Den ekonomiska krisen i Argentina, som exploderade 2001, var en följd av en nyliberal modell som privatiserat och avreglerat det mesta. Medelklassen ruinerades när dess besparingar exproprierades av regeringen la Rua. Arbetslösheten sköt i höjden och fabriker stängdes. Idag är många av landets fabriker ekonomiskt sanerade och går på högvarv. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har besökt tre arbetarstyrda företag i Buenos Aires.
Den 3 juni 2002 inledde de 20 arbetarna på kexföretaget Grissanopolis en strejk efter att innestående löner inte hade betalats ut. Det blev förspelet till en av hundratals aktioner, där arbetarna i Argentina tog över sin arbetsplats för att försvara jobben.
I tre år hade ägaren lagt undan pensions- och socialförsäkringspengarna och betalat en förolämpning till lön till arbetarna. Arbetarna ockuperade fabriken och begärde hos domstolen att få ta över företaget vilket myndigheterna gick med på. Idag, drygt tre och ett halvt år senare, har nyanställningar gjorts och orderingången är större än någonsin.
I augusti 2002 guidade Ivana Augero, 45, mig runt på Grissanopolis. I 25 år hade hon arbetat på kexfabriken och var språkrör för sina arbetskamrater. Dagen till ära hade de kört ut den första leveransen.
Nu, i november 2005, gör vi samma runda i den lilla fabriken som producerat biskvier i 45 år. Det luktar provocerande i näsborrarna och på ”linan” råder det full aktivitet.
Hur är det möjligt att upprätthålla produktionen i ett land med en så djup ekonomisk kris som den argentinska? undrade jag 2002. Vi inser svårigheterna, men vi måste ändå försöka svarade Augero. Något annat alternativ har vi inte, om vi inte vill gå under.
– Som du ser har vi övervunnit krisen, säger hon idag. Nu producerar vi till och med för andra företag.
Hennes ord bekräftas av Grissanopolis’ vd, Maria Pino, en parant kvinna som arbetat på företaget under nästan hela dess existens. Även hon gick ut i strejk den där dagen i juni 2002 trots att hon var företagets högste tjänsteman. Men hon blev en av de strategiska spindlarna i organiseringen av arbetarnas övertagande av Grissanopolis. Även om Pino är vd och har arbetat 33 år på fabriken tjänar hon inte mer än vem som helst av arbetarna som står i produktionen.
– År 2002 började vi med att köpa in fem påsar vetemjöl, som efter en tid utökades till tio, 15, 25, 50 och nu köper vi dagligen in 200 påsar. Beställningarna är nu så många att en ny arbetslinje ska byggas i fabriken. Vi erbjuder våra tjänster till andra bagerier som tillverkar liknande produkter som Grissanopolis. Det ger oss lite andrum och förstärker ytterligare vår situation.
När kooperativet startade hade Grissanopolis 16 medlemmar och antalet har inte utökats. Däremot har man anställt ytterligare sex personer som kan ansluta sig till kooperativet när de så önskar. Rent ekonomiskt är framtidsperspektivet dock fortfarande ovisst. Den juridiska instansen i Buenos Aires gav arbetarna två år för att konsolidera företaget, men det var för lite tid, menar Maria Pino.
– I november 2004 kom lag 1599 om expropriering, som gav oss äganderätten till företaget. Men vi måste under 20 års tid betala för att ta över företaget. De tre första åren är ränte- och amorteringsfria men vi vet heller inte hur mycket vi måste betala för företaget. Banken kom och gjorde en värdering för 15 dagar sedan och snart får vi beskedet hur stor summan är.
Precis som på andra kooperativ väljs en styrelse av arbetarna som samlas varje månad. Men nästan dagligen behandlas frågor som rör företagets nuvarande situation och framtid, uppger Pino.
Som till exempel lönen, som i dag är 400 pesos per vecka, eller cirka 150 dollar. Varje arbetare är också försäkrad mot arbetsskador, invaliditet eller dödsfall. Varje anställd har 15 dagars semester och betalar också till sin pension.
– Situationen innan och nu har förändrats markant. Tidigare var det en förman som beordrade. Idag är det arbetaren som är ytterst ansvarig inför sig och sina arbetskamrater. Förmannen är avskaffad och ersatt av arbetaren och någon direktör är det inte tal om.
”Vi hade alla odds emot oss”
Om det inte hade varit för initiativet från de 125 arbetarna, hade varvet i centrala Buenos Aires lagt ner i början av 2001. Men efter 20 månaders stängning bestämde arbetarna att slå pessimismen ur hågen och återigen dra i gång produktionen.
Men det var inte lätt, säger Alberto José Lonzalles, sekreterare i varvskooperativet Astillero Naval Unidos, Förenade varvskooperativet, när vi står ute på stapelbädden och blickar ut över varvsområdet i stadsdelen Avellaneda. Här lyser många fabriker spöklikt tomma med trasiga fönster som vittnar om hur tillvaron slogs sönder för miljoner arbetare.
– Förmannen kom en dag och sa: ”Killar, jag har en dålig nyhet, varvet kommer att stängas. De jobb som är igång överlämnar vi som de är. Ni kommer få era avgångsnederlag”. Under 20 månader gick vi utan jobb inom en verksamhet som praktiskt taget hade slagits ut i Argentina på grund av krisen.
Licenssvetsare sågs klippa gräsmattor på överklassens Countryklubbar eller plocka kontorspapper på gatorna. Det argentinska samhället skakades av den ekonomiska krisen som var den värsta sedan 1930-talet. Arbetslöshetsunderstödet var minimalt – 300 pesos för fullbetalda yrkesarbetare – vilket, efter valutaraset, kom att utgöra 75 dollar per månad. Barnen drabbades hårdast av krisen. Undernäringen, i landet med fler kor än befolkning, blev akut.
– Några kamrater hade hört arbetsrättsadvokaten Luis Caro berätta om hur ett stängt företag kan tas över av arbetarna. Vi tog kontakt med honom och han gjorde en översyn av varvet och utsikterna att starta produktionen igen.
Advokaten Luis Caro ansåg att det var möjligt att köra i gång varvet igen. En efter en kontaktades de forna anställda.
– Du är galen! sa vi till honom för vi hade alla odds emot oss. Vi har inte en enda peso i besparingar eller startkapital eller ens till att betala el och vatten. Hur är det möjligt att starta en enorm verksamhet som varvsproduktion utgör? sa jag till advokaten.
Silvio Zacharias, som ställde frågan, dyker upp efter lunchrasten. Han blev senare kooperativets ordförande, vald av de femtiotal arbetare som blev medlemmar i kooperativet.
Vi står i den stora svetshallen och en efter en dyker arbetarna upp. Många av dem har arbetat 30-40 år och grät den dagen då de tvingades lämna svetshallen eller den mekaniska verkstaden bakom sig. Nu lyser de av dubbel tillfredsställelse; för att de fått tillbaka jobbet och för att de själva nu styr sin arbetsplats.
– Arbetare från andra arbetarstyrda företag kom varje dag och inte bara gav oss moraliskt stöd utan stora kvantiteter med livsmedel för att våra familjer inte skulle svälta ihjäl. Arbetare från slakterier och kycklinguppfödningar gav oss kött och kycklingar. Idag, när varvet går för högtryck, gör vi på samma sätt, ger tillbaka den vackra arbetarsolidaritet vi själva en gång fick av våra bröder, säger han, inte utan viss rörelse i rösten.
– Vi tjänar nu 300-400 per vecka för 40 timmar. Nu går det så pass bra att vi även arbetar på lördagar. Alla tjänar lika mycket. En styrelse väljs som består av sju ordinarie ledamöter och tre suppleanter. Medlemsavgiften i kooperativet är 15 pesos. Våra familjer känner också av förändringarna eftersom vi inte behöver oroa oss för att svälta ihjäl.
Mest problem med svartsjuka män
En gevärspipa riktades mot pannan på den sovande 55-åriga Matilde Adorno följt av orden ”Rör dig inte!”
– Nu skrattar jag åt det hela men då höll jag på att kissa på mig, säger hon och ler.
Matilde Adorno minns antiterroristpolisen med svart mask och AK-gevär som dök upp klockan halv fyra på morgonen i november 2002. Matilde och de andra vakterna på Brukman låg och sov, ovetande om att myndigheterna denna natt skulle slå till och ta tillbaka företaget från arbetarna. På bordet vid ingången till fabriken står San Cayetano, alla arbetares skyddshelgon. Tre gånger kastade antiterroristpoliserna ut de 62 arbetarna men varje gång kom de tillbaka. Ögonen fylls på några sekunder av tårar när Matilde Adorno minns den starka solidariteten från studenterna, arbetarna från andra ockuperade och icke ockuperade fabriker. Även den samlade piqueterosrörelsen, organisationer av arbetslösa, bostadslösa och andra sociala krafter och rörelser, var på plats för att undvika att fabriken överlämnades till ägarna – en familj som betalat arbetarna två pesos per vecka, motsvarande två dollar, sedan 1998.
Det hela började den 18 december 2001, en dag före den stora revolten i Argentina. Arbetarna på Brukman hade satt ner foten med orden: ”Här sätter vi stopp, vi låter oss inte längre vara en handelsvara för ett antal hänsynslösa ägare. Nu tar vi saken i egna händer för våra familjers framtid”. Idag surrar symaskinerna av aktivitet när jag slussas in på tredje våningen.
Av de i dag 70 anställda är 56 kvinnor. Många av dessa hade mer problem med sina svartsjuka äkta män under den åtta månader långa ockupationen än med myndigheterna, säger en skrattande Matilde Adorno.
– Vi stod rådlösa för det uppstod många problem mellan par som varit gifta i decennier. I botten handlade det om machobeteende, men vi löste det så att vi föreslog de äkta makarna att också gå vakt och ersätta frugan. Det gick jättebra och svartsjuka män deltog i försvaret av vår arbetsplats.
Adolfo Cernandes, en proper herre i 65-årsåldern kommer in och ska hämta sin kostym som är specialsydd för hans lite speciella kroppsmått. Och det är just den nischen man har på Brukman. Deras 85-årige designer är känd i Argentina, för specialkläder för personer med speciella mått. Men i dag har kooperativet även produktion för tredje hand, det vill säga andra företag lägger ut jobb på Brukman.
– Idag tjänar vi 300 pesos, cirka hundra dollar i veckan. Och alla har samma lön. Vi lär oss att driva och leda företaget och vi fattar själva besluten om företagets och de anställdas framtid. Studenterna lär oss data och har varit till jättestor hjälp, säger Adorno och tårarna kommer återigen när hon nämner solidariteten, inte bara med data.
– Studenterna från de tekniska fakulteterna hjälpte oss när maskinerna stannade, helt fantastiskt.
Vad har denna långa strid betytt för er som människor?
– Att bry sig om sina kamrater. Ingen frågade de arbetslösa kamraterna i piqueterosrörelsen varför de befann sig där.
– Eller när studenterna sa till oss ”Ni måste starta en strejkfond och sätta ihop insamlingsbössor som ni sätter fram till bilförarna som stannar vid rödljuset utanför fabriken”. Och vi frågade oss om vi kunde göra det. Men det gjorde vi och resultatet blev fantastiskt. Och jag tänkte, att nästa gång jag ser någon som befinner sig i samma situation som vi gjorde, så ska jag stoppa en slant i hans bössa. Det är den vackraste erfarenheten jag gjort i mitt liv, känna folks solidaritet.
