När Galleri 3 på Kulturhuset i Stockholm tussar ihop de socialrealistiska fotograferna Walker Evans och Sune Jonsson, är det med uppenbart – och uttalat – syfte att Evans storhet ska gnida av sig på den bortglömde Jonsson. I programbladet skriver curatorn Hasse Persson att det ”är vår förhoppning att utställningen /…/ skall skapa ett förnyat intresse för Sune Jonssons livsverk. Att utställningen skall bli ett första steg till att fotografen skall få sin rättmätiga plats i fotohistorien vid sidan av den redan ikonförklarade Walker Evans.”
Problemet är bara att en sådan jämförelse inte nödvändigtvis är till Sune Jonssons fördel. Visst är det intressant att se hur likartade de båda fotografernas angreppssätt är, men det är svårt för vem som helst att mäta sig med en fotograf av Walker Evans kvalitet. Släktskapet i konstnärskap blir uppenbart genom utställningen, men Jonsson framstår som lärjunge snarare än som fotograf med egna värden.

I ärlighetens namn är detta ett rätt litet problem, med en i övrigt alldeles utmärkt utställning. Det man får se är två fantastiska socialrealister, men en osviklig känsla för såväl stil, ljus och komposition, som för de motiv som avbildas.
Walker Evans reste runt i den amerikanska södern och skildrade 1930-talets depression. Sune Jonsson skildrade livet på den norrländska landsbygden under främst 1960- och 70-talen.

Som socialrealist är nog Jonsson den bättre av de båda. Han valde sina motiv med omsorg och en tydlig idé om vad som skulle skildras, men verkar ha varit noga med att fotografierna skulle vara ”sanna” i förhållande till verkligheten. Sådana hänsyn tog Evans lättare på. Visst är det riktiga människor även på hans bilder, men fotografen själv har en oerhörd genomslagskraft i sina verk. Det ser man inte minst på ansiktsuttrycken i hans porträtt. Det finns något väldigt speciellt i hans sätt att fånga människors blickar. Ögonen lyser rakt ut från fotografierna. Blickarna är fyllda av en oändlig sorg, men också av en oändlig värdighet. Det här är människor som förlorat hoppet om ett bättre liv, men inte sin mänsklighet.

Walker Evans fotografier är därför också tydligt politiska. De människor vi får möta i hans bilder har varit offer för oerhörda vedermödor, men de är alltid något mer än offer. De är människor som en gång hade drömmar om något bättre, drömmar som nu är brustna av svält och arbetslöshet, men de är alltjämt människor, och som sådana har de kapacitet att förändra världen.
Sune Jonssons bilder predikar inte, på det sätt som Evans gör. I hans fotografiska värld har motiven en tydligare personlighet. De är inte lika tydligt del i ett kollektiv, deras öden är enskilda, men miljön är gemensam.
Galleri 3 har lyckats sätta ihop en samling oerhört vackra och viktiga bilder från två av fotohistoriens bästa realister. Det finns all anledning att göra ett besök på utställningen för den som har vägarna förbi Kulturhuset.