Människor likadana som vi uppstod någonstans i Afrika för ungefär 200.000 år sedan, det är alla betydande forskare nu överens om. Men släktingar på två ben levde redan för flera miljoner år sedan.
Små skaror av afrikaner spred sig så småningom över världen. Från dem härstammar alla övriga folkslag. De första människor som vandrade norrut lämnade Afrika via nuvarande Egypten för cirka 120.000 år sedan. De höll till längs Medelhavets östkust men dog ut efter 30.000 år.
En annan grupp kom via Etiopien över till arabiska halvön för 80.000 år sedan och följde kusterna österut. Deras arvtagare nådde 5.000 år senare från Indien fram till Sydostasien och Kina. Efter ytterligare 5.000 år tog sig andra över till Australien via de indonesiska öarna.
Till Europa började människor komma för 50.000 år sedan. De kom i skaror österifrån under 20.000 år. Andra vandrade över landtungan från Asien till Alaska för 25.000 år sedan och deras efterkommande nådde Sydamerika 10.000 år senare.
Människosläktet har på sin långa vandring lämnat spår efter sig, bland annat boplatser och skelett. Arkeologer, paleontologer, evolutionsforskare och andra kan läsa dessa spår och någorlunda tidsbestämma dem. Genforskning bekräftar våra gemensamma rötter.
Människans utvecklingshistoria är ämnet i Lasse Bergs fascinerande bok Gryning över Kalahari. Den har kostat många års arbete. Resultatet är lysande. Det är mycket länge sedan jag läst något så tankeväckande.
Materialet bygger bland annat på långa intervjuer med många av världens ledande forskare. Förutsättningen har förstås varit att författaren skaffat sig så omfattande kunskaper att dessa mycket upptagna personer ansett det vara värt att prata med honom.
Den klassiska föreställningen om en rak utvecklingslinje från apa till människa håller inte. Vårt stamträd är en buske med mängder av spretande kvistar. Största delen har dött ut.
Författaren menar att väskan sannolikt är den viktigaste uppfinning som någonsin gjorts. Tidigare kunde människan bara ta med sig det hon kunde ha i händerna. I väskan kunde man samla mera ätbart än vad som behövdes för eget bruk under dagen. Livet blev lättare.
På samlarstadiet levde vi antagligen i grupper om kanske trettio, tillräckligt många för att stora rovdjur skulle tveka att angripa. Det finns fortfarande enstaka sådana grupper av bushfolk i Kalahari och Lasse Berg har vandrat med en i ökenhettan. De samlade föda ett par tre timmar om dagen och pratade och skrattade från gryning till natt. Lättjan är människans naturliga tillstånd, hävdar författaren. Själv jobbar han som en bäver. Samarbete är förklaringen till människans enastående utveckling, det är han djupt övertygad om. Förutsättningen är talförmågan, språket. Redan för 200.000 år sedan hade människan samma hjärna som vi och förmågan att tänka. Hjärnans kapacitet hade ökat snabbt på grund av proteinrik föda från märgen i ben som stora rovdjur inte förmått krossa. Men det kunde människan med sina stenverktyg. Kusternas skaldjur var och är också rika på proteiner.
Människans stora hjärna ledde till talförmåga och språk. Fenomenal samordning i svalget och munnen medför att vi kan andas och tala samtidigt. En nackdel med stor hjärna är att det tar lång tid för ungarna att utvecklas såpass att de kan klara sig själva. Det i sin tur har utvecklat samarbetet mellan könen. Lasse Berg är övertygad om att människorna levt i jämlikhet och fred under den ojämförligt längsta delen av sin existens. Jordbrukssamhället för 10 –12 000 år sedan medförde en stark folkökning och skapade ett överskott som födde makt och arméer.
Religionen blev ett av maktmedlen. I brist på egna lämpliga gudar importerade man. Oden och Tor uppfanns i jordbrukslandet Mesopotamien.
I 150.000 år har bushfolk levt i södra Afrikas Kalahariöken. De är våra äldsta kända föregångare. Deras legender förklarar sammanhangen: När vi dör sopar vinden undan våra fotspår. Det är vindens mening. Sedan är vi borta.
Ty vi är vinden.
