Okategoriserade 09 mars, 2006

Maffiastaten vinner mark i Colombia

Sverige ger flera miljoner kronor till inlemmandeprocessen av de paramilitära grupperna. – Vill man få till stånd en fredsbyggande process måste man ibland betala ett visst pris, säger utrikesminister Laila Freivalds.

På söndag den 12 mars går colombianerna till val för att välja senat och representanthus. De röstar i ett land där paramilitären hämtar makt från den lukrativa knarkhandeln, och där president Alvaro Uribe själv för inte länge sedan registrerats som medhjälpare till den så kallade Medellínkartellen.
Paramilitärernas blodiga verksamhet. Det är vad svenska och västliga massmedia har koncentrerat sig på. Men paramilitären har framför allt en materiell ekonomisk bakgrund. I första hand handlar det om en narkotikahandel av enorma mått där politiker, polis, militär och affärsmän är inblandade. Hela norra Colombia – med sin halvfeodala struktur med land- och boskapsägare, multinationella företag, stads- och länsfullmäktige – ligger under paramilitär kontroll. Statliga organ, som säkerhetspolis och tull, har infiltrerats och avlönas av paramilitärerna, som skeppar ut knarket från hamnstäder som Barranquilla, Cartagena eller Santa Marta. När detta avslöjats har generaler och säkerhetschefer tvingats avgå.

Enligt rapporter från Colombias riksrevisionsverk har dessa narcoparas lagt under sig uppåt fem miljoner hektar mark. Det är områden som de stulit eller köpt upp med vapenhot. Uppåt tre miljoner bönder har fördrivits från sina hem av grupper som los mochacabezas, halshuggarna, fruktade för att spelar fotboll med huvudena från sina offer. Colombia framträder alltmer som en ”para-stat” som de sicilianska maffiabaronerna bara kunnat fantisera om. Det är huruvida denna ”para-stat” ska institutionaliseras, som valet mycket handlar om på söndag.
Val i Colombia är i allmänhet en fars, där majoriteten av befolkningen aldrig går till valurnan. Den största dagstidningen El Tiempo, som ägs av Uribes vicepresident Francisco Santos, kunde 2004 konstatera att det i flera län och städer i norra Colombia bara fanns en kandidat i valet 2002 – en person som paramilitärerna hade utsett. Mot den vågade ingen ställa upp, för det betydde att skriva under sin dödsdom.
Vid kongressvalen den 10 mars 2002, intog representanter för AUC, Autodefensas Unidas de Colombia, var tredje stol i kongressen, enligt Salvatore Mancuso och Vicente Castaño, två av de främsta paramilitära ledarna i Colombia. Sedan dess, och under president Alvaro Uribes mandat (under samma period) har AUC:s inflytande snarare ökat än minskat, trots den påstådda fredsprocessen. AUC:s karaktär som en maffia har allt mer utkristalliserats. Nu vill paramilitärerna legalisera makten via lagen ”Rättvisa och fred” – som av Amnesty International döpts om till ”Lagen om straffrihet”.

Omedelbart efter installationen av Uribe på presidentposten i augusti 2002, gick AUC ut och förklarade att de ville lägga ner vapnen och inleda en fredsprocess. Någon politisk agenda har inte diskuterats eftersom paramilitärerna aldrig har rest sig i vapen mot staten, som gerillan har gjort. Samtalen har i stället handlat om hur mycket av de paramilitära chefernas tillgångar som ska kunna behållas, utan att det väcker alltför mycket anstöt i Colombia och i utlandet. De elva paramilitära ledarna, som förhandlar med Uribe i den lilla byn San Fe de Ralito, är alla blodbesudlade herrar – inblandade i de största kokainkarteller Colombia skådat, inklusive Medellín- och Calikartellen.
Många av de fysiska personerna ba­kom paramilitärernas 35 procent i kongressen, har under det senaste halvåret avslöjats. Två av de synliga paramilitärerna i parlamentet har varit Rocio Arias och Eleonora Pineda. Under tre år har de båda kvinnorna gått i skytteltrafik i kvarteret mellan kongressen och presidentpalatset i, som Rocio Arias säger, sina uppdrag som Uribe gett dem för att förhandla med paramilitärerna. Men nu, när de utfört sina uppdrag, är de förbrukade.

De bägge var, tills för en månad sedan, uppsatta på vallistorna hos Colombia Democratica, ett av tolv olika Uribe-partier som leds av Uribes kusin, senatorn Mario Uribe. Arias hade till och med satsat över 130.000 USD för partiets valkampanj. Men när Mario Uribe fick signaler från USA-ambassaden, om att hans tioårsvisum skulle sägas upp om han upplät plats för de två kvinnorna, beklagade president och kusin Uribe och sparkade dem. Men Arias, Pineda och ett tiotal andra kongressledamöter, som avslöjats som paramilitärer, erbjöds plats i andra Uribe-partier med redan skandaliserade huvudpersoner.
”Jag vet inte hur många politiska kadaver Uribe ska lämna bakom sig”, skrev Salud Hernandez, reporter för den spanska högertidningen El Mundo, den 5 februari i dagstidningen El Tiempo. Hon utmålar Uribe som en listig, slibbig räv som, i likhet med sin uppdragsgivare i USA, ”bara har intressen, inga vänner”. Som en slutkläm ställer hon den besvärande frågan:
”Självaste Presidenten står i blickpunkten för Imperiet. DEA (United States Drug Enforcement Administration, reds. anm.) kräver information av dem som ska utvisas till USA om Uribes förbindelser med paramilitärer och narkotikamaffian. Varför vill dessa herrar ha denna information?”
President Uribe registrerades i början av 1990-talet av DEA och Pentagon som nummer 82, på en lista över personer som stod i tjänst hos Medellínkartellen och Pablo Escobar. Hela familjeträdet Uribe är fullt av personer med anknytning till Medellínkartellen och AUC. Därför spekuleras det i Bogotá om att Uribes dagar är räknade.
Mycket talar för det. William Wood, USA:s ambassadör i Bogotá, sa den 16 december att han offentligt skulle be Uribe att vidta alla åtgärder för att stoppa paramilitärernas deltagande i valet den 12 mars. Uribe gick i taket.
– Plan Colombia kan inte användas som murbräcka av USA för att utöva påtryckningar mot vårt land.
Inför öppen ridå utspelades vad alla i Colombia vet: Uribes stöd för en ”militär lösning” mot gerillan, via Plan Colombia och Plan Patriota, kostar landet dess nationella suveränitet. Paramilitärerna, som var Uribes fysiska stormtrupp vid valet 2002, har vuxit ut till en cancersvulst i det colombianska samhället. Men både Uribe och USA har andra uppgifter för paramilitärerna, bland annat som nya ”Contras”1) mot den politiska processen i Venezuela.
Idag anklagar ledarna för det största partiet i Colombia, liberalerna, Uribe för att ha ”paramilitariserat” Colombia.
– Vi befinner oss i en mycket farlig legaliseringsprocess av en makt, en ekonomi och en territoriell kontroll /…/ och en infogning av maffian. Ty bakom denna återfinns personer, vars huvudsakliga verksamhet har varit narkotikahandel, inte paramilitarism.
Orden fälldes den 19 februari, av Cesar Gaviria i en tv-debatt i City-tv, också den ägd av vicepresidenten. Gaviria var Colombias president 1990-1994, han är hedersordförande för liberalerna och var generalsekreterare för OAS 2001-2005.

Sverige ger sedan två år flera miljoner kronor till Organization of American States, OAS, för dess inlemmandeprocess av de paramilitära grupperna. Men mer än ett ekonomiskt stöd har Uribe utnyttjat detta som ett politiskt stöd till sig själv. Det har väckt förundran bland människorättsorganisationer och förakt från fackföreningar och vänster i Colombia. Hos gerillan har Sveriges regering diskvalificerat sig för en kommande fredsprocess.
– Vill man få till stånd en fredsbyggande process måste man ibland betala ett visst pris, sa utrikesminister Laila Freivalds, i en interpellationsdebatt med vänsterpartiets Alice Åström den 21 februari2).
När Åström hävdade att de paramilitära grupperna fortsätter att utöva terror, med mord och massakrer på civilbefolkningen, trots att de befinner sig i en ”fredsprocess”, vände Freivalds på steken.
– När det gäller att det fortsatt förekommer våld där ska det inte heller uteslutas att det finns en koppling till det faktum att det fortfarande är gerillagrupper av olika slag som verkar där.
Åström kontrade och hänvisade till en rad nya rapporter, och menade att hela OAS’ projekt har misslyckats, vilket Freivalds avvisade.
Men den 1 mars kunde El Tiempo konstatera att OAS överväger att dra sig ur hela projektet, eftersom paramilitärerna fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Den 2 mars berättade samma tidning att den paramilitära ledaren Rodrigo Tovar Pupo, alias ”Jorge 40”, reste genom det nordiga länet Cesar. Han reste i sällskap med länsguvernören Hernando Molina, en erkänd paramilitär; borgmästaren i miljonstaden Valledupar och kusin till ”Jorge 40”, Ciro Pupo Castro, samt prominenta lokal- och länspolitiker. Även den lokale polismästaren i en av städerna deltog i rundturen. ”Jorge 40” är en av de mest blodbesudlade paramilitära ledarna, med flera tusen offer på sitt samvete. Han styr från Sierra Nevada kokainproduktionen som skeppas ut från de karibiska hamnarna.
Tiken ”Canela” bekräftade anklagelserna och spårade upp 21 av ”Jorge 40:s” offer, de flesta bananarbetare3). De hade styckats och avrättats av dödsskvadroner. ”Jorge 40” leder ”Bloque Norte”, som i dagarna ska ansluta sig till den svenskstödda ”fredsprocessen”.
I södra Colombia, i länet Putumayo, pekades länsguvernör Carlos Palacios ut som allierad till de paramilitära grupperna. Dessa stödde och finansierade hans valkampanj 2003, uppgav paramilitärernas ”politiska språkrör” Ernesto Baez till El Tiempo den 2 mars.
Som om detta inte vore nog, avslöjas nu ett bokstavligt massmord i en region med ett par hundratusen invånare. Rodrigo Mercado Pelufo, alias ”Cadena”, är paramilitärernas ledare i länet Sucre och en av dem som deltog i samtalen med regeringen Uribe i byn San Fe de Ralito. Men han var för blodbesudlad för att undgå straff och är idag ”försvunnen”.
El Palmar heter ”Cadenas” gård, där han tog emot länspolitiker och militärer. På gården grävs det nu för fullt – inte för att odla majs utan för att hitta kropparna från några av de 2.000 bönder, som har försvunnit sedan 1998 kring staden San Onofre. Ett hundratal massgravar har grävts upp med hundratals kroppar i.
På gården festades det. Bland de prominenta gästerna återfanns länspolischefen Norman León Arango. Han utsågs av president Uribe till militärattaché på Colombias ambassad i Paris. Den förre länsguvernören, Salvador Arana, var också en person med en stående inbjudan hos ”Cadenas”. Arana utsågs av Uribe till Colombias ambassadör i Chile.
I länet Sucre har Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik” lett till massarresteranden av bönder i tusental, anklagade för att samarbeta med Farc-gerillan. Men massmördaren ”Cadena” greps aldrig.
I ett tal den 7 februari i år, offentliggjorde president Uribe att de 20.000 paramilitärerna ska inlemmas i den nationella polisen. Det är alltså gårdagens mördare, som imorgon ska garantera liv och lem för anhöriga till de 2.000 mördade i San Onofre och tiotusentals andra offer för den paramilitära terrorn.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 27 april, 2024

Stockholm samlas mot rasismen

Ett tusental stockholmare samlades på Gubbängens torg under lördagen för att protestera mot rasismen. Foto: Oscar Olsson/TT.

I dag samlades ett tusental människor i Gubbängen för att protestera mot rasismen, med tal från tre rödgröna partiledare. Manifestationen var tänkt att inkludera talare även från den utomparlamentariska vänstern, en inbjudan som snart drogs tillbaka. En missad chans att kroka arm, säger Victoria Rixer från Linje 17.

”Inga rasister på våra gator.”

Slagorden ekade över Gubbängens torg under lördagen, där ett tusental människor samlats för att protestera mot rasismen. Detta med anledning av attacken mot ett antifascistiskt samtal på teater Moment i onsdags, när en handfull maskerade högerextremister kastade en rökbomb, stormade in och utdelade ett tiotal slag mot journalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]