facket i Sverige och ännu mindre företagen, vilket kan vara begripligt, just de ökade vinsterna.
Diskussionen handlar mest om företagens ”konkurrenskraft”. För att göra dem konkurrenskraftiga riktas blickarna mot de anställda, för att de ska sänka löner eller minska arbetskraftskostnaderna på andra sätt.
I klassiska marxistiska termer handlar det om att arbetet frivilligt ska skjuta över en ännu större del av mervärdet till sin motpart, kapitalet.
För Metall och Anders Tiderman handlar det i första hand om att icke konkurrenskraftiga företag bör läggas ned. Så ”saneras” arbetsmarknaden och löner och sociala villkor kan därmed upprätthållas.
Direkta lönesänkningar
I Teknikföretagens 30 sidor långa skrift hävdar man att ”kollektivavtalen är för dyra, rigida och dåligt anpassade till företagens behov och bidrar därför till företagsnedläggningar”.
Arbetsgivarna tar tillfället i akt att hotar i skriften med att ”lågkostnadsländer är ett nödvändigt alternativ till tillverkning och produktutveckling i västvärlden”.
De tyska arbetsgivarna, med stöd av den federala regeringen, fick 2002 i genom företagsvisa avtal hos 29 procent av de så kallade ”företagsråden”, partsammansatta organ mellan de anställda och företagsledningen utan fackets medverkan. 2005 års undersökningar visar att 75 procent av företagsråden i företag som omfattas av kollektivavtal hade genomfört en eller flera ”avvikelser” från de centrala kollektivavtalen.
Vilka är de dessa avvikelser?
Tjugosex procent hade gått med på en förlängning av arbetstiden utan ekonomisk kompensation. Sjutton procent hade reducerat eller skjutit upp utbetalningar av lönebonus medan åtta procent hade accepterat direkta lönesänkningar under kollektivavtalsnivå.
Fackets rävsax
Hur ser då framtiden ut för fackföreningsrörelsen? Inte ens arbetsgivarna döljer att perspektivet ser mörkt ut och kallar det för en ”rävsax”.
Arbetsgivarna vet att medlemsantalet inom facket sjunker och de spelar bland annat på detta när de säger att om inte facken accepterar de företagsvisa avtalen som diskvalificerar de centrala kollektivavtalen, skapar det en besvikelse hos de arbetare som riskerar jobbet.
Men om facket erkänner dessa företagsavtal, enligt Teknikföretagens egen rapport, så ”legitimerar de också avstegen från det centrala branschavtalet, vilket innebär att dess normerande verkan undergrävs mer /…/ och det blir i praktiken omöjligt att i framtiden säga nej till andra liknande överenskommelser”.