Kalle Finkel har vissa paralleller med Charlie Chaplins Diktatorn från 1940. Med risk för att avslöja för mycket av slutet på båda, måste jag kommentera dessa paralleller. Och precis som Diktatorn är sevärd även om du råkar fått slutet avslöjat för dig, är Kalle Finkel väl värd bekantskapen även för den som anar hur det kommer att gå.
Kalle Finkel är en a-lagare som får sin kropp utbytt mot den viktige Partiordförandens. Denne har nämligen blivit hjärndöd men måste ändå vinna valet åt sitt parti. Därför monteras Kalle Finkels hjärna in i Partiordförandens kropp. Wernström själv kallar berättelsen för en galen skröna, vilket måste betraktas som något nedvärderande i sammanhanget. En spännande berättelse eller politisk satir blir inte en skröna bara för att författaren leker med ett medicinskt framtidsscenario. Varken PC Jersilds En levande själ eller Mary Shelleys Frankenstein förtjänar epitetet galen eller benämningen skröna. Fast Wernström kanske bara ville uttrycka sig skonsamt mot socialdemokraterna. Det är givetvis dem som Partiordföranden tillhör, de röda. De har tappat sina principer men Kalle Finkel har sina kvar.
Det är ofta roligt och oerhört dråpligt. I romanens inledning vaknar Kalle Finkel upp i ett sjukrum, omedveten om att hans kropp bytts ut. Bredvid honom sitter en kvinna som påstår sig vara hans älskarinna och som behöver pengar. Nästa gång han vaknar upp sitter en annan kvinna bredvid honom, som påstår sig vara hans fru och som också behöver pengar. Jag skrattar ofta. Det är ingen hejd på hur korrumperat, gubbigt och elitistiskt det är i maktens korridorer, om man får tro Wernström. Och det väljer jag att delvis göra. Karikatyren över Gudrun Schyman (Kunigunda Schön) dock, är visserligen delvis träffande men aningen för elak för att vara riktigt rolig.
Vad gäller parallellen med Diktatorn, eller snarare hans dubbelgångare, den judiske barberaren, så handlar det främst som vad som händer när den lille, jordnäre mannen plötsligt får ikläda sig den mäktiges roll, utan att få tid nog att långsamt träda in i och därmed bekväma sig i eller korrumperas av. Skulle du göra som barberaren och som Kalle Finkel, eller skulle du försöka hålla dig kvar på din nya position och ge upp dina ideal? Och vad skulle hända sedan? I Diktatorn måste vi fundera ut själva hur det går. I Kalle Finkel får vi veta. Det känns inte som en fullständigt galen skröna.
