Tvi vad äckligt! Eskimåbarnen i nordligaste Kanada hade aldrig smakat sött och spottade ut sockret som språkforskaren Viljalmur Stefansson gett dem. Läckert sälfett däremot snaskade de gärna på. Smaken är kulturellt betingad. Innan sockret kom till Europa använde de rika delikata bitar av olika sorters fett som konfekt på sina kalas.
Stefansson var polarforskare också. Han retade upp åtskilliga berömda män genom att hävda, att forskare som omkom på polarisarna var okunniga akademiker som dog av dumhet. För att bevisa den saken vandrade han på våren 1914 iväg norrut över isen tillsammans med två kompisar. De hade skinnkläder av den sort eskimåerna använde, var sitt gevär med ammunition, jaktkniv och snöspade samt färdkost för några dagar.
Snart nog publicerades dödsrunor i tidningarna över de tre dårarna. I augusti 1915 återvände de till civilisationen. Besättningen på ett fartyg i Norra ishavet såg dem först och började genast laga mat, övertygade om att männen var nära döden av svält. Men de var välnärda och friska och endast hungriga på nyheter. De fick veta att ett stort krig pågått ett helt år, det som långt efteråt började kallas första världskriget.
Stefansson skrev senare en läsvärd och spännande skildring om de sexton månaderna på isvidderna: The friendly arctic, Det vänliga arktis, en bok på drygt 800 sidor. Männen åt i huvudsak rått sälkött och fett. Författaren förklarar att bara man har tålamod kan man alltid skjuta en säl. Det gäller att ytterst långsamt hasa sig inom skotthåll.
Beter man sig som en säl kan man ordna middagen inom någon eller några timmar! Men det kan bli ganska kallt, medger han.
Logi får man genom att gräva ett djupt hål i den hårdpackade snön och bygga en igloo där av snöblock. Ingången byggs som en luftsluss så att inte den kroppsuppvärmda luften därinne försvinner. Släpa på ett tält är rätt idiotiskt.
Den största faran är isbjörnar. De är fullkomligt orädda, ingenting hotar dem. Kommer de och hälsar på ska man bara vänta för de är mycket snabba och man kan ändå inte springa ifrån dem. Försöker man skjuta på avstånd måste man vara säker på att skottet är dödande annars blir man sannolikt själv dödad, förklarar författaren. De vita bestarna är nyfikna. Säkrast är att stå kvar tills man kan sticka bösspipan i käften på björnen, trycka av och vara säker på att blåsa ur hjärnan!
