Ett och ett halvt år efter den tsunamikatastrof som högern cyniskt mjölkat, fortgår ett ovärdigt mediespektakel. De senaste dagarnas hallå har gällt statssekreterare Lars Danielssons exakta förehavanden, och rykten om desamma. Frågan saknar relevans för hur svensk katastrofberedskap ska organiseras i framtiden, eller för all del för de politiska vägval som svenska folket ställs inför i allmänna val. Ändå har vi översköljts av ett medialt lämmeltåg.

Danielssonaffären säger oss något om vad det är för typ av frågor och människor som intresserar de rapporterande. Såväl politiska journalister som andra i maktpositioner – människor med liknande bakgrund, intressen och livssammanhang – har suttit och fantasifullt dryftat vad Danielsson gjorde på annandag jul; i brist på annat att kleta på Göran Persson.
Politik reduceras till en lek där olika laguppställningar kommenteras. I symbiosen mellan den politiska och journalistiska eliten beskärs – ironiskt nog under fältrop om ”granskning av makten” – utrymmet för en politisk debatt som tar vanligt folks problem på allvar. En personfixerad rapportering gynnar i sig högerns sätt att begripa och kommunicera politik.

Själva skandaleriet har visserligen redan tappat en del av sin udd och borgarna glider nedåt i opinionen. Men icke-diskussion, om effekterna av olika politiska handlingslinjer, reser ändå hinder för vänstern. För att högern ska få igenom sin agenda räcker det som bekant med att folk håller käft, medan det krävs samhällelig debatt och folkligt engagemang för en progressiv samhällsomvandling.
Men allt elände kan inte skyllas på borgerligheten. Arbetarrörelsen har bäddat för situationen – inte genom Lars Danielssons minneslucka, utan genom svårartad passivitet.
För någon månad sedan åkte brittiska Labour på kraftiga bakslag i lokalval i Londonområdet. Det skedde efter en intensiv kavalkad av dagliga skandaler i medierna, som högerpartiet Tories utnyttjade på ett imageplan – ”det behövs förnyelse”. Nu skiljer sig Sverige och Storbritannien åt i många avseenden. Men det finns lärorika likheter. I båda länderna är ägandet av främst tidningar starkt koncentrerat, avvikande pressröster få. Det öppnar för enkelspårig drevjournalistik. I båda länderna ser vi också en borgerlighet som inte kan vinna på egen politik, utan istället ägnar sig åt avancerad ompaketering. Och vi ser en socialdemokrati som övergett samhällsförändrande ambitioner. Den processen har i Storbritannien gått mycket längre. Precis som det öde som drabbat dansk socialdemokrati, är krigsacceptans och kapade band till fackföreningsrörelsen avgörande.
De här sakerna hänger ihop. Utan ett politiskt projekt som engagerar, visar en riktning, känns värt att ta ställning för, kan ytliga händelser få stort genomslag hos väljarna, som inte fått något att bygga lojalitet med. Och utan omdanande strävanden är det svårt att bygga såväl kritik mot mediedagordningen som alternativ till den.

Vi behöver alltså offensiva vänsterkrav som klargör skillnaderna i de politiska vägvalen, vi behöver en kritisk medvetenhet inom arbetarrörelsen om hur den mediala logiken fungerar, och vi behöver organiserat fotarbete – direktkontakt med människor runt omkring. Statssekreteraren kommer nämligen att klara sig utmärkt, hur han än väljer att avsluta sin ”time-out”. Det är alla vi andra, som önskar diskutera nödvändigheten av fler anställda i den offentliga sektorn, de reaktionära angreppen mot årtionden av feministiska framsteg, eller bara det faktum att högeralliansen vill sänka löner och arbetsvillkor för en stor del av befolkningen, som envist bör hävda vår rätt att INTE få veta vad Lars Danielsson gjorde annandag jul 2004.