Mitt första möte med den svenska glesbygden, skedde i ett sunkigt studentrum på Dackegården i Lund. Arbetslös och trött på att överallt träffa glada Lundastudenter, gick jag genom flickvännens bokhylla och hittade Ulf Lundkvists Moln över Nollberga. Jag fängslades omgående av korven Assar och hans hemvist Nollberga. Jag fick såväl motivation att lära mig svenska som nya perspektiv på livet i Sverige. I Nollberga stod tiden till synes stilla. Där fanns Jantelag, skvallrande bondkärringar, lanthandlaren Andersson och hans dotter Flora, Hembygdsgården, Turbo-Hasse och hans moped, samt, inte minst, ondskan personifierad: snattar- och sponkarkungen Razor (uttalas förstås svenskt).
Ulf Lundkvist föddes 1952 i Norrköping, flyttade visserligen därifrån som nioåring, men sägs idag bo i Kolmården. Mycket riktigt så visar hans serievärld tydliga drag av den här trakten. Ta bara Nollbergas dystra och mögliga hamnområden, som till det yttre definitivt påminner om Norrköpings hamn. Av någon anledning, förknippade jag personligen Nollberga länge med Norrland. Det berodde kanske på seriens vemod och seriehjältarnas fåordiga dialoger. Men Nollberga är givetvis större än så – hela Sverige i ett nötskal, med tydliga drag av (östgötskt?!) 1950-tal.
Nollberga styrs av en avslappnad överhet i gestalt av den beskedlige kung Royne. Livet flyter tryggt för Turbo-Hasse och hans grannar. Men bakom den lugna och nostalgiska masonitfasaden, döljer sig det oväntade och onda. Udda bovar som Baron Bosse, Läderkent eller pr-geniet Elof Öman hotar samhället på alla fronter. Nollbergalivet korrumperas av deras påhitt: parabolteve, byggnadsmaterialet botong, skräpmaten Nutsy, ond saft. Dessutom stör diverse utbölingar rutinerna, hela folkslag dyker upp, bosätter sig och råkar i konflikt med majoritetsbefolkningen.
Problemen brukar dock lösa sig. Ibland tack vare superhjälten Bimbo eller rymdvarelsen Rymd-Börje, ibland helt enkelt därför att folk lär sig samsas. Och så finns det ju tomteelixir, som väcker den inre kraften även hos de mest misslyckade figurerna. Till och med hundar, kantareller och troll är ju tänkande varelser, trots allt.
För att göra en lång historia kort: Assar är helt enkelt min favoritserie, mycket tack vare Ulf Lundkvists säregna stil och den oslagbart torra humorn. Serien publiceras visserligen fortlöpande sedan 1990 i DN, men det är en tidning som jag mitt akademiska yrke till trots inte prenumererar på.
Jag kan dock glädjas åt att publiceringen av Assar-serien i albumform återupptogs, efter åtta års uppehåll i höstas. Då kom Razor och Brynar ut på förlaget Nisses böcker. Brottsbekämparen Bimbos sorgliga nedgång belystes, Brynar visade sig vara Nollbergas alldeles egen version av Janne Josefsson, filmstjärnan Pamela Anderson lämnade bygden till slut och hippin Viggo Filtner tog över makten i Nollberga.
Nu får den fängslande historien sin fortsättning i Assar-album nummer nio, Kung Viggo och Herr Kantarell. Sin vana trogen fokuserar Lundkvist på seriens mest udda figurer, för att lägga fingret på de stora filosofiska frågor som präglar vår samtid. Vad är det som sker när en upplyst monark som Viggo slår ihop sina påsar med det samvetslösa pr-geniet Elof Öman? Vem står bakom den rasistiska kampanjen mot de talande kantarellerna? Svaren finns i Kung Viggo och Herr Kantarell.
Särskilt glädjande finner jag att min personliga favorit Baron Bosse är tillbaka. Den onde kapitalistiska uppfinnaren med tysk brytning återvänder från exilen i Marbella – dit han för länge sedan förvisades efter ett folkligt uppror, som leddes av hans egen alter ego Space Boy. Baronen korrumperar hippiekungen Viggo Filtner, vars gyllene styre ställs alltmer i kommersialismens tjänst. Men som vanligt så tar det hela ett abrupt och lyckligt slut: Baron Bosse besegras av den återfödde brottsbekämparen Bimbo och hamnar vid skampålen. Viggo förvisas till ”den öde allmänningen” av gamle kung Royne. Allt löser sig till slut och livet går vidare.
