DEBATTBOKEN. Socialismen, som den utformades i Sovjetunionen, ledde till förtryck och dog. Socialdemokratin fortlever, men mäktar inte mer än att upprätthålla status quo. Och nu står vi här, med ökande klyftor och en rad olösta problem.
Det är utgångspunkten i antologin Vägval vänster. Få kan avfärda frågorna som väcks i denna bok. Men de svar som ges är förbrukade.
Politiskt har denna grupp ”förnyare” en hel del gemensamt med de unga sossar som, ledda av Karl-Petter Thorwaldsson, kritiserade ”betongpolitiken” och ville se mer av egenmakt, valfrihet och självförvaltning, och som formulerades i 1990-talsprogrammet. Inom både socialdemokratin och vänsterpartiet har denna kurs haft sin testperiod och misslyckats med att entusiasmera speciellt många.
Kooperativ, valfrihet och självförvaltning innebar i verkligheten oftast inte individers befrielse från förstelning, utan kommuners befrielse från arbetsgivaransvar och utgifter. Jag har aldrig haft problem med att få in kooperativ eller självförvaltning i en socialistisk strategi. Faktum är att den intressanta utvecklingen, av en parallell socialistisk ekonomi, i Venezuela idag till stor del bygger på arbetarägda företag och kooperativ – men de är uppbackade av statliga strukturer och drivs med en övergripande strategi för att förändra samhällets maktförhållanden. Något sånt var det aldrig tal, om varken för Karl-Petter Thorvaldsson eller Johan Lönnroth.
”Förnyarnas” kritik av förstelningen inom arbetarrörelsen, tog mer sikte på form än politiskt innehåll. De största felen var, enligt ”förnyarna”, centralism, stelbent majoritetsvälde och facklig regelfetischism – inte samförståndspolitik och medlemmarnas brist på makt över ledningen. Så vänds hela maktkritiken också uppochned. Själv tror jag tvärtom, att problemet med socialdemokratin har mer att göra med rörelsens alla Anitra Steen än majoritetsbeslut på medlemsmöten.

I antologins mer teoretiska delar laddas kritiken mot 1900-talets stora frigörelseprojekt, med en misstro mot vetenskap. Det känns inte helt spännande att än en gång serveras postmodernistiska varningar om vetenskapens farlighet. Dessvärre är det ingen snillrik ny kunskapsteori som löser upp problemen med vetenskapen, utan en gammalmodig idealism. Karl Palmås skriver att kapitalets ägarkoncentration egentligen beror på att liberaler och marxister har förutspått den: ”Problemet är att det är just denna fatalism kring marknadsekonomins framtid /…/ som stabiliserar status quo”. Margó Ingvardsson anser att de äldres problem att komma in på arbetsmarknaden till större delen beror på ”en föreställning i samhället”, som spreds under 1990-talet. Carin Högstedt menar att uteblivna framgångar i jämställdhetsarbetet har ”med pedagogik att göra”. Också här resulterar kritiken i idékritik: Det är inte arbetsmarknaden eller en trög könsmaktsordning det är fel på, utan föreställningar och pedagogik. Udda slutsatser, av debattörer som alltid brukar hävda att det är verkligheten och inte kartan som skall gälla. Men framför allt undermåligt av personer, som anser sig både kunna passera marxismen och peka ut en riktning för hela vänstern.
Antologin Vägval vänsters bästa bidrag är utan tvekan de konkret politiska. Framför allt Stig Henrikssons kritik av bristen på prioriteringar – egentligen bristen på strategi – och av politikens juridikalisering är riktig, och Henrikssons försiktigt optimistiska idé om att lokalt testa modeller borde kunna bli starten på en intressant debatt.

På sätt och vis är det också här som denna strömning verkligen kan göra nytta i vänstern, som en ständig diskussionspartner om det konkreta arbetet. Men som vägledare för samhällsprojekt eller för att bygga en socialistisk hegemoni har de haft sin chans, och tappat den. Och det har inget att göra med föreställningar eller pedagogik. Det är ett faktum.