”Väljarnas självplaceringar längs vår elvagradiga vänster-högerskala är alltjämt den enskilt starkaste förklaringsfaktorn till partival i Sverige.”
Slutsatsen av Sören Holmberg och Henrik Oscarsson, i SCB:s väljarundersökning 2002, cementeras genom en myriad av tabeller. De konstaterar att även miljöpartiets väljare placerar sig till vänster, till och med längre till vänster än s-väljare när det gäller privatiseringar, bidragsminskningar och sänkta skatter.
Ändå är det detta parti som laborerar med möjligheten att införa pigavdrag och på allvar säger sig vilja ställa sig utanför höger-vänsterskalan. Hur går ekvationen ihop?

En förklaring finns i partiets historia som ”varken höger eller vänster-parti”. De som är mest ”radikala” – alltså mest decentralistiska och för alternativa driftsformer − är de som hårdast håller på den linjen. Grön ungdoms språkrör markerade att miljöpartiet har ”snöat in för mycket på samarbetet med socialdemokraterna och därmed förlorat mycket av sin radikala och systemkritiska profil”.
Mot dem står partiledningen, som efter 25 år förstått att miljöpartiets väljare inte kan tänka sig att stödja en moderatledd regering. Partiledningen förlorade striden om regeringsfrågan på kongressen, men kongressen kördes i sedvanlig ordning över av språkrören i tv-intervjuerna. Hur gräsligt det än är demokratiskt sett, är det betydligt bättre för partiets överlevnad. En mp-bloggare kommenterar lakoniskt: ”det är ju inte väljarna vi ska göra osäkra, utan S.”
En annan förklaring till vänster-höger-dribblandet är att miljöpartiet är ett parti som har en mycket smal social bas. De saknar nästan helt invandrarväljare, ligger mycket lågt i glesbygd och bland industriarbetare. Miljöpartiet och vänsterpartiet har det gemensamt att de två partierna ihop kalasar på socialdemokratins andel av de yngre väljarna. Men medan vänsterpartiets studenter är talrika på vårdutbildningar (tolv procent), är miljöpartiet starka bland humanister och naturvetare (20 respektive 14 procent). Och medan vänsterpartiet är starkt bland offentliganställa i vård och omsorg, är miljöpartiet starkt bland privatanställda i vård och omsorg, framför allt tjänstemän. Ytterligare en skillnad är att vänsterpartiets väljare, liksom s-väljare, ofta ser ett yrkesgruppsintresse i samband med sitt väljarbeteende. Miljöpartiets väljare uttrycker konsekvent att deras röst inte har samband med deras yrkesgrupp. Det hänger ihop med att partiets ständigt viktigaste fråga är miljön. Mp är kort sagt det postmoderna parti, som valforskare länge talat om, ett parti grundat på ”värderingar”, inte egenintresse.

Baksidan är alltför tydlig. Dels har mp bara lyckats väl när miljökatastrofer uppmärksammas, (ett undantag var EU-valet 1995, då många ville markera sitt missnöje med EU-inträdet utan att rösta på vänsterpartiet) som i valet 1988. Dels har miljöpartiet det lägsta medlemstalet och den minst trofasta väljargruppen av alla riksdagspartier. De ombytliga väljarna finns framför allt bland högutbildade i storstäder, det vill säga miljöpartiets kärngrupp. Holmberg och Oscarsson skriver:
”Väljarrörligheten slog ett nytt rekord 2002. /…/ Det nya i valen 1998 och 2002 är att andelen partibyten inom s-blocket ökat markant från tidigare nivåer kring maximalt 4 procent upptill 8–9 procent i de två senaste valen. /…/ Hela 41 procent av miljöpartiets väljare i valet 2002 hade inte mp som förstapreferens.”
Just 2002 var miljöpartiet på väg ut. Flera opinionsundersökningar förutspådde att partiet skulle hamna under fyraprocentsspärren. 36 procent av mp-väljarna angav då som ett ”mycket viktigt skäl” för partivalet att mp riskerade att hamna under spärren. Det parti som förlorade mest röster på detta var vänsterpartiet
Miljöpartiets fäste bland privatanställda skol- och vårdtjänstemän är en förklaring till vurmandet för friskolor och privat vård. Deras opålitliga väljarkår och frånvaro av folkrörelsearbete är en förklaring till varför ministerposter är en så central strategi. Men ingetdera är en förklaring till att de skulle kunna regera med moderaterna.
Det är kort sagt logiskt att mp hamnar med väns­terblocket. Att de är hopplösa att ha att göra med är en annan sak.