Okategoriserade 21 juni, 2006

Tillbaka hos den hemgjorda revolutionen

Lagen och rösträtten står mot högerns grepp över tidningar och polis. Revolutionen i Venezuela har vunnit, men kampen fortsätter.

– Kom och köp! Nya lagen om social trygghet, lär känna dina rättigheter, ropar försäljarna vid Parque Central i Caracas. Storsäljaren är annars pocketversionen av landets konstitution. Venezuela har haft en vänsterregering sedan 1998. Sedan dess har vänstern sopat banan med kontrarevolutionärerna i varenda val. Men högern behärskar fortfarande stora delar av samhället, de äger företagen och nästan alla tidningar och tv-kanaler.
Det är därför vänstern i Venezuela har satsat så mycket på val och på täta folkomröstningar. Det är bara i vallokalen som den fattige förortsbon är lika mycket värd som den rike företagsledaren. Och eftersom de fattiga är många fler, röstar de fram en regering som gynnar dem, vad än de rika skriver i sina tidningar. Lagboken och röstsedeln är de fattiga venezolanernas främsta vapen. Det låter kanske jättetöntigt och reformistiskt. Men det fungerar.
Utvecklingen går framåt, om än väldigt långsamt. Fortfarande motarbetas regeringen av byråkratin och av våldsapparaten. Det är inte ovanligt att regeringsanhängare trakasseras eller till och med arresteras av polisen. Själv blir jag tagen av polisen när jag fotograferar glada demonstranter vid Plaza Bolívar, liksom när jag försöker delta i 8-marsdemonstrationen mot Irakkriget. De kontrollerar mina id-handlingar och avkräver mig visum (trots att man inte behöver visum mellan Sverige och Venezuela).
– Är du med Chávez? frågar en av polismännen misstänksamt. Jag försöker påstå att jag är dum utlänning som inte vet något om politik. Sedan tömmer de min väska och hittar alla mina flaggor, pins och revolutionära souvenirer. Hoppsan. Men vad ska de göra? Lagen är på min sida. Obehagligt blir det egentligen bara när de går igenom alla foton jag tagit med digitalkameran. Var är den här bilden tagen? Vilka är de här människorna? De vill att jag ska berätta vilka mina venezolanska vänsterbekanta är. Att ange mina kamrater har jag ingen lust med, så jag säger att jag inte vet vilka det är. Efter det slutar jag ta med mig kameran när jag går ut.

Den venezolanska regeringens officiella ståndpunkt är att kapitalismen ska avskaffas och ersättas med en demokratisk socialism. ”Rumbo al socialismo del siglo XXI” (fram mot en 2000-talets socialism) är den vanligaste parollen. Genom att kalla det en socialism för 2000-talet betonar man att den kommande venezolanska socialismen inte har något att göra med tidigare samhällsbyggen som kallats socialistiska.Redan har många arbetare tagit saken i egna händer och ockuperat övergivna fabriker, för att driva dem vidare i kooperativ regi. När jag är i Caracas demonstrerar en nybildad organisation för arbetare på kooperativa och ockuperade arbetsplatser, och kräver att misskötta företag ska exproprieras av staten.Liksom allt vänstervridet här i landet är den bolivarianska revolutionen uppkallad efter frihetshjälten Simon Bolívar, som ledde striderna mot det spanska kolonialväldet under tidigt 1800-tal. Simon Bolívar hörde till den grupp av vita, rika sydamerikaner som ville göra de amerikanska kolonierna fria. Men han insåg tidigt att det aldrig skulle lyckas utan stöd från den färgade folkmajoriteten. Enligt Bolívars uppfattning var alla amerikaner lika mycket värda, oavsett religion, hudfärg eller bakgrund. Till hans frihetskamp anslöt sig de stora grupperna av indianer och svarta slavar, men även protestanter, muslimer, judar, ateister och och andra invandrargrupper och minoriteter.

Den bolivarianska rörelsen består av dels 16 partier i parlamentet. Men också av de oberoende sociala rörelser och gräsrotsorganisationer som stödjer vänsterregeringen. Från bondeförbund och kvinnorörelsen Inamujer till ”Venezuelas revolutionära gayrörelse” MGRV och musikkollektivet ”Revolutionära sångfronten”. Alla dessa gräsrotsorganisationer behövs för att pressa på regeringen underifrån. Ett viktigt krav för kvinnorörelsen är fri abort. Idag tvingas kvinnor i Venezuela till illegala aborter, med många dödsfall som följd. Frågan är känslig, inget latinamerikanskt land förutom Kuba har fri aborträtt.
Hela tiden bildas nya organisationer och småpartier, av människor som av någon anledning är missnöjda med de etablerade partierna men som ändå stödjer den bolivarianska revolutionen. En annan viktig rörelse är den fackliga landsorganisationen UNT, som bildades som alternativ till den gamla korrupta, och numera nästan utdöda landsorganisationen CTV.
Jag har köpt några venezolanska flaggor. Men så kommer nationalförsamlingens beslut om att ändra landets flagga och jag får snällt köpa nya. Lyckligtvis är de ganska billiga. Flaggans sju stjärnor ska bli åtta. Dessutom ska statsvapnet i övre hörnet ändras, bland annat ska de gamla spanska kolonialsablarna bytas ut mot indianspjut. De fattiga jublar och springer ut på gatorna med sin nya, fina flagga. Högern har motdemonstration. De river sönder den nya flaggan, symbolen för vänstern och för den så förhatliga demokratiseringen.

På nationella läkardagen 11 mars demonstrerar högern mot Misión Barrio Adentro. Ett av regeringens mest lyckade projekt som gett förortsbor gratis sjukvård med hjälp av kubanska läkare. Det tycker inte högern om. Från en balkong hos revolutionära vänner i Valencia, Venezuelas tredje största stad, ser jag hur de paraderar och skriker arga slagord mot gratis sjukvård.
Det är inte konstigt att oppositionen har svårt att få folk med sig. De gamla maktpartierna Acción Democrática och Copei (motsvarande ungefär demokraterna och republikanerna i USA) har nästan självdött. Det är tveksamt om kontrarevolutionärerna ens lyckas enas om en motkandidat till presidentvalet i december. Det enda de är överens om är att de vill ha bort Chávez. Det är ungefär som om Vägval vänster, centerpartiet, sverigedemokraterna och Pingstkyrkan skulle försöka enas om en gemensam politisk plattform.
Vattendelaren i venezolansk politik går mellan för och emot president Hugo Chávez, vare sig man vill eller inte. Den politiska utvecklingen står förstås inte och faller med en person, men både inom och utanför Venezuela har Chávez blivit symbolen för den bolivarianska rörelsen. Beteckningen ”chavistas” (chavister) var från början ett skällsord, men används nu glatt av vänstern själva. Liksom i USA har presidenten stark makt och presidentvalen är mycket intresserantare och viktigare än parlamentsvalen (i det senaste parlamentsvalet i brydde sig inte högern ens om att delta).
Den kristne högerextremistpastorn Pat Robertson föreslog i ett tv-program 2005 att USA:s regering helt enkelt skulle lönnmörda Hugo Chávez. Det skulle varken vara taktiskt eller lätt att genomföra. Men det finns förstås andra sätt att sänka en president. Hatkampanjer mot Chávez eller mot Venezuelas demokrati i allmänhet, är vanligt förekommande. Ibland förirrar de sig ända bort till Sverige. I allmänhet är de rena påhitten. Som när några nordamerikanska tidningar med hjälpa av direkta citatförfalskningar försökte utmåla Hugo Chávez som en galen rasist. Den kampanjen lades ner sedan de insett att nuförtiden kan man faktiskt gå in på Venezuelas regerings officiella hemsida och läsa vad det var som Chávez egentligen sade i sitt jultal. Det finns ju ändå en del människor som kan spanska. Mer envisa är de propagandalögner som försöker måla ut vänsterregeringen som en auktoritär regim som försöker inskränka yttrandefriheten. Det är också en direkt lögn.

De demokratiska rättigheterna är trängda i Venezuela, men hotet kommer inte från vänsterregeringen, utan från högern och den gamla konservativa våldsapparaten. Det är därför det är så viktigt att regeringens arbete för att ställa statsapparaten under demokratisk kontroll fortsätter. Ett arbete som högerdebattörer här hemma fördömer och kallar att Chávez försöker ta över hela samhället. Andra gråter blod över lagen om socialt ansvar, som säger att tv-kanalerna inte får visa grovt våld på dagtid och att informationen måste vara saklig. En lag som, oavsett vad man tycker om den, inte på något sätt är strängare än de lagar om sändningstillstånd som finns i Sverige.
När jag besöker det bolivarianska universitetet i Caracas hålls ett seminarium om mänskliga rättigheter i USA, underförstått bristen på mänskliga rättigheter i USA. Det är en del av regeringens kampanj för solidaritet med USA:s folk. Hugo Chávez talar i tv och säger att bara för att han är i konflikt med USA:s regering betyder det inte att han tycker illa om USA:s folk. Tvärtom vill han framhäva deras revolutionära och humanistiska traditioner, och de många stora tänkare som kommer från USA. Som exempel tar han Martin Luther King, och Noam Chomsky, som är mycket populär i Latinamerika.
Hotet om en militär USA-aggression finns. Men just nu är det inte akut. Bortsett från att USA är fullt upptagna i Irak, är det politiska läget på den latinamerikanska kontinenten nästan omöjligt för de stackars nordamerikanska imperialisterna. Land efter land slutar fjäska för Washington och börjar föra en självständig utrikespolitik.
Så länge vänstern i Latinamerika är stark kommer USA aldrig att kunna invadera.
En mer påtaglig fara mot den politiska utvecklingen i Venezuela är att revolutionen stagnerar och förstörs inifrån.
Delar av den radikala vänstern klagar på att vissa gamla byråkrater nu bara byter mask, och börjar kalla sig socialister, men fortfarande är samma gamla reaktionära stofiler. Visst skulle det kunna bli så, en fortsatt rövarkapitalism, eller en korporativ stat där de nyvunna demokratiska rättigheterna återigen inskränks – i revolutionens namn. Mot en sådan utveckling talar den öppenhet och pluralism som präglar den venezolanska vänstern. Venezuelas folk granskar sina makthavare, kritiserar dem och avsätter dem när de inte sköter sig. Den representativa demokratin förstärks samtidigt som den kompletteras med direktdemokrati. Enligt grundlagen kan alla folkvalda avsättas efter halva mandatperioden. (Det var den paragrafen oppositionen använde sig av när de försökte rösta bort Hugo Chávez 2004).
Venezuela är dessutom mig veterligen det enda land där rätten att göra uppror finns inskriven i grundlagen. Dess avslutande artikel 350 lyder: ”Venezuelas folk, troget sin republikanska tradition och sin kamp för oberoende, fred och frihet, erkänner ingen regim, lagstiftare eller myndighet som går emot de demokratiska värdena, principerna och garantierna, eller som inskränker de mänskliga rättigheterna”.

En liten farbror vid Plaza Bolívar säljer hemsnidade träsmycken av Karl Marx och Che Guevara till självkostnadspris och hälsar med knuten näve och ett glatt ”Viva la revolucíon!”. Bredvid honom säljs ”bolivarianskt och revolutionärt kaffe”. Det är svart som döden med jättemycket socker, kaffe utan socker går inte att få i Venezuela, och kostar 300 bolivares (ungefär en krona). Andra säljer Che Guevara-kepsar. De är jättefina och billiga. Vad spelar det för roll att texten är lite sned, och att det står fel årtal? (Det står Che Guevara 1928-1957 på kepsen, i själva verket var det 1967 han dog, annars hade han exempelvis missat den kubanska revolutionen 1959). Men detta är den hemmagjorda revolutionen där folk tillverkar sin egen propaganda och gör precis som de vill. Perfekt är det inte, men det är det bästa alternativet.

Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 20 oktober, 2025

Platt som en landningsbana för stridsflyg

Offret, ångraren och förrädaren drabbar samman på Tribunalen. Foto: Anna Drvnik.

Fick jag bestämma skulle DCA-avtalet spolas, Tamsons hålla fingrarna i styr och Teater Tribunalen växa upp.

Går det verkligen att göra fars av ett bilateralt försvarsavtal? Svaret på det är troligen ja. Konsten och i synnerhet komedin har åtminstone sedan Molière varit suverän på att klä av makten, med dess uppburrade löjlighet och gravallvarliga krumbukter. Att bjuda på förlösande gapflabb utan skyldigheter till förfining eller diplomatisk hövlighet är en av de högsta dygderna. Ett gott skratt förlänger käften och så vidare.

Pang i bygden, med premiär i lördags på Teater Tribunalen med regi av Richard Turpin hade inte bara en skara prima skådespelare på scen. Lördagspubliken var stridslysten och uppsluppen. De hade alla kommit för att se pjäsen vars rykte redan nått nationell räckvidd tack vare att det moderata oppositionsrådet i region Stockholm, Kristoffer Tamson, önskat dra in teaterns offentliga finansiering och dessutom göra den återbetalningsskyldig. Orsaken är att regissören Richard Turpin förra våren utropat ”Leve Ryssland!” i sitt ”fredstal” på Svensk-ryska vänskapsföreningens årsmöte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 oktober, 2025

Snabba klipp blir Europas undergång

En robotarm från ABB deltar i en bordtennis-turnering vid Världsmästerskapen för humanoida robotar i Kina, den 15 augusti 2025. Foto: Tingshu Wang/Reuters/TT.

Svensk industri byggdes av ingenjörer med långsiktiga mål. I dag styrs den av finansmän som jagar snabba klipp. När ABB säljer sin robotavdelning till Japan visar det hur folkhemskapitalismen ersatts av en skojarekonomi.

Det som väckte mitt klimatintresse var boken Detta förändrar allt av författaren Naomi Klein. Under ett lärorikt erasmusutbyte i Köpenhamn – också med närgående studier av stadens rökiga bodegor och svettiga klubbar – öppnade boken mina ögon för hur frågan hänger ihop med världens orättvisor och paradoxerna i vårt ekonomiska system.

En av Kleins poänger i boken är att klimatkrisen har ”dålig tajming”. Den kräver omfattande handling nu, samtidigt som världen är mer fientligt inställd mot målriktad styrning av ekonomin än någonsin förr. Detta tänkte jag på när jag läste att svenska industriklenoden ABB ska sälja sin robotavdelning till japanska företaget Softbank.

Kommunikationsdirektör Jacob Lund på Wallenbergsfärens investeringsbolag Investor säger att affären är ”finansiellt attraktiv”. Softbanks grundare Masayoshi Son å andra sidan har större ambitioner och säger: ”Varför föddes Masa Son? Det kan låta märkligt, men jag tror att jag föddes för att realisera artificiell superintelligens” – en intelligens som överträffar den mänskliga. Softbank vill koppla ihop deras AI-satsning med ABB:s kompetens inom robotik – något som Kina gjort sedan 2017.

Varför ska vi bry oss om ABB? För att bolaget, tidigare Asea Brown Boveri, har varit centralt i svensk industrihistoria. Det klassiska, svarta eller blåa SJ-loket som ofta kör långsammare tåg och nattåg? Byggt av Asea som Sveriges största lokserie någonsin. Hört talas om att Sverige har kärnkraft? Mellan 1975 och 1985 var bolaget med att bygga nio kärnkraftsreaktorer i Sverige, varav flera fortfarande är igång. Noterat att Sveriges elsystem transporterar stora mängder el från norr till syd? Asea samarbetade med statliga Vattenfall om att bygga den då världsstörsta ledningen mellan Harsprånget i norr och Hallsberg 1952.

I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status.

Sådant samarbete mellan statliga aktörer som SJ och Vattenfall och privata som Asea var utmärkande för innovation under svensk socialdemokratisk kapitalism. Det blev också typexempel för ekonomisk forskning om industripolitik och utveckling, till exempel John Kenneth Galbraiths teori om ”teknostruktur” och Erik Dahméns ”utvecklingsblock”. Poängen var att ledande innovationer och stabil industriell utveckling kommer av långsiktiga satsningar mot tydliga mål och stabila relationer mellan bolag och stat.

Men med nyliberalismen kom nya idéer. Bolag ska maximera aktieägarnas avkastning, inte bidra till samhällsnyttan. Staten ska skapa förutsättningar, inte styra. I stället för att målriktat använda den tekniska förmåga som ABB mödosamt byggt upp inom järnvägar, elnät och kärnkraft – nyttiga saker för ett samhälle på väg mot fossilfrihet – kunde tillgångarna brytas ut ur bolaget och säljas.

2018 sålde ABB transmissionsnätsavdelningen till japanska Hitachi. Försäljningen motiverades med att ”ABB-aktien har gått svagt”. Pådrivande var finansmannen Christer Gardell, vars ”aktivistfond” hade köpt in sig för att pressa på för en försäljning.  ”Nu när finansmännen har tagit befälet från industrialisterna så är pengar i fickan en snabbare väg till deras hjärtan än ett långsiktigt ägande”, sammanfattade SVT:s ekonomireporter Peter Rawet. Bara några år senare fick bolaget som i dag heter Hitachi en gigantisk beställning på 145 miljarder kronor på transmissionsledningar till havsbaserad vind – cirka 45 miljarder mer än försäljningen av hela bolaget några år tidigare och Sveriges största exportorder någonsin.

Nu vill ABB än en gång sälja till japanska aktörer och man anar ett mönster: svenska ägare vill göra snabba affärer medan andra vill ha svensk industriell kompetens. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar ABB:s vd Morten Wierød att det är Kina och USA som är mest attraktivt för ABB i framtiden – trots Trumps tullar och Kinas statsstyrda ekonomi.

Läs mer

Det är det här som åsyftas med klimatkrisens dåliga tajming. Vi lever inte bara i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till övervägande del är privatägda, utan dessutom utgörs vår tids kapitalister till övervägande del av hustlare på jakt efter snabba klipp och miljardärer med storhetsvansinne. I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status. Samtidigt förstår jag dem när regeringen presenterade sin budget som inte gav någon mer riktning för Sveriges ekonomi bortom fler skattesänkningar. Om inte staten pekar ut en riktning, varför skulle kapitalisterna satsa?

För att parafrasera Gramsci: Den gamla världen dör, och den nya kämpar med att födas. Nu är det hustlarnas tid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 19 oktober, 2025

Kultkalkonen ”Tron” får ny kostym med AI-feminism

Tekniken är ond, men AI är frälsning? Vem som är hjälte i ”Tron: Ares” är lika oklart som samtiden. Foto: Disney.

Budskapet i Disneys uppföljare till dataspels-dramat speglar den korrupta doktrinen mellan däven nostalgi och flåsig teknikoptimism. Olga Ruin har sett "Tron: Ares".

Samtidigt som vi väntar i foajén för att bli insläppta till pressvisningen av Tron: Ares pågår i biografens lokaler ”Beredskapskonferens”, anordnad av Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. Tydligen har den svenska biokrisen gått så långt att Filmstaden behöver extraknäcka som värd för heldagspanelsamtal om IT-attacker, informationssäkerhet och krigsplacering.

Filmen, vars titel anspelar på den grekiske krigsguden, känns genast passande. Krig ute, inne och i sinne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 oktober, 2025

Sanningen finns i orgasmen

Från vänster till höger: Theodor Adorno, Paul Feyerabend, Susan Sontag och Michel Foucault. Foto: Roessler/KEystone/TT, Wikimedia commons, Jeffrey Blankfort/Camera Press, Jacques Haillot/L’Express.

1900-talsfilosofins ”fantastiska fyra” framträder i kött, blod och kroppsvätskor i Wolfram Eilenbergers nya bok. Resultatet är ett verk som trollar bort gränsen mellan sex och tanke – men som i sin helhet ger ett något slappt intryck.

En otrogen professor och ett gränsöverskridande tonårsgeni. En megaloman självmordsaspirant som förföljer meningsmotståndare med kniv och en opiatmissbrukande krigsinvalid. Nej, det är inte hjältarna i Marvels Fantastic four, utan fyra av 1900-talets mest inflytelserika filosofer: Theodor Adorno, Susan Sontag, Michel Foucault och Paul Feyerabend. I den tredje delen av Wolfram Eilenbergers filosofiska grupporträtt följer vi dessa bångstyriga giganter från andra världskrigets slut till det symboliska året 1984.

Efter framgångarna med Trollkarlarnas tid och Frihetens lågor är Eilenberger något så ovanligt som en populär, kanske till och med sexig filosofihistoriker. Samtidsandar: Filosofins sista år och början på en ny upplysning 1948–1984 (Daidalos, 2025) bräcker dock föregångarna som den köttsligaste skildringen av filosofi jag har läst. Listan kan göras lång: Adorno möter en älskarinna i efterkrigsårens New York och översätter hennes orgasmer till insikten att sanningen flyr våra begrepp; Sontags sexdebut i det promiskuösa San Francisco väcker hennes motstånd mot dualismen kropp och själ; den vetenskapsteoretiska anarkisten Feyerabend tar med sig frågan om standardmetoden från seminariet till sängkammaren. Bara sexualitetshistorikern Foucaults sexliv – beryktat för vidlyftiga orgier och pedofilanklagelser – lämnas åt läsarens fantasi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 oktober, 2025

En progressiv mask för nygammalt kvinnohat

Förra veckans visning av modehuset Jean-Paul Gaultier är kvinnohatiskt, anser Flammans modeskribent Alice Aveshagen. Foto: Maison Jean Paul Gaultier.

Designern Duran Lantink vill leka med queer identitet för anrika Gaultier – men landar i ett förlöjligande av kvinnor. Hur radikala är han och hans manliga designerpolare?

In på catwalken kommer en ung slank man glidande, med inte många trådar på kroppen. Men där hans pojkbröstvårtor skulle ha suttit, gungar i stället en imponerande fritt hängande kvinnobyst som är omöjlig att slita blicken ifrån. Skandal? Genidrag? Snälla – gäsp.

Den nederländske designern Duran Lantink har hyllats som ett stjärnskott inom det konceptuella modet, det vill säga mode som sätter idéer och konst före kommersiell bärbarhet. Han beskrivs som queer, radikal och politisk, men uttrycket har ofta vacklat på gränsen till parodi. Redan förra säsongen väckte han uppmärksamhet genom sin så kallade ”bröstchock” som varken kändes särskilt nyskapande eller särskilt radikal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 oktober, 2025

Skyller näthat på ”propalestinier” – hälften kom från nazistkonton

Två av kommentarerna i Alice Teodorescus kommentarsfält. Foto: Caisa Rasmussen/TT / X (skärmavbild).

Alice Teodorescu Måwe, EU-politiker för Kristdemokraterna, menade att ”nästan samtliga” hatkommentarer om en minnesceremoni kom från propalestinska konton. Men Flammans granskning visar att omkring hälften av de hatiska kommentarerna kommer från högerextrema konton.

Under torsdagskvällen möttes europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD) av flera hatiska kommentarer på X, efter att ha lagt ut sitt tal från en minnesceremoni för Hamas offer den 7 oktober 2023.

”Jag lägger ut mitt tal från gårdagens minnesceremoni i synagogan. På X rasar judehatarna, i nästan samtliga fall kommer hatet från så kallade pro-palestinier”, skriver hon i ett inlägg på X.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)