”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lösningen som föreslås i Abundance är att stimulera utbudssidan: att se till att det byggs mer och därigenom få priserna att sjunka. Framför allt måste en sådan satsning ske inom nyckelbranscher som energi, bostäder, klimat och infrastruktur.

Det är en liberalism som vill använda statsmakten och genomföra storskaliga statliga investeringar. Men författarna är noga med att påpeka att investeringarna ska inriktas på att stärka utbudet, inte betalas ut i form av bidrag eller stöd för att öka köpkraften och hålla igång konsumtionen. Det är ingen återgång till keynesianism.

Varför fungerar inte den politiken nu? Klein och Thompson menar att problemet ligger i USA:s juridifierade system, med en växande byråkrati, allt krångligare regelverk och allt starkare lokala påtryckningsinitiativ, Nimby-grupper (Not in my backyard), som lyckas bromsa och stoppa stora satsningar. Där måste Demokraterna rensa upp.

Detaljplanerna i stadsplaneringen, hälsoskydd och handikappsanpassning, buller- och miljölagar, lokalbefolkningens rätt att överklaga beslut och villkorade upphandlingar skapar blockeringar som omöjliggör byggsatsningar och infrastrukturprojekt, menar författarna.

Argumentationen är inte ny, det är standardpunkterna från bygglobbyn Yimby (Yes in my backyard). Under Alliansens år vid makten i Sverige var detta den gängse politiska uppfattningen inom högern, och Timbro fäktas fortfarande för att källarskrubbar utan fönster ska kunna räknas som fullvärdiga bostäder. I USA lanseras motståndet mot regleringar som nytänkande.

Just nu sitter USA ”fast mellan en progressiv rörelse som är rädd för tillväxt och en konservativ rörelse som är allergisk mot statlig inblandning”, menar Klein och Thompson. Vänstern har låst fast sig i tillväxtkritik. Därför behövs en tredje väg.

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu.

”Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari”, skriver de. När bostäder, tågbiljetter och elräkningar sjunker i pris kommer väljarnas rädsla för en klimatomställning försvinna.

Som motstånd mot president Donald Trumps vanstyre av USA måste alltså de blåa storstäderna, som San Francisco och New York, lyftas fram som skyltfönster för Demokraterna. Men i nuläget kan Trump snarare använda dem avskräckande, varnar Klein och Thompson, som exempel på misskötta städer med skenande bostadsbrist, ökad segregering och kapsejsade infrastruktursatsningar. Demokraterna har inte ens klarat av att färdigställa Kaliforniens höghastighetståg mellan San Francisco och Los Angeles – hur skulle de kunna styra ett land?

Mitt i vurmen för avreglering väcker Kleins och Thompsons Abundance en viktig fråga: varför råder det brist hos en så stor del av befolkningen i världens rikaste land – och varför är motsättningen störst i de blå städerna styrda av Demokraterna? De frågar sig hur ett överflöd ska kunna skapas, ett ökat utbud som täcker bristen. Men de vägrar diskutera omfördelning som en möjlighet.

Mitt i denna liberala förnyelsedebatt av Demokraterna dundrar Mamdani in, direkt från vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) och blir Demokraternas borgmästarkandidat i uppvisningsstaden New York. Med sig har han sin egen plan för att skapa överflöd. Han föreslår gratis bussar och förskola, stärkta hyresregleringar och frysta hyror, ökat bostadsbyggande och kommunalt drivna matbutiker med prisreglerade basvaror.

Programmet trillar ned som en bomb i den liberala överflödsdebatten. Zohran Mamdani tar priskamperna till en annan nivå, som kräver politisk planering, regionala investeringar, förändrade regelverk och offentligt ägande. Rena rama Sverige, larmar motståndarna.

Klart är att Mamdani har läst Abundance och plockat upp delar av retoriken från liberalerna. Men innehållet liknar snarare en ompaketerad version av de diskussioner om brist och överflöd som varit centrala i den våg av vänsterpopulism som pågått sedan 2011. De föreställningarna kommer inte från poddande nyliberaler, utan från en bloggande vänster.

I Storbritannien pågick en diskussion under Jeremy Corbyns partiledarskap i Labour, om hur vänstern skulle kunna vinna framtiden åter. Diskussionen startades på en rad bloggar kring ett manifest för ”vänsteraccelerationism”. Vad som från början var en abstrakt och teoretisk diskussion, inspirerad av fransk kontinentalfilosofi och autonom marxism, fick ett nytt, konkret uttryck i Nick Srniceks och Alex Williams bok Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), vilken startade en livlig debatt om en politik som kunde ta oss bortom kapitalismen.

Paul Mason menade i Postkapitalism (2015) att sjunkande marginalkostnader höll på att förvandla produktionen till en ”gratismaskin” och skapa en djup spricka i kapitalismen. Aaron Bastani vände blicken uppåt och identifierade rymden och solen som en oändlig källa till resurser och energi i sin Helautomatisk lyxkommunism: ett manifest (2019), som med sin titeln skamlöst hakade på ett populärt nätmem vid tidpunkten. De ser en befriande potential i en skenande kapitalism som producerar allt mer överflöd – en intern motsättning i produktionen som öppnar för en vänsterpolitik.

Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari.

För att bygga vidare på denna postkapitalistiska diskussion grundades för några år sedan en tankesmedja i Storbritannien. Namnet? Abundance.

I stället för en ekonomi baserad på privat-offentliga partnerskap, där privata aktörer blir drivande inom välfärden och det offentliga ska fungera enligt marknadsprinciper, utforskar brittiska Abundance ”public-common”-partnerskap. De lyfter hur den offentliga sektorn kan drivas i samarbete med civilsamhället som allmänningar och gemensamma nyttigheter. I höst kommer deras bok Radical abundance – How to win a green democratic future, som diskuterar olika former av demokratiserad och kooperativ skötsel av det offentliga, i områden som beslutsfattande, stadsplanering, matsuveränitet och klimatomställning.

Ett överflöd av överflöd, alltså. Men är det kompatibelt med kapitalismen? I amerikanska Jacobin-skribenten Peter Frases Fyra framtider: Visioner om en postkapitalistisk värld (2016) diskuteras fyra framtidsscenarier utifrån om det kommer att råda brist eller överflöd och demokrati eller totalitarism. Frase lyfter hur kapitalismen skyr överflöd och påför en artificiell brist, för att kunna göra störst vinster. Det innebär att överflödsvaror i stället för att säljas på en marknad till allt lägre pris görs till avgiftsbelagda föremål eller tjänster att hyra och abonnera på.

De sektorer Klein och Thompson vill se kraftiga prisras i, som skapar det ökade utbud och överflöd som ska lindra befolkningens levnadsomkostnader, fortsätter att vara bristvaror genom en skapad artificiell brist. Hushållsekonomin ansträngs av höga elabonnemang, bostadshyror, sjukvårdsförsäkringar och transportavgifter. Jodi Dean menar i Capital’s grave: Neofeudalism and the new class struggle (2025) att detta produktionssätt mer liknar en ny form av feodalism än kapitalism. Vi har blivit livegna med mobiltelefoner.

Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren.

Flera kritiska recensioner av Abundance menar också att förenklade byggregler sällan leder till de prisras Klein och Thompson föreställer sig. Byggbolag väljer att ändå hålla nyproduktionen begränsad för att hålla efterfrågan och priserna uppe. De bygger hellre i attraktiva områden som ger större avkastning än att skapa billiga bostäder i avreglerade förortszoner. Politiken måste styra med järnhand.

Zohran Mamdanis projekt för New York har fått namnet green abundance, grönt överflöd. Han tar därmed stafettpinnen från Alexandria Ocasio-Cortez nya gröna giv vidare. Men Kleins och Thompsons bok lyfter problem som även Mamdanis projekt kommer att ställas inför. Det gäller, precis som för avloppssocialisterna, att faktiskt leverera de förbättringar man talar om. Demokraterna måste förändras, som Marylands progressiva guvernör Wes Moore konstaterade, från att vara partiet för ”no and slow” till att bli ett parti för ”yes and fast”.

Mycket pekar också på att dagens liberala Yimby-grupper kan bli morgondagens Nimbys. De kommer hävda att marknadsvärdet på deras bostäder och butiksvinster sänks, om Mamdanis gröna överflöd-projekt faktiskt genomförs. Här i Sverige kan vi se en tydlig Nimbyfiering av högern, i hur de politiskt understött lokala protestgrupper mot vindkraftverk, flyktingförvar, reduktionsplikt för bensin och åtgärder mot segregering (”tvångsblandning” på Tidösvenska).

Samtidigt är Tidöregeringens stora ekonomiska satsningar på kärnkraft och försvar, stöd till skogs-, gruv- och bilindustrin och raseriet mot en blockerande ”grön myndighetsaktivism” ett konservativt och högerpopulistiskt uttryck för ett eget överflödsprojekt, som uppvisar likheter med Kleins och Thompsons liberala.

Problemet med denna form av överflöd är att den inte reproducerar välståndet, utan plundrar och kör slut på resurserna. Haven fiskas ut, skogarna avverkas, de fossila utsläppen återbinds inte. Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren. Eller så flyttas bara problemen till andra platser, utplundringen rör sig över jorden för att upprätthålla överflödet i väst.

Klein och Thompson hamnar inte i den fällan. Men deras gröna nyliberala vision är teknokratisk och teknikoptimistisk, utan att involvera civilsamhället. De har inga lösningar på de växande klassklyftorna eller på den artificiella brist som kapitalet påför marknaderna för att hålla priserna uppe. Det internationella perspektivet saknas helt.

Med Zohran Mamdanis projekt har nu också vänstern ett svar, som redan tycks ge politisk utdelning. Nog ser läget skit ut i dag, men socialism kan komma även ur rännstenen. Avloppssocialismen kanske till och med kan vara en framtid för vänstern.