RFSU beslutade på sin kongress i maj förra året att organisationen inte ska kalla sig feministisk. Den på kongressen nyvalda ordföranden Lena Lennerhed förklarade, i ett samtal i RFSU:s tidning Ottar nummer 3/2005, att beslutet inte ska ses som ett avståndstagande från feminismen. I stället ska det ses som ett uttryck för att det inte gått att komma fram till någon definition av vad en feministisk sexualpolitik är, och att man inte ville ägna sig åt tom etikettering. Å ena sidan: En befriande intellektuellt hederlig inställning efter 1990-talets hyperinflation i feministbegreppet. Å den andra: Ett underbetyg åt den sexualpolitiska debatten inom feminismen i Sverige – och den feministiska debatten inom Sveriges enda stora sexualpolitiska aktör.
Det är någonting tragiskt över det offentliga samtalet kring kön och sexualitet i Sverige. När debatten drivs av politiska företrädare blir den ofta förenklad och desperat, som när Alexa Wolf visade sin dokumentärfilm om porrindustrin, Shocking Truth, i Rosenbad och utlöste en kakafoni av fördömanden och förslag på hur kabeltv-nätens utbud skulle kunna kontrolleras och begränsas. Som om ingen av de närvarande statsråden och riksdagsledamöterna tidigare känt till att porr existerade.
När den drivs av mer teoretiskt bevandrade personer, blir debatten istället ofta obegriplig utanför en invigd krets. Hur många heterosexuella kvinnor är ens beredda att ta till sig idén att de i själva verket blir våldtagna varje gång de tror sig ha sex för sin njutnings skull? Eller värdet av transgenderism och intersexualitet som utmanare av den hegemoniska konstruktionen…osv osv?
Samtidigt: när RFSU förra året presenterade en kartläggning av hur illa det är ställt med sex- och samlevnadsundervisningen i skolorna, hördes vare sig ramaskrin eller teoretiska utläggningar och analyser.
Är det så illa att debatten styrs av den mediala logikens krav på sensationer, konflikter och snaskighetspotential? Det är ju en generell tendens att medierna av kommersiella hänsyn sållar bort det mer komplexa och lyfter upp det mer spektakulära – inte minst så snart något som stavas s-e-x är inblandat. Men den svenska kvinnorörelsens och feminismens historia och inre motsättningar kan nog i sig vara en del av förklaringen.
Det sexuella befrielseprojektet har aldrig stått högt på den svenska kvinnorörelsens agenda. Nöden har tvingat kvinnor att i första hand fokusera på rätten att värja sig mot konsekvenserna av en ojämlik sexualitet. Barnsängsdöd, trångboddhet och fattigdom ledde till att rätten till barnbegränsning och sexualupplysning tidigt kom att bli viktiga krav för arbetarrörelsens kvinnor. Så småningom kunde fronter över sociala och politiska skrankor kräva dessa rättigheter, samt rätten till abort i namn av kvinnors självbestämmanderätt över den egna kroppen. Helt avgörande framsteg förstås, men ingen garant för mer grundläggande förändringar av de maktstrukturer som genomsyrar sexualitetens villkor.
1960- och 70-talens hedonistiska krav på rätten till sex för njutnings skull formulerades inte av kvinnorörelsen, och var i första hand en polemik mot konservativ moralism, inte mot patriarkala maktstrukturer. Den sexuellt befriade människan skulle födas genom att bejaka porr, partnerbyten och p-piller – alltsammans hemskt upprörande för den äldre generation som 68-revoltörerna så vällustigt avfärdade. Analyser av könsmaktstrukturen i heterosexualiteten stod inte direkt i första rummet. En av tidens sexualradikala profiler, Hans Nestius, konstaterade självkritiskt för ett par år sedan att hans egen kamp för legalisering av porr i frigörande syfte såhär i backspegeln måste ses som tämligen naiv och missriktad.
Med radikalfeminismens genombrott under 1970-talet, kom den heterosexuella institutionens inneboende problem att bli desto mer omdebatterade. Maktaspekten gjorde sitt intåg i den sexualpolitiska debatten och fokus kom att hamna på övergrepp och våldtäkter. Tillsammans med credot ”porr är teorin och våldtäkt praktiken” har radikalfeminismens ifrågasättande av klara gränsdragningar mellan ömsesidighet och övergrepp, njutning och konvention, kommit att skapa ett batteri av sexualpolitiska argument, som präglat såväl aktivism som debatt i decennier. Både gott och ont får väl sägas ha kommit ut av det. Å ena sidan är radikalfeministisk teori relativt lätt att omsätta i konkreta politiska förslag, som exempelvis sexualbrottslagen, vars förarbeten präglas av en nykter analys av sexhandelns köns- och klassmässiga maktaspekter. Å andra sidan får nog mycket av de förenklande och populistiska utbrotten av typen Shocking Truth-debatten räknas på den radikalfeministiska dominansens minuskonto.
Den dominerande radikalfeministiska idétraditionen har sedan några år fått en utmanare i queerteorin. Den yviga och postmodernistiskt influerade queerteorin, är visserligen teoretiskt sprängstoff i sitt bejakande av det ”avvikande” och sin aggressiva utmaning av alla ”sanningar” om kön och sexualitet, men har hittills varit föga användbar som utgångspunkt för politisk handling. Ett postmodernt dilemma som knappast bara rör queer, kan man väl konstatera. I en teoretisk tradition där ifrågasättandet av det konstanta är norm, tenderar reella maktförhållanden och materiella villkor att ignoreras. Ideologiska kullerbyttor av typen ”förtrycket av prostituerade består inte i att de säljer sina kroppar för pengar, utan i att de betraktas som förtryckta”, blir då helt möjliga att hävda. Och hur omsätter man ett sådant påstående i praktisk politik?
Självklart låter sig vare sig radikalfeminism eller queerteori beskrivas eller ringas in med några få exempel och hårddragningar. Båda dessa idéströmningar, den förra etablerad och lätt att konkretisera i politisk handling, den senare kaxigt ifrågasättande och undflyende, innehåller element värda att ta med in i en modern, feministisk sexualpolitisk debatt. En fruktbar och berikande debatt, om sexualitet som både potentiellt befriande och förtryckande, om komplexiteten i spänningsfältet mellan över- och underordning, mellan utsatthet och lust, tabun och gränsöverskridande, borde kunna födas genom att se vad som är styrka och svaghet i respektive strömning. I stället tycks polariseringen total både bland aktivister och teoretiker. Den teoretiska polariseringen är inte så märklig, och knappast begränsad till det feministiska forskningsfältet. Villkoren för forskningsfinansiering och avancemang i den akademiska världen gynnar inte direkt den anda av öppenhet och omprövning som gärna framhålls som forskares ideal. I aktivistkretsar är det nog snarare en kombination av tungt inflytande från få auktoriteter och en av yttre tryck framtvingad protektionism gentemot den egna verksamheten som kan förklara mycket av oresonligheten. Så kan till exempel kvinnohusaktivister gå så långt som att hävda att transpersoner är könsspioner från manssamhället som inte ska få vara med och förespråkare för ”sexarbetares” rättigheter hävda att feminister är förtryckare och hycklare som vill motarbeta prostitution.
Samtidigt lyser politisk initiativkraft med sin frånvaro. I brist på mer djupgående analyser och satsningar på verkliga förändringar har regeringen beslutat att utse kampen mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” som ett prioriterat jämställdhetspolitiskt område. Denna ”sexualisering” har inte definierats närmare, men kvinnoförnedrande reklam och för mycket och fel slags skriverier om sex i tjejtidningar är saker som nämns som viktiga ingredienser. Lösningen är att tjejer ska lära sig att tycka de är fina som de är, samt att allmänheten ska skriva till chefredaktörer och reklammakare och tala om att man inte tycker om vad de sysslar med. SSU kom riktigt i gasen i ämnet och föreslog en särskild varningsmärkning av manipulerade och kvinnoförnedrande reklambilder.
Det är svårt att inte raljera över sådana förslag. Men kanske säger det mer om 2000-talets politiska klimat än om regeringens uttolkning av feminismen att det inte i stället är kommersialiseringen av dels det offentliga rummet dels sexualiteten och kvinnokroppen som diskuteras och bekämpas av socialdemokratin.
Feministiska sexualpolitiska visioner behöver verkligen formuleras. Det måste gå att hitta en väg bort från det förstelnade och förutsägbara skyttegravskrig som rått alltför länge. Vi behöver ett klimat där det är möjligt att fritt diskutera vad sexuell frigörelse kan vara bortom patriarkat, hetero-obligatorium, moralism och kommersialism. Där det är tillåtet att ställa mer komplicerade frågor om fenomen som exempelvis porr utan att fastna i de gamla vanliga motsättningarna. Där inte olika motsägande förslag på skadereduktion framstår som de enda alternativa strategierna, utan där nya vägar för begär och lust också kan stakas ut.
Men det krävs också ett organiserat tryck på de politiskt ansvariga. Det är hög tid för ett uppror mot politikers ojande över ungdomars språkbruk, klädsel, sexvanor och internetdejtande. Det finns faktiskt konkreta arbetsuppgifter där lagstiftning och resurstilldelning kan göra konkret verkan, till exempel när det gäller sex- och samlevnadsundervisningen i skolorna. Nivån på den undervisningen är knappt bättre än på 1950-talet, och ämnet är inte ens obligatoriskt på lärarhögskolan. (Läs RFSU:s kartläggning!) Där finns all anledning att ställa högljudda krav.
Det finns också all anledning att ställa krav på att någon tar ansvar för konsekvenserna av nedskärningshysterin i offentlig sektor som lett till att viktiga personer som kuratorer och skolsköterskor idag saknas på många av landets skolor, att ungdomsmottagningar har lagts ner och allt fler unga tjejer söker sig till såväl den medicinska som den psykiatriska vården med problem tydligt kopplade till kön och sexualitet. För att bara nämna ett par exempel.
RFSU kan bli en viktig aktör i en sådan utveckling – vad de än väljer att kalla sig – liksom RFSL och andra organisationer, men det behövs fler röster med fler och bredare ingångar i frågorna. Antifeministiska tokliberaler och religiöst färgade reaktionärer vädrar morgonluft i USA och i flera av våra europeiska grannländer. Den feministiska sexkrampen måste släppa om vi ska lyckas formera ett motstånd som också leder vidare mot något nytt.
