Förra veckan anordnade ABF Stockholm ett seminarium under rubriken ”Lika inför lagen?”. Ken Lewis, ordförande för Advokater utan gränser, och Gustav Fridolin, riksdagsledamot för miljöpartiet, medverkade och Jan Hammarlund var moderator. En av utgångspunkterna var den senaste tidens åtskilliga studier som visat på det svenska rättsväsendets diskriminering av personer med utländsk bakgrund. Exempelvis kunde regeringsrapporten Är rättvisan rättvis? i mars visa på att domstolarna har mindre förståelse för minoriteter än för infödda svenskar och att människor som är födda utomlands döms hårdare än infödda svenskar för likartade brott.
– Nu har det blivit erkänt att detta är ett problem och det är ett framsteg. Bara för ett år sedan var det annorlunda. Då mötte jag vår justitieminister i en debatt och han hävdade att det inte fanns något problem med diskriminering inom rättsväsendet, säger Ken Lewis.

Strukturell rasism
Han berättar att Advokater utan gränser traditionellt fokuserat på att arbeta för rättvisa i andra länder än Sverige, men att de nu insett behovet av att jobba även på hemmaplan.
– Många av mina klienter känner att de inte har en chans. Och jag har inte mycket att komma med för att trösta dem, för enligt min erfarenhet har de ofta inte en chans i Sveriges rättsystem.
Både Ken Lewis och Gustav Fridolin pekar på en rad orsaker till underläget för personer med utländsk bakgrund, sammanfattade i begreppet strukturell rasism. Det handlar om alltifrån problem med dåliga tolkar, via det faktum att de flesta nämndemännen representerar etablissemanget snarare än folket, till mer eller mindre grova fördomar hos de som sitter på beslutsmakten i rättsväsendet. Fridolin påpekar också lagstiftarnas ansvar.
– Lagen ska ju vara blind för etnicitet och dylikt, men så är inte fallet. Ta till exempel Schengenlagarna som föreskriver starkare kontroll av vissa grupper, och nu på sistone antiterrorlagarna som uppmanar polisen att ta sikte på personer med speciell bakgrund.
Samtidigt framgår vid seminariet att principen om likhet inför lagen inte heller är helt oproblematisk. Det finns framför allt en lag som tydligt bryter mot principen genom att ta fasta på medborgares grupptillhörighet – lagen om hets mot folkgrupp. Denna typ av lagstiftning är till för att rättsstaten ska kunna uppfylla sin roll som beskyddare av medborgarna.
Lewis och Fridolins vittnesmål frilägger ett mönster där principen om likhet inför lagen ofta åberopas i fall där hetslagstiftningen egentligen borde gälla, medan beslutsfattare lägger fokus på grupptillhörighet (läs muslimer, araber, etcetera) i fall där principen om likhet inför lagen borde gälla.
– I nazistsammanhang gömmer sig polisen väldigt ofta bakom yttrande- och demonstrationsfriheten, säger Lewis.
– När högerextrema grupper till exempel samlas på fester skulle polisen i många fall kunna gripa varenda festdeltagare för hets mot folkgrupp. Men det händer sällan.

Skevhet i uppfattningen
Han framhåller också att det är vanligare att polisen tillämpar principer om ordning och reda mot antirasistiska grupper än mot högerextrema. Och denna polisens asymmetriska slapphänthet oroar honom.
– Häromdagen blev jag uppringd av en man som berättade att hans son tagit emot ett nazistiskt flygblad som han rev sönder så fort han fick se vad det var. Då attackerades han av nazisterna som delat ut flygbladet, försökte komma undan och sprang rakt in till polisstationen. Då skickade polisen ut honom och därute fortsätter han jagas av nazisterna!
– Det är sådant som verkligen oroar mig. Polisen måste agera i dessa vardagssituationer.
Gustav Fridolin pekar på liknande vis på en skevhet i såväl ordningsmaktens som politikernas uppfattning om vad som utgör ett hot.
– Det begås ett hatbrott varje dag i Stockholmsområdet. Synagogorna lägger ner 25 procent av sin budget på säkerhet och moskéer utsätts för upprepade attentat. Men ändå ses muslimer som ett större problem än högerextremister.
Hetslagstiftningen har varit ett hett ämne den senaste tiden, i och med turerna kring pingstpastorn Åke Greens homofobiska predikan. Högsta domstolen frikände Green från hets mot folkgrupp, vilket såväl upprört som behagat.
Gustav Fridolin tycker sig se homofobiska tendenser bland dem som på basis av yttrandefrihetsprinciper välkomnat frikännandet.
– Diskussionen har inte handlat så mycket om det rättsliga förfarandet utan har ofta riktats in mot själva hetslagstiftningen. Alla dessa ledarskribenter åberopar yttrandefriheten i fallet med Green – men sedan säger ändå de flesta att de vill ha kvar lagen om hets mot folkgrupp. Det kan ju bara tolkas som att de inte tycker att lagen ska gälla sexuell orientering, vilket tyder på att deras resonemang grundas på homofobi.

Mer än Bibeltolkning
Åke Green frikändes i själva verket på basis av religionsfrihet, utifrån Högsta domstolens bedömning av hur Europadomstolen skulle ha dömt i samma fall. Ken Lewis välkomnar detta lystrande till Europakonventionen, då han håller den för bättre än den svenska grundlagen. Men i övrigt är han kritisk till domen, bland annat då han menar att Greens uttalanden om homosexuella sträcker sig längre än till att kunna klassas som en Bibeltolkning.
Men framför allt är han starkt kritisk till en annan dom, som utgav sig för att bygga på Greenfallets prejudikat – den 14 december friade Hovrätten Nedre Norrland fyra nazister som delat ut homofobiska flygblad från hets mot folkgrupp, med hänvisning till friandet av Åke Green.
– Den domstolen har ju hamnat helt åt helvete. De kan ju inte hänvisa till Greendomen – den byggde ju på principen om religionsfrihet och inte yttrandefrihet.
Fallet ska nu upp i Högsta domstolen.
Lewis tycker det är synd att det inte fanns någon målsägande i Greenfallet – till exempel en representant för en intresseorganisation. En målsägande hade nämligen kunnat klaga till Europadomstolen, som då hade kunnat ge prov på hur den själv hade tolkat Europakonventionen.