Om man lämnar Manhattan och tar tunnelbanan över Williamsburgbron – mindre storslagen än anrika Brooklynbron – kommer man till Marcy Avenue i Williamsburg. Därifrån söderut kommer man till den chassidiska stadsdelen, stor som en svensk småstad.
En lördagsförmiddag går jag bort mot Hoover Street. Nästan alla är satmarchassider, vilka bekänner sig till en särskilt renlärig gren av den ortodoxa judendomen. Satmarchassidismen, som kom till New York med den polske rabbinen Yoel Teitelbaum efter andra världskriget, innebär ett liv i sträng avskildhet från den moderna, västerländska civilisationen.
Männen går alla klädda i svarta rockar och stora, vidbrättade pälshattar. Kvinnorna bär mörka kjolar, peruk och välknäppta blusar. Även barnen är formellt klädda. Alla här tycks ha kommit hit med en tidsmaskin från 1800-talet. Språket som talas är jiddisch, som faktiskt är hyfsat begripligt om man kan lite skoltyska. När jag kommer in på Oneg Heimishe Bakery tystnar de andra kunderna, alla chassider, och ser irriterat på mig. Jag bestämmer mig för att köpa en Jumbo Cookie, en kaka som är koscherbakad ”Under Strict Supervision of Rabbi Gold”. Expediten, en stor gråskäggig man, ganska lik Karl Marx, tittar tyst på mig när jag betalar. Jag gissar att det inte är läge att inleda en konversation, så jag fortsätter vidare ner längs gatan. Vid synagogan är det liv och rörelse. Inifrån den lilla byggnaden hörs hundratals sjungande mansröster och rytmiskt stampande fötter. Jag tar mod till mig och går fram till dörrvakten, en fjunig tonårskille med kindlockar.
– Går det bra att komma in en stund? frågar jag.
– För mig skulle det vara okej, men… säger han avvaktande och jag förstår.
Men jag blir i alla fall kvar en stund och lyssnar på den allt starkare sången. Det är vackert, mäktigt. Marken vibrerar av de stampande fötterna.
Medan jag sakta går tillbaka ner mot tunnelbanestationen på Marcy Avenue, väller chassiderna ut ur sina synagogor. Stundtals rusar folk ut, men ibland sänks tempot och åldrade män i långa, vita Gandalf-skägg leds ut av yngre församlingsmedlemmar. De ser överraskat men besvärat på mig. Jag är den ende bland flera hundra som inte bär svart rock, kindlockar och långt skägg. En tjock rödhårig man hytter ilsket med näven mot mig och jag börjar gå allt raskare mot tunnelbanestationen; mitt första besök i Williamsburg blir kort.
Strax innan tunnelbanestationen får jag syn på något som härifrån ter sig nästan lika overkligt som en hägring: det silverfärgade pendeltåget som i middagssolen skramlar över Williamsburgbron, bort mot de väldiga, glänsande skyskraporna på Manhattan. Om en stund kommer jag att vara där.