När Lissabonprocessen sjösattes år 2000, var tanken att EU på tio år skulle bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Medlen var att fullborda EU:s inre marknad, skapa ett företagsvänligt klimat och att ”förverkliga kunskapssamhället”. Väl medvetna om att Lissabonprocessen aldrig skulle passerat en folkomröstning eller ens en hygglig tv-utfrågning, skall hela processen inte uppfattas som lagstiftning utan ”benchmarking”, det vill säga gemensamt överenskomna kriterier för framgång.
Halvvägs mot år 2010 har processen utvärderats och tanterna och gubbarna i Bryssel är inte nöjda. November 2004 släpps en rapport signerad Wim Kok som vill se en acceleration. Posttjänster måste konkurrensutsättas senast 2006, gas och elekricitet 2007, järnväg senast 2008. Om det fanns en skriftlig motsvarighet till falsett kommer den lite senare i rapporten:
”Varje direktiv som implementeras sent, reducerar konkurrenskraften för hela Unionen; det finns ingen ursäkt för detta och det kan inte längre tolereras.”

Hittills har facken i EU agerat undfallande, men efter kampen kring tjänstedirektivet har något hänt. På European Social Forum i Aten deltog Horst Schmitthenner från ledningen för IG Metall. Han konstaterade att det inte räcker med en defensiv försvarskamp. Facket bör sätta en egen agenda. Schmitthenner radade fem punkter som kunde vara en utgångspunkt:

1.
En ny ekonomisk politik. Stabilitetspakten bör avskaffas och de offentliga budgetarna bör användas till att motverka arbetslöshet och omfördela resurser.

2.
Privatiseringspolitiken måste stoppas. En stark offentlig sektor är en väsentlig förutsättning för att kunna styra utvecklingen.

3.
Ett solitt välfärdssystem. Den ständigt hårdare utnytjandet av lönearbetare måste stoppas, säkerhetsnäten utvecklas och pensioner och andra välfärdsinrättningar stärkas.

4.
Beslutssystemet i EU måste demokratiseras.

5.
Sociala mål, och inte målet att konkurrera ut USA:s ekonomi, måste bli det centrala för utvecklingen av ett annat Europa.

Varsågod, ”benchmarking” värdig en funktionsduglig fackföreningsrörelse. Vad säger LO?