Den norska vänsterregering, Stoltenberg II, som tillträdde den 17 oktober 2005 gav många vänsterkrafter i Europa hopp. Den mycket radikala regeringsförklaringen, betydligt närmare vänsterpartiet SV:s önskelista än Arbeiderpartiets, ansågs av många vara ett brott med nyliberalismen. Nu följer många med stort intresse det som händer i Norge.
De två första månaderna kvitterade regeringen ut flera centrala vallöften: arbetsmiljölagen, som skulle öppnat för mer osäkra anställningar och mer flexibla övertidsregler, skrotades. Privatiseringar och bolagiseringar av statliga företag avstannade. Den första budgeten, som dock byggde på den förra regeringen Bondeviks, ökade pengarna till kommunerna. Regeringen satte stopp för nyetablering av friskolor, och fick därmed ta strid med de starka kristna organisationerna, men lyckades. Fram till nyåret var allt väl. Det fanns inte många som ansåg att regeringen svikit.

Bilden var annorlunda när jag besökte Norge i maj. Många av de som varit mycket positiva till regeringsförklaringen var nu istället otåliga och oroliga. Den vanligaste kritiken från vänster var att reformerna avstannat och att regeringen hamnat i en defensiv situation. Ministrar som SV:s Heidi Grande Röjs, och andra runt regeringen å andra sidan menade att det arbete som nu låg framför regeringen skulle ta tid. Själv var hennes uppgift bland annat en genomgripande förvaltningsreform som skall omvandla Norges lapptäcke av regioner till en enhetlig och begriplig indelning. En reform som skulle ta lång tid och med effekter som först kan kännas för medborgare om många år.
Klassekampens redaktör Björgulv Braanen ansåg att den norska regeringen verkade ”stänga in sig med sitt arbete”.
– Jämför den här regeringen med Danmarks Anders Fogh Rasmussen. I Danmark händer det saker hela tiden: de håller en diskussion igång hela, hela tiden om vart de skall.
När SV:s Kristin Halvorsen presenterade nästa halvårsbudget kom de första suckarna av besvikelse över att regeringen inte gav mer till kommunerna. Precis som i Sverige ansåg kommunpolitiker från vänster att pengarna bara räckte till att undvika avskedanden. Halvorsen värjde sig på presskonferensen mot att använda mer oljepengar med att ökade utgifter skulle få räntorna att stiga. Men det var ett problem som hon hamnat i genom att ha bundit sig till ”skattefrys” under hela stortingsperioden.

När nu Anders Horn sammanfattar denna första termin är rubriken för artikeln ”Utan stora vinnarfrågor” (Klassekampen 17/6 2006). Problemen är, enligt Horn flera. Det första är att regeringen behöver prestera reformer som upplevs som viktiga, men inga sådana är i sikte. Den reform som ligger utanför regeringsförklaringen, pensionsreformen, är allt annat än ett steg till vänster. Men den kommer att genomföras under Stoltenberg II och därför att uppfattas som regeringspolitik. Problem två är att konflikter, främst runt utrikespolitiken handlingsförlamat regeringen. Medielogiken talar dessutom för att konflikter blåses upp, medan den regeringspolitik som lyckas får betydligt mindre uppmärksamhet. Det tredje problemet är att regeringen skyggat för näringspolitiken, där svåra konflikter mellan arbete, energi och miljö måste lösas i oljelandet Norge. ”Det är frånvaron av en tydlig reformpolitik som gnager på regeringens betyg i dag”, skriver Horn.

Ett annat skäl till oro är att opinionsläget. I en
av de senaste opinionsundersökningarna på
opinion.no har regeringspartierna tappat ytterligare till de borgerliga partierna. SV är nere på 8 procent, Ap ligger på 28,1 och Fremskrittspartiet är Norges största parti. Det är en trend som måste vändas fram till kommunvalet 2007.
Det är alldeles för tidigt att påstå att regeringen misslyckats. Men det krävs att regeringen går in i en andra andning. Att hitta ”vinnarfrågorna” som Horn efterlyser betyder i klartext att våga föra en egen ekonomisk-politisk kurs, som verkligen skulle vika av från den europeiska tendensen att överlämna samhällets centrala frågor åt marknadens osynliga hand.
Regeringen med Europas mest radikala regeringsförklaring har mycket att bevisa.

/Aron Etzler